Den stora bollen är i rullning

Det tog ungefär ett år. Sen kom jag till den perioden där jag känner att jag inte vill gå till arbetet. Inte just nu. Vilket gör att jag blir tyst. Sådär introvert. Vill inte prata med kollegor. Vill inte prata med någon. Vill bara vara tyst och sköta mitt.

Varför det har blivit så här vet jag. Eller tror mig veta i alla fall. Det kanske är flera saker som spelar in. Men en lite större anledning. Sedan rullar snöbollen vidare och får med sig både det ena och det andra problemet. Till det är en sån stor jävla snöboll som får med sig allt i sin väg. Minsta lilla problem och fundering åker in i bollen. Och så rullar den vidare och letar upp nästa skit.

Problemet är inte kollegor. Problemet är egentligen inte barn heller. Problemet är vårdnadshavare. Alltid dessa vårdnadshavare. Som ska ifrågasätta. Som ska gnälla. Som vet bäst. Som har sån otroligt dålig attityd så man blir mörkrädd.

Det hela får mig att tappa lusten. Energin försvinner direkt. Puff väck. Där flyger den ut genom fönstret och kommer kanske tillbaka med fåglarna när det blir vår. Och så har jag ju det där problemet med att jag tar åt mig så otroligt mycket direkt. Jag får för mig att det är mitt fel. Att det bara är jag som gör fel och är kass på mitt arbete. Jag hör inte hemma här. Jag kanske hör hemma på ett mörkt lager där ingen annan människa kommer in. 

Jag hoppas den här perioden blåser över snart. Att saker kan återgå till det normala. Antingen att vi löser de så kallade problemen. Eller att jag kommer på att det kanske inte alls bara är jag som är kass. 

Hur som helst. Det är mörka tankar nu. Mörka tankar om mig själv. Mörka tankar om arbetet. Mörka tankar om fritiden. För det är fritiden som till slut också blir offer för den där snöbollen som började rulla på arbetet. Fritiden med träningar. Men ekonomi. Med städning. Med bilen. Ja. Det får plats mycket skit i en stor snöboll. Så är det.

Energin i botten

Det har varit en tung vecka. En vecka där det har ringts samtal till en hel bunt vårdnadshavare. Där det har skickats mail. Där det har varit konfliktlösningar som löser av varandra. Mycket energi. Hög ljudnivå. Rörigt helt enkelt. Och så står man där. Mitt i det hela. Känner sig lagom maktlös. Känner sig otroligt värdelös. Vill bara gå hem och dra en filt över sig. Men så är man där morgonen efter. Och hoppas. Vill tro. Att det ska bli en bättre dag.

I dag är det fredag. Än så länge har det inte blivit bättre dagar. Kanske blir den här det. Hoppas. Tror. Behöver få tillbaka lite energi. I onsdags läste jag på rasten. Som vanligt. Jag kom en sida. Sedan somnade jag.

Igår åt vi middag. Nu låter det som att vi sällan gör det. Vi äter faktiskt middag varje dag. Men igår. När vi var klara. Jag satt tyst en stund. Och så somnade jag. Sittandes i stolen. Väcktes av att det var dags att åka till träningar. Energin i botten.

Så jag behöver en bättre dag idag. Jag behöver få upp energinivån igen. Det är ändå alla hjärtans-dag. Då ska man väl vara extra snäll mot varandra tänker jag. 

Full koll. Igen.

Mina kollegor tittar konstigt på mig. Men de frågade en sak och jag svarade. Direkt och detaljerat. Så de ska veta exakt. Sluta undra. Men nu tittar de konstigt på mig i stället. Undrar gör de kanske fortfarande. Men nu undrar de vad jag är för slags människa.

När jag arbetade på min förra arbetsplats. Då hade jag koll på exakt vart alla saker fanns. Vad som låg i alla skåp och på i stort sätt alla förråd och platser på hela bygget. Det kanske blir så efter många år på samma ställe. Och när man är tysk. Oftast kom någon och frågade mig i stället för att leta själva. Det var enklast så. det gick snabbast. Och i stort sett jämnt fick de ett svar. Som visade sig stämma. Så klart.

"Har vi fler lock till pipmuggarna?" "Kolla i skåpet längst till höger i förrådet i hallen, där ska det stå en låda med 4-5 lock."

"Är det slut på gem?" Nej, på kontoret, översta hyllan i det undre skåpet. Det finns två storlekar."

Ja, ni hör ju. Det är ett sjukt beteende. Men praktiskt. För alla.

Nu är jag på en ny arbetsplats. Har varit här snart ett år. Förra veckan kom en kollega och undrade lite öppet om vi hade fler kulor till kulbanan. Jag svarade, utan att riktigt tänka mig för. "Jo, i leksaksförrådet, längst till vänster ovanför handdockorna"

Hon tittade konstigt på mig. Och gick för att hämta dem som så klart stod där. Längst till vänster. Ovanför handdockorna.

Någon dag senare satt vi på möte. Återigen frågade en kollega lite öppet. Undrade om vi har fler whiteboardpennor eller om vi behövde beställa in. "Längst ner i väggskåpet i kopieringsrummet, där finns det blåa, röda och gröna kvar. Alla runt bordet tittar på mig. Vad är det för fel på dig människa?

Så nu börjar de komma till mig i stället för att kolla själva. Jag har fått den rollen. Igen. Men jag antar att det finns värre roller att ha. Som det buttra och negativa. Eller han som alltid kommer sent. Eller den som aldrig ställer upp. Nej. Då tar jag rollen som den som har stenkoll. Alla dagar i veckan.