Längtar efter meningsfullhet

Det börjar bli lite lagom rolig att sitta här hemma nu. Från sängen. Kaffe. Till soffan. Några timmars promenad. Mera kaffe. Läsa. Titta serie. Lunch. Kaffe. Soffan. Soffan. Soffan. Roligare än så blir det inte. inte idag. Inte igår. Antagligen inte i morgon. 

Börjar se fram emot att jobba igen. Få någon slags meningsfullhet med vardagen. Med livet. Komma in i rutiner. För varje dag det närmar sig så blir jag mer nervös. Jag kommer att vara en rookie igen. Precis när jag hade börjat lära känna kollegor, barn och rutiner. Bara börja om från början.

När jag sitter här hemma. Eller promenerar. Så finns det faktiskt ändå någonting att reflektera över. Förutom filmer som berör. Jag möter en ny slags krets när jag gör det jag gör under dagarna. Jag möter barnvagnspromenader. Jag möter någon enstaka student. Åker jag till Ica. Där är alla pensionärer. Åker jag till gymmet. Där är alla idrottsskolklasser. Tränar tre minuter. Kollar telefonen i fem.

Jag borde ha passerat halva sjukskrivningstiden nu. Knappt en månad kvar. Om jag har tur. Om jag sköter allt rätt. Och har läkkött likt Zlatans.

Promenaden är gjord idag. Testade att simma idag. Gjorde ont. Klev skamset upp ur bassängen efter 50m. Lunchen är gjord. Kaffet är drucket. Tvätten är klar. Dags att ta upp boken och avsluta den. Iden finns det personer som har en meningsfull vardag i alla fall. 

Många funderingar

"Det kommer alltid en ny himmel". En av de filmerna som rullar på tv:n medan jag sitter här i självömkan i soffan. Dag efter dag. Idag är det inte bara filmen som rullar. Det är även tårarna. Det enkla skulle vara att säga att det är filmen som berör. Och visst, det gör den. Ordentligt. Men sanningen är en annan.

Igår kväll fick jag frågan hur jag mår. På insidan. Alltså inte rent skademässigt. Utan verkligen. På insidan. Givetvis finns det bara ett svar på det. Och det svaret är "det är lugnt." Men jag tror inte att det är så lugnt. För några dagar sedan träffade jag en tidigare kollega. Hon hade skadat ryggen för en massa år sedan. Ordentligt. Hon sa att jag skulle vara beredd på att det skulle komma en känslomässig kollaps en tid efter olyckan. När allt liksom hinner i fatt.

När jag sitter här hemma på dagarna funderar jag kring två saker. Eller. Egentligen tre saker. Det första är att jag känner mig totalt meningslös. Jag tillför absolut ingenting. Jag får inte lyfta saker. Jag får inte arbeta. Jag får knappt göra någonting. Jag har med andra ord gått och blivit obetydlig.

Det andra. Och det här är den värsta och största punkten. Varje stund av dagen har jag ett sånt enormt dåligt samvete. Det är mitt fel att det blev så här. Jag har dåligt samvete att jag inte är på arbetet. Jag som skulle hjälpa till att ge stabilitet på den nya avdelningen. Det blev helt jävla tvärtom. Förlåt. Det är mitt fel.

Och så har vi den tredje. Jag har börjat tänka på hur det hade kunnat gå. Jag hade kunnat ligga kvar där på marken. Halvt i diket. Utan att kunna röra mina ben. Andra kotor hade kunnat tagit smällen. Smällar som gett hela andra resultat. Och det gör mig rätt så livrädd.

Filmen har nu rullat färdigt. Tårarna likaså. Bara den salta eftersmaken är kvar. Tankarna är kvar. Det kommer de vara ett bra tag framöver. Men jag försöker att hålla ihop. Fundera över livet de timmarna jag sitter här ensam. Hur livet har varit. Hur livet kommer att bli. Kanske kommer en ny film börja rulla snart. Kanske kommer det nya tårar. Tårar vi kan säga kommer på grund av en bra film.