Så som i min himmel

Nu börjar året ta slut. Det är inte alltför lång tid kvar. Det känns alltid bra så här dagarna innan ett nytt år. Det känns lite som att man får chansen att starta om. Att skärpa till allt det där som måste skärpas till. Att ändra på saker. Att dra sig själv i skjortkragen. Vilket är ett bra uttryck numera. För jag har börjat använda mera skjortor.

Nåja. Ännu är det inte över. Året 2006. På den här tredje sista dagen av året passade den nyligen hemkommna Flickan från landet i norr och jag på att åka till Uppsala. Vi tog en tur till äventyrsbadet och lekte av oss lite. Bubblade. Bastade.
Jag har inte arbetat på ett tag nu. Och har därför inte fått vara barnslig. Så det passade fint.
Att jag sedan slog rekordet på den långa vattenrutschkanan. Det hör inte hit. Men eftersom jag är en sådan fruktansvärd tävlingsmänniska. Så skriver jag det ändå.

Såg på "Så som i himmelen" i kväll. Det var en bra film. En väldigt fin och sorlig film. Men jag tänkte på en sak. Att det är så jag kommer att sluta. Jag kommer att slita ut mitt hjärta tror jag. Och kasta in handuken med en attack.
Har fått en skiva av en kollega. "Körskola för livet" heter den. Tydligen ska den handla om något som är bra för själen. Att man ska lugna ner sig lite. Inte stressa. Ta vara på sig själv.
Så klart jag inte har lyssnat på den. Varför skulle jag det? "Inte ännu" intalar jag mig själv. Men sanningen är väl den att jag inte vill höra något som skulle kunna stämma in på mig. Jag kanske bara är rädd att höra sanningen.
Så jag kör på. Jag skriver en lång lista på saker som måste göra i morgon. I morgon på ännu en ledig dag. För efter den dagen. Då är det en ledig dag till. Och då måste ännu mera saker göras. Och så fortsätter det. Ända tills jag ligger där i badrummet. Precis bredvid en ihopsjunken Michael Nyqvist.