Igår kväll ringde en riktigt god vän till mig. Han skulle äta blodpudding och hade börjat bli orolig. För tänk om grisen har haft någon blodsjukdom. Du skulle han också bli smittad.
En riktigt bra tanke. Egentligen.
Men själva samtalet blev jag glad över. Vi har pratat en del senaste tiden. Det är bra.
Och att bara ringa för att fråga om det är lugnt att äta blodpudding. Det är såna samtal jag tycker om. Bara ringa för att prata lite smuts. För att fråga eller säga något som egentligen inte har någon poäng.
Att ha månadssamtal är mest jobbigt. När livet ska uppdateras och bla bla bla. När man lite systematiskt frågar vad man har haft för sig den senaste tiden. Träffat någon gemensam vän. Eller berätta sin livshistoria.
Jag tycker det känns bättre och mera avslappnat med kortare samtal. Korta men oftare. Det blir mera avslappnat på något sätt.
Igår kändes som ett sådant samtal. Och det kändes kul. Synd bara att vi inte har tid att träffas oftare. Vi bor egentligen inte så långt i från varandra. Men ingen av oss har bil. Och det här är ändå Stockholm. Och då är även korta avstånd långa.
Men jag saknar den här vännen. Leendet brukar alltid bli bredare när han är i närheten. Vare sig man tar en kaffe och pratar om livet. Eller sitter i var sin lägenhet och undrar om man kan äta blodpudding utan att bli smittad av grisens sjukdomar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med om att den sortens samtal och såna vänner, är sådant som gör en glad! Jag tycker också om det avslappnade i att samtala kort om "ingenting" :-)
Skicka en kommentar