Slut på ovissheten

Det var mindre än 40 timmar kvar till det skulle presenteras. Mindre än 40 timmar tills alla skulle få veta vart de skulle arbete i höst. Om någon skulle byta avdelning. Ingen på min avdelning hade hör något. Och så knackade det på dörren till arbetsrummet. Chefen. Satan också.

Tio minuter senare var jag petad. Eller. Utvald. Som hon valde att se det. Hon var noga med det. Och det är jag tacksam för. Det hade att göra med närvaro. Det hade att göra med stabilitet och min förmåga att skapa trygga barn. Det hade att göra med att jag har erfarenheten av arbete med yngre barn. Det hade att göra med att hon tror att det här sammansatta gänget kommer att bli ett bra arbetslag. Ett bra team.

Sedan lämnar hon rummet. Kvar sitter jag med alla känslor och funderingar. Det blir riktigt tråkigt att få lämna den här barngruppen. Det blir riktigt tråkigt att behöva lämna det här arbetslaget. För första gången på väldigt många år kände jag att jag klickade rätt bra med kollegorna. Det blir riktigt tråkigt att lämna de här lokalerna.

Men sedan har det gått några dagar. Jag har pratat lite med de jag ska arbeta med i höst. Och alla. Varenda en av de jävlarna. De är jätteglada att just jag ska komma dit. Och det tar jag med mig. Oj vad jag tar med mig det. Hela vägen in i kaklet. Och mitt nuvarande arbetslag. De är besvikna. De vill ha kvar mig. Så jag tar med mig det också. 

Nu blev det här som någon slags självboost. Men jag kan snabbt plocka ner mig själv på jorden igen. Till och med längre ner än marknivå. Inga problem. För jag är inte så där bra som de andra verkar ge sken av. Jag vet inte vart de har fått det i från. Några saker kan jag. Det vet jag. Men sen finns det så otroligt mycket jag har absolut noll koll på.

När vi var ute på en AW för några veckor sedan. Då frågade en lärare om jag alltid är så där lugn och harmonisk. Jag tittade på henne. Verkligen inte. Jag är osäker i 98% av alla situationer. Osäker och obekväm. Det hade hon svårt att tro på. 

Hur som helst. Petad är jag. Petad. Fast ändå inte. Ja. Ni förstår. Förskoleklass. Here i come. Det blir nog bra det också. Nu är det slut på ovissheten.

Saknaden av att känna stort

Ni minns de där svarta böckerna jag skrev om för ett tag sedan. De där böckerna som beskriver och berättar en stor del av min tonårstid. De där svarta böckerna som innehåller så många ord, känslor och händelser som man bara kan ha under just den perioden i livet.

Det är när jag tänker tillbaka till den tiden jag får lite blandade känslor. Så klart. Inte många tar sig  igenom den tiden utan att ha lite ups and downs. Det är mycket jag inte skulle vilja uppleva och känna igen. Väldigt mycket. Och på så sätt är det skönt att den tiden är förbi. Ett minne blott. Så att säga.

Men så finns det en del. Som jag faktiskt kan sakna i bland. Märk väl. Ibland. Inte alltid. Och det har just med det här med känslor att göra. De där känslorna man fick känna men inte prata om. Bara skriva. När man blir tonåring så är de flesta känslorna enormt stora. Inte minst kärleken. Till någon man var intresserad av. Eller till kompisar. Och jag kan ibland sitta och sakna att känna. Känna sådär starkt. Så att det känns i hela kroppen. Det är svårt att förklara men jag är övertygad om att ni vet vad jag menar. Ni har alla varit där.

När åren går och man blir så här gammal som jag är nu. Då är känslorna inte lika stora längre. Klart man känner saker. Men inte alls på samma sätt som då. När det dök upp en tjej som var intressant. Herregud! Hela livet kretsade kring det. Det bubblade och pyrde dagarna i enda. Det var det enda man kunde tänka på. Prata om. Tänk om hon kände likadant? Tänk om hon såg åt mitt håll? Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?

Eller när det var något som hände med kompisgänget. Någon happening. Det blev så stort och härligt att det inte gick att prata om något annat i flera dagar innan och efter. Inte minst om det var en fest eller liknande. Gröna Lundbesök. Åka in till stan. Ett häng hemma hos någon. 

Samma sak åt andra hållet. Något hände i familjen. Tjafs. Eller skada i träningen. Slut med en flickvän. Som man varit tillsammans med i en vecka. Men intresserad av i ett halvår.  Allt blev kolsvart direkt. Hela livet föll. Mariah Carey spelades högt. Min vän Köpings M blev orolig. Varje gång.

Nu sitter jag här. Det har gått mer än ett halvt liv sedan allt det där. Nu sitter jag här. Väntar på att Prinsen kommer in i den perioden. Kanske ska jag uppmuntra honom att skriva. För det kändes rätt skönt då. Att få ner lite av alla de där miljontals stora känslorna. Och det är rätt roligt nu. Att läsa om dem. Att få känna igen dem lite. Att få känna utan att känna. På riktigt. 

Ovisshet

Det är ovisst nu. Varje gång jag ser en av mina chefer springer jag åt andra hållet. Jag gömmer mig bakom någon soffa. Gör allt jag kan för att slippa prata med dem. I alla fall innan nästa onsdag.

När en ny hösttermin börjar brukar barngrupper flyttas. På förskolan flyttade några barn upp till en annan avdelning. Några lämnade för att börja förskoleklass. Kanske flyttade någon och bytte förskola helt. I skolan börjar man en ny årskurs. Ettor blir tvåor. Tvåor blir treor. And so on. Och inte är det så konstigt allt det här. Det är så det är. Barngrupper ändras. Men när de ändras. Då är det inte bara barngruppen som blir annorlunda. Det blir även personalgruppen. Någon ska följa med barn upp till en ny avdelning. Trygghet och allt det där. Någon ska vara kvar med de barn som går kvar. Trygghet. Och allt det där. Någon måste vara kvar i samma verksamhet och avdelning. Trygghet på avdelningen. 

Och det är just det. Ovissheten. Det som är anledningen att jag ligger och trycker bakom en soffa någonstans när rektorerna glider runt. För mina kollegor och jag. Ingen av oss vill byta avdelningen. Ingen vill ha ett annan arbetslag. Vi trivs för bra för det. Vi vill jobba på. Fortsätta med det vi byggt upp. För det är bra. Det är trygghet. Både för oss och för barngruppen. 

På onsdag ska personalplaneringen presenteras. Det innebär att det är tre arbetsdagar kvar. Än så länge har jag inte blivit tillfrågad om att flytta på mig. Än så länge ser det ut som att vi inte ska splittras. Jag ska inte jinxa något. Som jag råkade göra när jag trodde jag klarat en hel termin utan frånvaro. Då förkylningen kom på posten. Jag arbetar lugnt vidare. Bakom soffan. I ovisshet.