En osynlig stapel

Det börjar närma sig slutet på terminen nu. Saker ska rundas upp. Avslutas och utvärderas. Samtidigt som tankarna redan ligger på hösten. Och vad som kommer att ske där. Med vilka barn. Med vilken personal. Med vilka pedagogiska tankar.

Några saker har börjat falla på plats redan nu. Barnen vi får in är klara. Och att både min negativa kollega och jag blir kvar på samma avdelning. Det är bra. Det tycker vi om. Men min halvtidskollega flytts bort. Tyvärr. In ska en ny. En på 60%. Någon som är intresserad?

Men någonstans i allt funderande kring hösten får man stanna upp. Skaka till lite och försöka stanna kvar i nutiden. Pausa framtiden. Vi är så klart inte inne på hösten ännu. Än är det vår. Man har fortfarande inte vant sig vid solen och rensopade gator. Vid gröna blad och färgglada blommor.
Och visst finns det tillräckligt där. Saker som staplas och lastas på varandra tills det rinner över och jag får stå och hålla i högen så den inte faller ihop. Än så länge håller den utan hjälp.
Jag har fixat med diplomen till de nio barnen som ska sluta. Jag fick panik när jag insåg att jag glömt ett barn. Det var nära. Tur att jag var ute i god tid.

Men vi kämpar på där inne på avdelningen. Trots olika syn på saker. Arbetar vi bra ihop. Vi hoppas att de närmsta veckorna ska passera smärtfritt. Jag vet inte om det är en förhoppning eller en dröm. Man säger att hoppet är det sista som överger en. Vad händer med drömmen? Ger man upp drömmarna före hoppet? Jag tror på tvärtom. Men det är bara jag. Vad vet jag. Jag är bara en förskollärare som håller upp en stapel med saker.
En stapel med saker som inte riktigt går att se. Men en stapel som känns.