Så gick det där flyget till värmen. Efter allt för många timmar sittandes i en flygplansstol där mannen framför hela tiden tryckte bak sitt säte så jag blev lagom mosad så öppnades dörren och den där vågen av utlandsvärme slog i ansiktet. Den väggen tycker man om. Och med den kommer känslan av att vara ledig. Allt man ser framemot ligger i framtiden. Värre är det på hemvägen. Den resan är en miljon gånger värre. För det är aldrig någon som varnar en för hur det är att lämna paradiset och komma hem till kyla och snö igen.
Två veckor går fort. Det går så in i helvete fort. Plötsligt är det sista dagen och ångest sköljer över en. När det var två-tre dagar kvar. Då kände jag att jag började bli redo. Det skulle bli rätt skönt att komma hem. Men så vaknade jag sista morgonen. Och plötsligt så kom nästan tårarna. Jag skojar inte. Jag blev på riktigt ledsen. Det kändes så otroligt jobbigt att det redan var över. Att allt vi sett framemot. Allt vi pratat om hemma. Allt vi upplevt. Det var förbi. Och kvar ligger en ovisshet om när vi kan göra något liknande igen.
Någonstans går jag och försöker intala mig att jag längtar efter rutinerna igen. Det är egentligen bara skitsnack. Vem gör det? Vem vill byta ut lata dagar i solen, värme, fantastisk mat och ledighet mot vardagsrutiner? Nu har det gått två dagar av vardag igen. Och det jag längtade efter. Trodde jag. Är jag redan less på. När blir jag ledig nästa gång?
Hur som helst så var de här två veckorna fantastiska. Trots att de gick superfort. Vi tar med oss minnen och tomma bankkonton. Drömmer oss vidare och tillbaka. Vem vet när det blir dags igen.
