Chefssamtal

Idag var det dags. Jag hade mitt medarbetarsamtal med chefen. Måndag morgon. Jag hade fått ett papper med en bunt frågor jag skulle svara på. Som vi skulle prata om.
Det hade jag gjort. Och vi pratade på.

Om saker jag tyckte var svårt. Vad hon tycker om mitt arbete. Om allt möjligt faktiskt. En fråga gällde att jag skulle ta upp mina starka sidor. Jag hade tagit upp alla jag kom på. Och det tog ett tag att komma på dem. Pedantisk och hjälpsam. Leker med barnen och gör saker på en gång. Närvarande.
Chefen blev positivt överraskad. Hon höll med på alla punkter. Men trodde inte att jag skulle få fram sakerna själv.

Men det är något vi skulle arbeta vidare på. Att jag ska inse min kapacitet. Att jag ska tycka att det jag gör är bra. För det gör tydligen alla andra.
Det andra är att få fram lite mer på möten. Jag är gärna tyst. Och tänker.
Det tredje. Något praktiskt. Är samlingar. Jag klarar inte av samlingar. Så enkelt är det. Och det är något jag behöver arbeta med.

Kanske borde jag ha ett sådant samtal oftare. En gång i veckan i alla fall. För när jag gick därifrån. Kände jag mig lite bättre. Lite starkare. Att jag kanske kunde något. Och gjorde någon nytta på stället ändå.
Men det kanske är lite svårt att få tid till ett samtal i veckan. Jag får försöka hålla de positiva tankarna i huvudet själv. Och vänta på nästa samtal. Om ett halvår.

Undrar varför jag ska ha så svårt att ta åt mig det positiva. Det måste finnas någon slags block i huvudet. Som stoppar det. Så har det alltid varit. Och ibland känns det som att det alltid kommer att förbli så.
Negativt in. Positivt stopp!