55 minuter för sent

Under hela fredagen kunde jag gå runt där och känna mig lite smånöjd. Känna mig 550:- rikare än jag borde vara. Men som så mycket andra saker så varar det inte allt för länge.

Flickan från landet i norr och jag kom hem sent på fredagskvällen. Efter hårdträning och middag på vägen hem. Alla platser längs gatan var upptagna. Så klart. Så vi resonerade som så. Igår var de här och lappade. Inte gör de väl det två dagar i sträck? Har aldrig hänt tidigare. Vad vi vet.

Så i godan ro ställer vi oss där. På fel sida om den där stolpen. Igen. Och så blir det lördag. Och det är dags för Flickan från landet i norr att bege sig till arbetet. Till museét med den stora träbåten. Och det är dags för mig att bege mig till gymmet. För att mala på ett par km ute i den underbara höstskogen (hör bara hur förbannat positiv jag låter!). Och sen sätta mig på cykeln inne i värmen och trampa på några mil.

Men innan jag kommer till gymmet så måste jag åka bil en kort sväng. Bara någon minut eller så. Och vad sitter på bilen den morgonen? Visst. En böteslapphelvete. Säkert var det samma tant som dagen innan. Hon ville få sin revanch. Hon klarade inte av att jag vann den morgonen. Hon skulle bara ge mig en sån där vidrig vindrutelapp.

Och jag antar att det var hon. Som den gången drog ner rutan. Sträckte ut armen och slängde upp långfingret. "Ha! Där fick du! Trägen vinner. Sucker!" Eller något i den stilen.

10 sekunder skilde

Jag vaknade i morse. Med en klump i magen. Klumpen har med arbetet och mina kollegor att göra. Och om mina insatser och ork på avdelningen. Närmare vill jag inte gå in på det. Inte nu. Inte här.

Åter till morgonen. Jag gör mig klar. Tittar lite på Vakna med the voice. Suckar lite åt att behöva vara uppe så tidigt och att behöva åka till arbetet. Tar ett tuggummi. Och går in till Flickan från landet i norr. Sätter mig på sängkanten. Kysser henne hej då.

Jag går ut i trappen och går i väg mot bilen. Bilen som igår parkerades lite olagligt. På fel sida om en stolpe. Där flera bilar brukar stå när de övriga platserna är upptagna.
Bakom min bil står två bilar till. Och sover. Efter dem står det en vaken bil. En bil med en sån där härlig böteslapp-tant utanför.
Hon lägger en lapp på en av de sovande bilarna. Och är på väg fram till bilen som står bakom min. Jag kastar snabbt in min väska i bilen. Tittar ner i marken. Och hoppas inte tanten ska säga något.

Snabbt hoppar jag in bilen och backar ut och försvinner ner för gatan. Hög puls. Men lättad. Funderar på om jag ska ta ner rutan och hala upp pekfingret. "Ha! Mig fick du inget av!" Men det gjorde jag inte. Inte den här gången.

I stället åkte jag vidare till arbetet och fick till en relativt bra dag. Klumpen i magen är lite mindre. Och jag vet vad jag ska jobba vidare med. Vad jag ska fokucera på. Men innan det går vidare. Tar jag helg. Laddar energi med idol. Fika och Väsby-Qviding. Live and direct. I vänners sällskap. Och skrattar rått åt böteslapps-tanten. Ha! Om du bara hade varit 10 sekunder snabbare!

Slut på bensin

Tiden i soffan är förbi. Det är sluttittat på film. Huvudvärken har så gott som släppt. Det som är kvar är bristen på ork. På söndagen tog jag en sväng ner till träningslokalen. Sprang några km innan jag sedan hoppade in på gymmet och cyklade 25km. Jag var helt slut. Det brukar jag inte vara efter ett sådant lätt pass.

Måndag morgon. Klockjäveln ringer och jag börjar inse att det är på riktigt. Slut på lediga dagar och dags att resa på sig. Jag gör väl det jag ska på arbetet. Men inte mer än så. Kroppen vill inte. Den är helt slut. Orken finns inte. Inte till någonting. Jag vill bara lägga mig ner och vila.

Men det får bli någon annan gång. För tro det eller ej. Men i morse ringde klockäveln igen. Och nu är det allvar. Kommande två veckor är det uppförsbacke. De blir extra tunga. Dags för utvecklingssamtal. I vanliga fall brukar jag köra på "samtalsskägg". Men inte i år. För kom igen. Jag passar inte i det.

Idag avklarades de två första samtalen. De gick bra. Det tror jag. I morgon blir det värre. Då är det med Fru ordförande. Chefens chef. Så att säga. Och det finns lite att prata om. Dessvärre. Men det ska väl gå det också.
Fick först för mig att jag ändå skulle få gå hem tidigt i morgon. Men insåg snabbt att jag har personalmöte på kvällen. Ren lycka. Eller vidrigt smutsig. Men jag antar att jag inte har så mycket att välja på.

Efter de här två veckorna kanske jag kan andas igen. Fylla på soppan. Stanna till och tanka. Få upp huvudet ovanför vattenytan. Under tiden kan jag bara undras över en sak. Hur Mathias Tjärqvist kan bli utvisad för felaktik tekning. Vansinne.

En hel massa film

Raslösheten kryper i benen. Viljan att gå ut och andas in den kyliga luften. Lusten att ta del av verkligheten utanför vardagsrummet. Den är stor. Enorm. Obegränsad.
Jag har i stort sett suttit i soffan sedan jag gick hem från arbetet i tisdags. Huvudet gör ont. Det gör det fortfarande stundtals. Och det är nästan det värsta.

Filmerna har avlöst varandra på televisionen. Den ena efter den andra. Lite komedi och lite action. Väldigt mycket skräckisar. Även fast det är få skräckisar som ens är lite halvläskiga.
Under de senaste tre dagarna ar jag mäktat med 13 filmer. Det måste vara något slags rekord. Mer än fyra filmer per dag i snitt.

Men hade jag fått välja hade jag bytt ut alla de där filmerna. Mot att få gå ut. Springa en runda i skogen. Dra av några mil på gymmet. Och kanske arbeta. Fast bara kanske. För hur det en är så kryper det i benen av att bara ligga här som en säck i soffan och vänta på att bli frisk. Det får vara nog med det här nu.

Idag är det fredag. Kroppen börjar kännas bättre. Huvudet likaså. Och plötsligt börjar jag fundera på om jag kanske ska gå ut och jogga en sväng. Rasta benen. Rasta kropp och huvud. Har börjat morgonen med film. Inte helt otippat? Nummer 14. Och just nu är nummer 15 i gång. Chansen att det blir fler. Är inte direkt minimal.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Och just när jag sitter och funderar på om jag ska få några minuter över för att skriva lite om Herr Winnerbäck. Om hans nya skiva. Om hans bok. Och turné. Då kommer tiden med posten. För plötsligt byts arbetstid ut mot sofftid. Högljudnivå byts ut mot ett tyst rum.

Nu sitter jag hemma. Har dåligt samvete att jag gick hem från arbetet. Men efter gårdagens illamående och huvudvärk. Så fortsatte det idag. Och jag vet inte om jag skulle klara av en sådan dag till. Så jag gick hem. Och har plötsligt en massa tid över.

I början av september kom det ut en ny skiva. Inte vilken skiva som helst. Utan "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Utan Lasse. Herr Winnerbäck. Några veckor innan den släpptes hörde jag en av låtarna på skivan. "Jag får liksom ingen ordning". Och jag blev förvånad. Riktigt förvånad.

Första gångerna jag hörde den var jag besviken. Hur kom synten in i det hela? Vad håller han på med? Och det hela kändes så långt i från Lasse det kan bli. Men efter ett par dagar. Någon vecka. Så började låten sätta sig. Och den blev bättre och bättre. Nu är det mest bara introt som känns lite fel.

Men så kom skivan till slut. Och den slog ner med en blixt. En del låtar fastnade direkt. Låtar som man bara behöver höra en gång för att verkligen tycka om dem. Låtar. Eller "spår" som man visst kallar dem. Spår som "Fribiljett mot himlen", "Järnvägsspår" och "Jag fattar alltihop". Fruktansvärt bra.

Så nu har skivan gått varm i bilen. Det är en bra start på dagen. På väg till arbetet. Och det är en bra avslutning på arbetsdagen. På väg till gymmet. Eller hemmet. Vart jag nu tar mig.
Om några veckor. I slutet på november. Då är det dags för turné. Herr Winnerbäck visar upp sig igen. Och spelar lite nytt. Och säkert en hel del gammalt. Bra är det. I vilket fall som helst. Och den där nya skivan. Det får bra betyg av mig. Riktigt bra.

Reklam reklam - nu blir det mer reklam

Förr i tiden. När kroppen var lite piggare och huvudet var lite mer på hugget. Då började det komma en hel massa reklam på televisionen. En del blev galna på det. Andra brydde sig inte ett dugg. En del tyckte det tog lång tid. En del använde pauserna för att göra andra saker.

Jag har egentligen aldrig tyckt reklamen stör. Det kan vara bra med en liten paus i bland så man hinner fylla på cola glaset. Bre en till middagsmacka. Eller tömma blåsan. Eller duscha. Möjligheterna är oändliga.

Men så har det gått ett par år. Ganska många faktiskt. Och man börjar reagera på små saker som att ljudet höjs när det är dags för reklam. Att reklamen som sänds är snuskigt bra anpassad till målgruppen som ser programmet. Men jag fortsätter duscha och fylla cola glasen.

Men nu märker jag en sak till. Sitter och ser på det här otroligt vansinnigt bra (?) programmet "Ensam mamma söker". Och efter sex (!) minuter kommer första reklamen. Den pågår i närmare fem minuter. Efter 25 minuter. Då kommer nästa reklam. Som håller på i närmare sex minuter.

Om några år är säkert reklamen längre än själva programmen. Och då kanske det är dags att att börja fundera. Eller börja dricka colan mycket snabbare. Undertiden. Fortsätter jag att titta på de där mammorna som letar efter kärleken. Och fylla cola glasen.

Hemska spegelbild

Jag gick till frisören idag. Detta vidriga ställe. Jag började ladda igår redan. Funderade ut vilka kläder jag skulle känna mig mest bekväm i. Och under dagen idag byggde jag upp nervositeten.

Jag ogillar att gå till frisören. Ärligt talat. Jag hatar att gå till frisören. Det är vidrigt. Man sitter där i stolen och tittar sig i spegeln. Orolig att frisören ska prata en massa och jag måste svara och vara sådär social som jag inte vill vara. Eller kan vara.

Inte nog med det. Spegelbilden. Den är hemsk. Frisörspegeln verkar visa upp varenda dåliga sida man har. Och förstärka dem. Och där sitter jag och måste titta på mig själv och bara må dåligt. Öron och näsa blir större. Ögonbryn och rynkor. Trettiosju dubbelhakor och ett blekt ansikte. Blä! Och hår som ser dött och livlöst ut.

Jag vill bara hoppa ur stolen och springa därifrån. Jag vill ta saxen ur frisörens hand och köra in den i halsen. Tänk om frisören ser samma bild som jag ser. Då börjar jag jag förstå den där Sweeney Todd. Att han skar halsen av folk.

Men nu är det gjort. Jag slipper se den där hemska spegelbilden. Och jag slipper sitta där alla kan se en. Nu kan jag gömma mig under lite vax och en keps. Och under täcket. Spegel spegel på väggen där. Säg mig vem som fulast är.

Mystik i trappen

För ett tag sedan. Mer än ett år har passerat. Så ringde det på vår dörr och en man stod i dörröppningen. Han presenterade sig och berättade att han precis flyttat in i byggnaden. På våningen under oss. Mannen är medelålders och har en tonårsdotter.

Ett tag innan mannen ringde på vår dörr. Flyttade en kvinna in i lägenheten bredvid oss. Kanske två år har passerat. Till och med mer än så. Hon presenterade sig aldrig. Men verkar trevlig ändå. Kvinnan är medelålders och har en tonårsson. Kanske även lite mer än tonårsaktig. I lägenheten sågs då och då också en man.

En gång hade vi en liten fest här. Liten och liten. Vi slängde ut de sista vid 05-tiden när de fortfarande skrålade Singstar för fulla halsar. Men under den festen skulle jag slänga något. Jag gick ut i trappen och mötte mannen som flyttade in på våningen under. Han hade endast shorts på sig. Och en plsner i handen. Det var mitt i vintern. Och han kom ut ur lägenheten bredvid oss. Där kvinnan flyttat in.

Så där har det pågått ett bra tag nu. Han har setts i trappen och utanför hennes dörr. De har gått promenader tillsammans. De har åkt i väg tillsammans på morgonen. Och vi är nyfikna. Helvete vad vi är nyfikna på vad det är som pågår där. Och så spekulerar vi.

Arbetar de tillsammans? Men bara shorts och pilsner mitt i vintern?
Har de ett förhållande? Men vem är kvinnans andra man och varför bor de så nära men inte ihop? Är den andra mannen ofta på resande fot?
Kan de ha träffats här i huset och inlett något?

Idag träffade jag kvinnan. Vi pratade en kort stund om våra katter. Och allt jag tänkte på medans vi stod där i trappen. Det var att fråga vad de två har på gång. Men jag antar att man inte riktigt kan göra det. I stället får vi fortsätta spekulera. Fortsätta lista ut mysteriet.

Ännu mer ny tid

Så. Nu sitter jag här igen. Framför en tom och blank sida. Någon undrade hur det gick för mig. Och jag insåg plötsligt att jag inte skrivit en rad sedan mitten på augusti. Samma person tyckte att den nya tiden blivit gammal. Och det kanske den har. Men hela tiden kommer det ny "ny tid". Och det kanske är det jag tagit mig an den senaste tiden.

I vilket fall som helst. Vare sig den nya tiden är här eller om den har passerat. Så sitter jag nu här. Bredvid mig sitter en katt. Hon stirrar på mig och väntar. Hon väntar bara på att jag ska räcka ut min hand åt hennes håll så hon kan resa sig mot den och börja kurra. Men hon får vänta. Ett litet tag till.

Jag kan sitta här och berätta vad som hänt den senaste tiden. Jag kan prata om Djurgårdens fotbollsäsong. Om gnälliga kollegor och om framtidsplaner. Precis som alltid. Men det spelar ingen roll just nu. Det är historia. Och helt oväsentligt. I stället tar jag tag i nuet. Ett stadigt tag i nuets skjortkrage. Om det nu skulle finnas en sådan.

I morgon är det fredag. Och det är en bra fredag. Nummer tre. Så heter våra fredagar. Vi rullar på ett schema där det finnas tre olika fredagar. Så det blir rättvist. Jo, säkert att det blir rättvist ändå. I morgon öppnar jag stugan. Så jag går hem tidigt. Och däremellan ska jag få äran att ta tag och städa och fixa i ordning ett förråd. Inne i vår lekhall.

En gång för något år sedan gjorde jag det. Det satt små lappar överallt som visade på vad som fanns vart och vart allt skulle stå. Allt eftersom slängde folk bara in saker där. Och för ett litet tag sedan gick det knappt att gå in mer än 10cm i förrådet. Eller sophögen om vi ska kalla det så.

Efter i morgon. Då är det ordning igen. Tysk ordning. Precis som det brukar bli när jag har passerat som en virvelvind genom ett stökigt ställe. Undrar hur det blev så. För när jag var liten ville jag väl knappast städa. Hm.

Katten som satt bedvid mig nyss. Hon har gett upp. Gått och sträckt ut sig bredvid sin syster. Nu ligger två svarta pälshögar och andas djups i soffan. Och jag får för mig att jag ska göra likadant. Placera mig i sängen och sträcka ut. Ladda inför i morgon. Fast. Jag köra utan den svarta pälsen. Så klart.

Ny tid

Semestern är nu ett minne blott. Vardagen består nu åter igen av väckarklockor, rutiner och matlagning. Och ögonlock som ofta behöver tvingas upp. Gärna med kofot.

Första veckan var inte så farlig. Det var rätt roligt att komma tillbaka. Men plötsligt blev förändringen så påtaglig. Det var inte de vanliga lokalerna. Det var inte de vanliga härliga femåringarna. I stället var det mindre lokaler. Nya för mig. Och barn som är några decimeter kortare än de där härliga femåringarna.

Det är tur att även de här små Ompa loompierna är rätt härliga de också. Fast på ett annat sätt. Och när jag väl kommit in i det hela så kommer det kännas rätt bra ändå. Jag har ändå samma kollegor runt mig. Som kan hjälpa mig in på rätt spår.

Första veckan. Och den här. Har mest bestått av inskolningar. Tre barn. En flicka och två pojkar. Jag hoppas det går bra. Det känns så. Flickan drar sig inte så mycket till mig. Men hon fungerar fint i gruppen. Och det kanske är det viktigaste.
En av pojkarna däremot. Han lämnar inte min sida. Ingen annan får komma nära. Det blir svårare att få in honom i gruppen. Men jag har knytit mig an honom i alla fall.

Det är några dagar kvar av inskolningen. Innan det blir dags för oss att hitta in i alla våra rutiner. Men det ska bli bra. Riktigt bra. Och vi ska få den där avdelningen att blomma. Ordentligt. Jag pratade med två tjejer från avdelningen mina kollegor och jag försvann från. De ville ha kvar oss. De vill ha tillbaka oss. Nu. Nyss. Jämt. Och även om det kanske känns lite elakt mot de fröknar de fått nu. Så kändes det fint. Det värmde.

En annan pojke. En sån där liten. Han lutade sig mot mig idag när jag hjälpte honom med skorna. "Jag älskar dig. Här får du en puss." Sa han. Och så sa det smack på kinden.
Det är svårt att tycka illa om dem då. Det blir lite svårare at drömma sig tillbaka de de där större barnen.

Den sista dagen

Fredag. Och jag vaknar upp till sommarens sista semesterdag. Solen skiner och himlen är blå. Så det är sådär som semesterdagar bör vara. De lediga dagarna har rullat på. Ibland snabbt. Ibland långsamt. Och ibland har förmiddagarna bara varit en lång väntan på att kvällen ska ska ta sin början.

Men nu är det i alla fall sista dagen. Och det käns bra. Jag känner mig redo. Riktigt redo och peppad. På att ta tag i den där avdelningen. Den nya. Att städa upp och fixa i ordning. Nya rutiner som ska sitta. Nya golv att trampa på. Och nya barn som ska få sin del av utvecklingen. Och så får jag arbeta med mina två kollegor igen. D och Chicha H. Det blir bra. Det enda som oroar lite är inskolningarna. Där får man för att man utbildade sig. Ha! Nu får jag sitta där och vara sådär trevlig på beställning. Nu får jag ha föräldrarnas blickar i nacken. Hm. Nu får jag igen.

Men även inskolningar har ett slut. Och rutiner sätter sig snabbt. Och det är det jag längtar till. Som jag har längtat till den senaste veckan. Jag vill ha rutiner. Jag vill se den gråa vardagen ta plats i mitt liv igen. Det känns tryggt och skönt. Och seriöst på något sätt.

Men idag är det fortfarande fredag. Den sista dagen. Och jag har redan varit så amitiös att jag gjort några körsbärspajer och körsbärssylt. Efter att USM så generöst delat med sig av sin grymma körsbärsbuske.
Och medan katterna tagit sin plats i soffan och sträcker ut sig i alla möjliga konstiga ställningar. Sovandes. Så har jag avverkat ett träningspass på cykeln.

Dessutom har jag hunnit med att se film. En man som skulle hämnas på en feg jävel som våldtagit och försökt mörda hans dotter. Den fega stackarn placerades med huvudet i micron tills det sa Poff! Jag vet inte. Någonstans kanske gränsen går.
Härnäst väntar pizzadegen. Så den är klar när Flickan från landet i norr och hennes norrländska vän Montana kommer tillbaka från beachen. Från Sollentunas egna Riviera.

Ett nytt jobb

Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.

Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.

För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.

Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.

Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Och började direkt skissa upp saker man ska tänka på. Övningar som förbättrar och gör löpstget mer effektivt. Säsongsträningsprogram och grunduppbyggnansidéer.

Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.

Härliga omkörningar

Nu har jag landat igen. Resväskorna har packats upp och smutstvättskorgen har fyllts. Semesterresandet är över för den här gången. Vi har lämnat de vackra landskapet i norr. Och det är verkligen som man brukar säga. "Borta bra men hemma bäst". Inget snack om saken.
Att vakna upp och ha sitt eget. Kunna göra det man vill och det man känner för. Det är härligt. Därför går det inte att undvika att tänka på framtiden. Med hus i norr. Och det lilla levande som hör till.

Igår tillbringades större delen av dagen i bilen. Eller större delen. Det tar lite mer än sex timmar att åka ner från landet i norr. Så det är egentligen inte speciellt mycket. Resan flöt på bra. Fartblindheten visade sig vid fler än ett tillfälle. Men strax innan Uppsala visade sig det också finnas de som skulle vara värre.

Två motorcyklar. De kom farandes i en behaglig hastiget en bit över 150km/tim. en ena vinglade och såg ostadig ut. Han hade jeans och någon form av vindjacka. Alltså inte direkt motorcykelklädd.
Att de flög fram i hög hastighet är en sak. Det är deras problem. Men sen började vansinnet. De körde om på var sin sida. Den ena körde om bilar och lastbilar på vänstersida. Helt korrekt. Den andra började köra om på insidan. På väggrenen. Då kändes det inte riktigt rätt. Jag väntade bara på blåljusen som skulle jaga dem. Men insåg att det var Uppsala och inte ett avsnitt ur Cops.

Väl hemma var det bara att andas ut. Eller först packa upp allt. Det måste jag göra direkt för att få ro. Och sedan andas ut. Idag ska jag bara vara. Krypa upp i soffan. Låta simningen vara på televisionen. Simning som jag gärna skulle vilja börja med igen. Och låta ögonen dansa fram längs raderna i Liza Marklunds "En plats i solen".

Avslutar dagen med att åka in till Borgen. Till Stockholm Stadion. Och se på de riktigt höga farterna. Se på DN-Galan. Och om allt går som det ska. Så blir jag även farbror under dagen.

Bara en enkel bild

Förankring

Senaste tiden har jag funderat på att göra en tatuering till. En tatuering med lite tanke bakom. Jag har funderat och jag har skissat. Och till slut så fick jag ihop en färdig mall.
Först är det konturerna av Tyskland. Jag är född i Tyskland. Och så är hela min familj. Men kanske mest tysk av alla är in mamma. Så tanken var att dessa konturer skulle vara för min mor.

Min pappa. Min far. Han har varit ute på havet. Från matros till kapten. Och vad passar inte bättre då än ett ankare. Så i landskonturerna så sitter det ett ankare. Ett ankare, som står för min far.

Igår änkte vi åka förbi tatueringsstudion. Bara för att se vad det hela ska kosta och kanske boka tid. Har fått höra att det skulle vara 5-6 veckors väntetid. Det var det inte. Det var närmare 5-6 minuter. Så plötsligt satt jag där. Med armen utsträckt.

En timme senare var han klar. Han tog fram sin kamera för att ta kort på den. Tatueraren tyckte det var en häftig tanke och en bra motiv så han ville ta en bild på den. Kanske dyker den upp på deras hemsida.

Så nu sitter jag här. Nytatuerad. Igen. Och är faktiskt nöjd. Illa vore det kanske annars. Jag kan inte direkt ta bort den. Men det är en tanke bakom det här. En förankring i min historia. En slags hyllning till mor och far. Och så känner jag mig lite tuffare. Faktiskt. Och det kan behövas ibland.

En ung flicka biter sig i läppen

För ett tag sedan. Kanske någon vecka. Så stannade vi till på McDonalds. Tänkte att vi skulle vara sådär härligt lata och inte göra någon mat själva. Samma tanke som vi haft ett par gånger i veckan senaste tiden. Inte att vi stannat till på McDonalds. Utan att vi inte vill göra mat.

I vilket fall som helst. Det står en ung flicka i kassan. Precis som det brukar vara på dessa ställen. Framför oss i kassan står en medelålders mamma med två barn. Hon har beställt och den unga flickan i kassan har börjat lassa upp på brickorna.

Men så plötsligt. När det kanske bara fattas en liten dipp eller liknande. Säger mamman plötsligt att de ska ta med maten. Att de inte ska äta där.
Och man kan se. Hur den unga flickan i kassan sjunker ihop med axlarna. Hur hon biter sig i läppen. Och allra helst vill ge mamman en stor smäll rakt i ansiktet. Men det gör hon inte. Hon föröker med all kraft hon har att le. Hon lyckas inte speciellt bra. Men hon gör ett försök. Och börjar sen att packa ner allt hon precis ställt upp.

Det kan inte vara lätt. Men hon gjorde sitt bästa att inte visa sitt missnöje och sin ilska. Givetvis var vi snabba med att säga att vi skulle äta där. För inte vill man ha en smäll i ansiktet av en ung flicka på McDonalds.

Segerns sötma

Semestern är igång. Och det känns skönt att bara få vara hemma och inte ha så mycket planerat. Det är olikt mig. Annars vill jag alltid ha struktur och behöver veta vad som ska göras varje dag. Men nu får det flyta. Dagarna får fyllas med spontanitet. Och så klart vad kontot klarar av.

Igår blev det en kaffedate med USM. Svårt att få tid till det när man jobbar och sliter. Idag tog vi oss in till storstan. Huvudstaden. Flickan från landet i norr och jag. Fick åka både tåg och buss. Inte illa. Det är man inte bortskämd med sedan bilden köptes. Om nu bortskämd skulle vara rätt ord att använda i det här läget.

Himlen öppnade sig och släppte ner ordentligt med regn. Och så kändes hela vistelsen lite lagom rolig. Vi smet in på Titanic utställning. Intressant. Och gratis. Så blir det om man hänger med en som arbetar på muséeum. Ha!

Sista bilderna och sista montern. Och så hade Titanic sjunkigt. Det går inte att ändra på. Och stora bilder med namnen på alla passagerare som åkte med fartyget. Eller ångaren.

När vi ändå var där ute. Men Flickan från landet i norr's syster och hennes familj. Så styrdes blickarna mot Gröna Lund. Grönan. Och där väntade halva Sverige på oss. Runt fyra miljoner människor tänkte samma sak och intog Grönan precis som vi.
Barnen åkte en massa attraktioner medan vi tog det lite lugnare. Spelade 25:- och hoppades på att vinna lite chokad. Gick åt helvete. Var inte ens nära. Funderade på att lägga 200:- och köpa alla nummer bara för att vinna. Men insåg snabbt att det skulle vara lagom patetiskt.

Efter några timmar var det dags att röra sig hem igen. På väg ut gick vi förbi samma spelställe. Snabbt slängde jag upp lite småpengar ur fickan och satsade på några nummer. Och efter en högdramatisk slowmotion runda. Så hamnade nummer 85 högs upp. Näven knöts. Segerns sötma smakade förträffligt. Och lika bra kommer de 2kg kexchoklad smaka. Minst.

Skrockfyllt

Igår kom Flickan från landet i norr's ena syster med sin familj. De bor på hotell runt hörnet. Inte för att vi har ett hotell precis runt hörnet där vi bor. Men det är i närheten. Några minuters bilresa.

Ytterligare några minuters bilresa från det där hotellet ligger en stor galleria. En galleria där det känns som att man är utomlands när man promenerar fram och tillbaka mellan affärerna. Inte för att det hör hit. Men ändå.

Vi slog oss ner på Oleary's. Tänkte titta på Kalmar-Djurgården. Och att det äntligen skulle kunna gå vägen. Tio minuter in i andra halvlek och allt såg underbart ut. Nu jävlar. Nu vinner Djurgården igen. Men då gör domaren ett fantastiskt misstag och det blir 2-1. Sen rinner det iväg. 3-1. 4-1. 5-1 och 6-1. Och utklassningen är ett faktum.

Senast jag såg fotboll med Flickan från landet i norr's familj var det mot Göteborg. Då vann Götet med 6-0. Nu ska jag aldrig mer se fotboll med den familjen. Jag är visserligen skrockfull. Men det här är fan ett skämt.

Senare på kvällen blev det minigolf. Sån där golf som kan göra en så otroligt förbannad. Jag har inte tålamodet att stå och koncentrera mig och putta omkring en liten boll. Det är roligt, när det går okej. Som så mycket annat. Men frustrerande. Oh, så frustrerande. När det går mindre bra.
Nu gick det bra. Och jag lekte hem segern. Eller. Jag vann i alla fall. Och det avgjordes på sista hålet. Så det kanske inte var att leka hem segern alls.

Nu är det söndag. Och det är inte alls som vanliga söndagar. Jag kan göra allt. Och inget. Jag kan dricka pilsner och vara uppe hur sent jag vill. Även om jag antagligen blir jättetrött klockan 22.00 i kväll och håller på att somna i soffan. Men jag kan. Om jag vill. Bara för att.

Planen

Hur ska man inleda en text när man inte skrivit på ett tag? Kanske skulle jag bara skriva att jag har fått ge ut en barnbok. Att jag är i riktigt bra löpform. Att vi precis köpt ett nybyggt hus i Umeå för en billig slant. Och att jag om åtta månader ska bli pappa.

Men så är inte fallet. Faktiskt inte. I stället är jag på jobbet. Som förestånadre. Jag har gått med halsont i snart två veckor utan att bli mer sjuk. Vilket också beskriver min löpform. Jag är tött. Både i kroppen och mentalt. Men det är samtidigt bara några timmar kvar. Innan det är dags att smälla igen ytterdörren för ännu en semesterperiod.

Igår stängde jag också. Innan jag gick ut stannade jag upp någon minut. Tittade mig omkring. Min avdelning. Det är över nu. När jag kommer tillbaka i höst ska jag börja arbeta på en annan avdelning. Utmanande och roligt med nytt. Men samtidigt fruktansvärt trist att släppa allt jag byggt upp här under de senaste fem åren.

Det är så verkligheten ser ut. Dessutom ska jag inte bli pappa. Inte ens nära. Vet inte ens var det kom i från. Pappabiten får min bror stå för. Om bara någon vecka. För egen del väntar jag. För har det gjorts upp en plan. Så ska den fan i mig hållas också. Punkt slut. Här får inte saker ändras hur som helst.
Och vad gäller huset. Ha! Var ska vi få de pengarna i från? Kom igen. En lärare och en student. Jovisst. Vi tillhör stureplans finest. Men drömma är gratis. Och huset står med på planen. Så det är ingen fara. Behöver inte vara orlig att det inte ska bli av.

Får se det lilla i stället. Att jag blev utsedd till att vara föreståndare de sista två veckorna. Heja mig. Heja chefen. Som har sån fantastisk fingertoppkänsla. Jag får vila kroppen och öronen i fyra veckor. Göra vad jag vill. (Så länge det håller sig till planen så klart). Och att jag träffade Herr Winnerbäck i Kista i förra veckan. Alltså. Jag träffade honom. Mer än vad han träffade mig tror jag.

Så i kväll. När jag klappar ihop stället för några veckor. Så är det inte med enbart glädje och utandning. Någonstans finns det samtidigt lite sorg och vemod över det hela. Kryddat med lite halsont.

Specialområde

I torsdags såg jag "Änglar och demoner". Det är något speciellt med bio. Jag tycker det ger en sån mysig och trygg känsla när man sitter där inne. Oftast med någon man håller väldigt kär i stolen bredvid.

Filmen var bra. Riktigt bra. Jag har inte läst böckerna. Så jag har egentligen inget att jämföra med. Men spänning fanns det. Och så den där jakten. Jakten att alltid hinna fram innan klockan slår. Och all fakta. Det framkommer så otroligt mycket fakta kring Vatikanen och all dess historia. Jag sitter där i biomörkret och låter mig imponeras. Jag imponeras så förbannat mycket.

För jag vill också ha kunskap. Jag vill ha så mycket kunskap om någonting så jag också kan imponera på människor. Jag vill ha något slags specialområde som jag kan allting om. Där jag kan historia och nutid. Som jag kan prata om i dygn. Där människor kan komma och fråga om för att de vet att jag kan. För att det är intresserade att lyssna på mig.

En del kan allt om historia. Det vill jag också kunna. En del kan allt om konst. Eller musik. Det vill jag också kunna. Eller ekonomi. Det finns så mycket kunskap där ute i världen som jag vill åt. Men jag vet inte hur jag ska ta mig till. Det vill inte riktigt fastna i huvudet.
På gymnasiet hade jag ett mindre specialområde. Det var Martin Luther King. Och det som hände kring honom. Nu känns det avlägset.

Jag kan löpning. Det kan jag. Lite träningslära. Men hur spännande är det? Och så kan jag kanske lite kring pedagogiskt tänkande. Men kan man kalla det för specialområde? Knappast. Jag vill åt mer. En del kan lite om mycket. En del kan mycket om lite. Jag vill kunna mycket om allt. Så enkelt är det. Och så omöjligt är det. Men jag antar att det bara är att börja någonstans.

Just nu sitter jag och läser fjärde delen av Roslund & Hellströms böcker. "Flickan under gatan". Den är bra. Den också. Första delen handlade om pedofili. [Odjuret] Andra om sexhandel. [Box 21] Tredje är om dödsstraff [Edward Finnigans upprättelse ]och den här. Den handlar om hemlösa som bor i tunnlarna under Stockholm. Och om barn som inte har något hem. Givande och intressanta böcker. Där man automatiskt tar ställning. Det är en bra start tror jag. På lite kunskap.