Ett mentalt styrkelyft

Så. Vad var det nu som skedde med mig där nere i värmen?
Jo. Lite av det har jag nämnde jag i mitt inlägg från Monte Gordo. Det handlade om maten.

I hela mitt liv. I alla fall de senaste åren som jag har minnen i från. Har jag ätit väldigt dåligt. Under en tid hade jag ätstörningar. Och senaste åren har jag helt enkelt bara inte tyckt det varit så viktigt. Ofta har lunchen på jobbet. Med barnen. Varit det enda mål mat jag ätit per dag.

Men. Nu. Började jag fundera. Eller. Egentligen behövde jag inte fundera speciellt mycket. Jag fick det väldigt tydligt bevisat. Träningen lider utan mat. Fan. Det stämmer faktiskt det alla gått runt och sagt till mig de senaste åren.

Jag var hungrig jämt. Jag kände hur energin tog slut i kroppen under passen. Och hur kroppen laddades upp när det var dags för mat. Det var lite fräckt. Det var det. Så. Jag insåg att maten är väldigt viktig. Om man ska träna så mycket som jag gör. Ska.

Något annat som slog mig där nere. Var saker som vilja. Motivation. Mål. Drömmar. Ja. Saker blev klarare. Tydligare. Än tidigare. Det uppstod en vilja och iver som jag sällan haft tidigare.
För varje pass som gick. Ville jag bara köra mer. Mer. Mer.

Mina tidigare träningsmål blev tydligare. Och drömmarna. Ja. Den huvudsakliga drömmen kvarstår. Kanske svårt att toppa den. Men. drömma är gratis. Det är det. Så självklart finns det en hel del mindre drömmar också. Och de poppade fram under resans gång.

Alltså var resan inte bara lyckad ur ren fysisk träningssynpunkt. Utan även som ett mentalt styrkelyft. Jag hoppas det kommer att hålla i sig. Samma vilja och iver att träna. Samma kosthållning. Det. Hand i hand med en skadefri kropp. Det kan inte bli fel. Verkligen inte.