Jag mot dem.

Ännu en arbetsvecka har passerat. Det har varit en relativt bra vecka. Känslorna börjar bli lite positivare kring arbetet igen. I alla fall den här veckan.
Arbetet i barngruppen fungerar bra. Och de andra pedagogerna har sagt att det är lugnt när man går förbi våran avdelning. Och det känns bra att höra.

Idag kom chefen till mig. Med sin bärbara dator uppfälld i handen. Visade ett dokument som kom från en närliggande skola. Den skola dit de flesta av våra barn brukar gå. När det blir dags för dem.
Det gällde en konferrens. Där de ska utvärdera förra årets överlämningar och skolstart.

Chefen berättade att jag skulle få gå på den. Själv. Och det tog ingen lång stund innan hon såg paniken i mina ögon. I tio minuter försökte hon förklara att det skulle gå jättebra. Att hon inte var ett dugg orolig. Annars skulle hon inte skicka mig på den där träffen.

Innan jag åkte hem. Sa hon strängt åt mig att inte tänka på det i helgen. Hon börjar känna mig rätt bra. Och vet att jag grubblar och oroar mig när det gäller dessa saker.
Sedan frågade hon om jag ville ha skjuts. Hem.

På tisdag gäller det alltså. Dem mot mig. Jag mot dem. Eller arbetar vi inte alla ihop? Skolan, förskoleklasserna och förskolan? Jo. Så är det nog. Men ändå. Jag behöver ha mitt klart. Jag talar inte gärna inför folk. Men jag vill göra det. Och det är lättare att göra det när orden redan är tänkta. I förväg. Och skrivna på ett papper eller i huvudet.
Vare sig det är alla tillsammans. Eller jag mot dem.