Provade på en sån där våg som mäter lite olika saker i kroppen. Inte bara vikten. Utan även fettprocenten och vattenprocenten. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag ställde mig på den. Men när jag såg vad det kom upp för siffror på skärmen högg det verkligen till i hjärtat. Jag klev av vågen och stod bara och stirrade på siffrorna. Orörlig.
Jag kunde snabbt konstatera att jag fortfarande har stora problem när det gäller synen på min vikt. Inte på samma sätt som för några år sedan. Men synen och tankarna finns fortfarande kvar där. Önskan att gå ner mer och mer och mer finns fortfarande kvar där. Känslan av att vara tjock finns där. Som tur är så finns inte handlingskraften kvar.
9,3 % fett ska enligt experterna vara i underkant för vad man ska ha. Mellan 8% - 19% är tydligen rimligt. 0,0% hade känts bättre. Men nu stod det 9,3%. 9,3%! Det är hur mycket som helst. I mina ögon.
Jag får fortsätta köra 6 pass och springa mina 90km varje vecka. Fortsätta äta yoghurt till middag. Då kanske det försvinner lite fett till. Vad vet jag. Under 8% måste jag i alla fall. För 9,3%. Det är orimligt högt. Inte för er. Men för mig. Så är det bara. Jag har min syn. Ni har eran.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag blir rädd när jag läser det här
Instämmer med mr T. 0 % är dessutom fysiskt omöjligt. Ta till dig det läkare och experter säger istället!
Morning!
Vill inte vara fördömmande kritisk, vet att det är det sista du behöver. Men du vet ju om att cissi och din familj älskar dig för att du är du och inget annat.
Tänk sedan även på att hjärnan fortfarande är kvar i stenåldern så den diggar nog inte din yoghurt middag = svält för den, bäst jag behåller alla mina reserver tills jakten kommer igång tänker den. Men som sagt detta är säkert inget nytt för dig.
Kom bara i håg att vi älskar dig och finns här för dig.
Baby, det kan omöjligtvis stå 0,0%. Du är bra precis som du är, och de där hjärnspökena. De kan gå& lägga sig tycker jag. Men jag vet att det är lättare sagt än gjort.
Mys >> Tack. Men, ibland vill man ändå tycka om sig själv. Även om man vet att andra tycker om en för den man är. Men nytt är det inte, jag vet allt det där. Och som sagt, det är ändå bra att inte handlingskraften finns där.
Linda >> Tycker också de kan gå och lägga sig. Bland mina gamla träningskläder. Och det borde jag också. Nyss. Fast i min säng. För jag är brutalt trött. =)
En lååång kommentar kommer det här.
Ta ett råd från en som ständigt kämpar med viktdemoner (fast jag har väl typ 30%kroppsfett eller nåt). SLÄNG VÅGEN åt fanders!
Du vet ju exakt vad du behöver äta och vad kroppen behöver i form av proteiner och kolhydrater för att må bra och kunna bygga upp rätt sorts muskler, ge smidighet, bränsle till din löpning o.s.v.
Förlorar du mer fett, ger du kroppen alldels för lite energi så bryter du ner musklerna och så ökar skaderisken också och det vet du ju! De mentala sviterna tänker jag inte ens rabbla upp!
Trots att vi lever i helt olika världar, med olika förutsättningar, olika kroppar och olika hjärnor så blir jag mörkrädd när jag läser det du skriver. Rädd för att jag känner igen mitt eget sjuka tänkande.
Jag ser ofta otäcka likheter mellan oss, även när det gäller tappad motivation, strävan efter att hela tiden känna att man duger, längtan efter att tycka om sig själv o.s.v.
Jag har gjort många otäcka insikter den senaste tiden. För det första så har jag insett att ingenting blir bättre om jag inte tar itu med det. Våren kommer inte med magisk förändring, det är JAG som måste jobba på den förändringen.
Just nu är det riktigt mörkt och tungt, men jag har börjat försöka. Jag tar det steg för steg och försöker lära mig att jag är "bara en människa" med fel och brister. Jag kan jobba på att förbättra mig, men jag kan aldrig bli den perfekta människa som jag önskar. I andras ögon duger jag ändå. Jag måste bara lära mig att duga i mina egna ögon med.
Du behöver liknande insikter tror jag.
Njut av livet, kärleken, våren och den analkande påsken!
Jag kanske behöver komma på det.Men hur? Vad har du för tips? Och det hjälper inte med att lyssna på andra vad de säger, för det biter inte på mig. Det har det aldrig gjort. Framför allt inte när det gäller vikten och mina höga förväntningar på mig själv.
Och är det inte oftast viktigast att duga i andras ögon är sina egna? Så tänker jag i alla fall. Men...det är väl kanske ett av mina prombel.
För övrigt kanjag meddela att vågen visade 8,8% i dag :)
8,8%!?! Oj! Jag hoppas att du nöjer dig med det nu!
Jag har tyvärr inga universaltips att komma med.
Det finns nog många vägar att nå insikt och hur du ska hitta din väg vet jag inte.
Det krävs någon sorts "aha-upplevelse".
Visst känns det viktigt att duga i andras ögon, men det tror jag att du redan gör!
Nu är det nog du själv som måste lära dig att duga i dina egna ögon. Någonstans så tror jag att det är en viktig startpunkt för att förändra allt annat med! (min personliga åsikt)
Eftersom att jag jobbar hårt med den delen i mitt eget liv och inte har kommit särskilt lång, så kan jag inte komma med några bra svar på hur man ska gå till väga.
Jag testar mig fram och försöker hitta vägar till att må bra. Jag försöker se mina fina sidor (men hur lätt är det) och se på mig själv utifrån nära och käras ögon.
Jag har också svårt att lyssna på andras "sanningar" (i mitt fall både på människors och Guds...)men jag försöker ta till mig vissa saker.
Ja, det ska inte vara lätt. Önskar mest det fanns något enkelt och konkret sätt att fixa det. Jaf vet inte riktigt hur jag ska börja.
Att *veta* nåt och att verkligen *inse* det är två helt skilda saker. Man kan veta allt om näringsintag och kroppsbyggnad och fettprocent hit och kalorier dit, men ändå känna att man är för tjock och att 9,1% fett är för mycket.
Det spelar ingen roll hur mycket fakta man fyller på med, det är nåt annat som måste till för att man verkligen ska förstå att man duger som man är. Men vad?
Det verkar ju som att var och varannan människa mår dåligt över olika saker, och hur ofta träffar man nån som är helt nöjd med sej själv?
Jag får korta aha-"moments" ibland, när jag bara känner att jag skiter i hur jag ser ut och vilka kläder jag har och hur jag pratar och vad jag jobbar med, det är ju ändå ingen som bryr sej mer än jag själv. Så varför ska jag bry mej, om det bara får mej att må dåligt? Jag är bara en liten skit här i världen, knappt märkbar över huvudtaget. Det skulle ju vara helt meningslöst att gå omkring och vara deprimerad den lilla tid jag finns. Tyvärr har jag inte kommit på nåt sätt att få de där stunderna att vara mer än några sekunder...
Mari (?) >> Att "veta" och "inse" är i de flesta fallen helt olika saker. Det har du rätt i. Och man behöver inte det ena för att ha det andra.
Det är inte ofta, om någonsin man träffar någon som är helt nöjd med sig själv. Många kan nog acceoptera sig själva, men nöjda i fullo är de nog inte heller. Även om en del vill visa upp en utsida där de är nöjda. Så innombords finns nog en släng av osäkerhet.
Du är en stor del av diskussionerna på min blogg (webblogg), så en sån "liten skit i världen" är du knappast ;-)
Nej, allvarligt. Klart det ofta känns att ens roll i världen är väldigt betydelselös. Men ibland får man höra att man behövs, och är viktig. Kanske gäller de att komma tillbaka till de stunderna för att få känns tillfredsställelse med sitt liv?
Skicka en kommentar