Jag kanske bröt ihop totalt efter det där som hände i kön till biltvätten. Det var en hemsk upplevelse. Men det kan också ha varit att jag inte alls bröt ihop utan att livet helt enkelt har tagit för stor plats för att ens fundera över att skriva något. Julen och allt det där. Julen som är fantastisk fram till december. Sedan blir den bara övermäktig och jag förvandlas som vanligt till Grinchen.
Nu är det hur som helst över och i samma veva försvann januari. Dagarna avlöser varandra och det är inte mycket mer att säga än så. Men hur roligt är det att skriva om? Jag steg upp. Drack kaffe. Hatade lite på världen. Och så gick jag och jobbade. Efter 50 000 steg och inga andningspauser åker jag hem. Tränar. Äter. Sover. Eller. Det är kanske det som är problemet. Jag sover inte längre.
Den senaste tiden. Kanske några månader. Har sömn varit en bristvara. Det tar lång tid att somna. Flera timmar ibland. Jag vaknar tidigt. Sover på soffan ibland. Det finns dagar där jag går runt som en zombie på arbetet. 2-3 timmars sömn. Det är på tok för lite. Flickan från landet i norr tänkte på en sak. Efter olyckan. Det är då sömnen ändrats. Kan stämma. Absolut. Men jag vet inte vad det skulle bero på. Jag har inte ont när jag sover. Jag är trött. Visst grubblar jag en hel del. Pengar. Mamma. Arbete. Barn. Det vanliga som alltid snurrar runt i huvudet och försöker placeras på rätt ställe. Men inte så mycket att det ska hålla på flera månader. Kan man tycka.
Om jag ska hitta något positivt. Om jag ska pausa från att hata på världen och alla negativa tankar. Då är det att jag har fyra timmars arbete kvar. Sedan är det ledigt i två veckor. Det är värme. (För värme vet jag knappt hur det känns längre efter flera månader med 47 grader minus.) Det är bad och vattenmelonshakes. Löpning på barmark utan tröja. Sovmorgon. (Ha! Troligt.) Men framför allt så kanske alla tankar får vila lite. Fyra timmar. Det är görbart.
