Ovisshet

Det är ovisst nu. Varje gång jag ser en av mina chefer springer jag åt andra hållet. Jag gömmer mig bakom någon soffa. Gör allt jag kan för att slippa prata med dem. I alla fall innan nästa onsdag.

När en ny hösttermin börjar brukar barngrupper flyttas. På förskolan flyttade några barn upp till en annan avdelning. Några lämnade för att börja förskoleklass. Kanske flyttade någon och bytte förskola helt. I skolan börjar man en ny årskurs. Ettor blir tvåor. Tvåor blir treor. And so on. Och inte är det så konstigt allt det här. Det är så det är. Barngrupper ändras. Men när de ändras. Då är det inte bara barngruppen som blir annorlunda. Det blir även personalgruppen. Någon ska följa med barn upp till en ny avdelning. Trygghet och allt det där. Någon ska vara kvar med de barn som går kvar. Trygghet. Och allt det där. Någon måste vara kvar i samma verksamhet och avdelning. Trygghet på avdelningen. 

Och det är just det. Ovissheten. Det som är anledningen att jag ligger och trycker bakom en soffa någonstans när rektorerna glider runt. För mina kollegor och jag. Ingen av oss vill byta avdelningen. Ingen vill ha ett annan arbetslag. Vi trivs för bra för det. Vi vill jobba på. Fortsätta med det vi byggt upp. För det är bra. Det är trygghet. Både för oss och för barngruppen. 

På onsdag ska personalplaneringen presenteras. Det innebär att det är tre arbetsdagar kvar. Än så länge har jag inte blivit tillfrågad om att flytta på mig. Än så länge ser det ut som att vi inte ska splittras. Jag ska inte jinxa något. Som jag råkade göra när jag trodde jag klarat en hel termin utan frånvaro. Då förkylningen kom på posten. Jag arbetar lugnt vidare. Bakom soffan. I ovisshet.

I trafiken lär man sig

Tre gånger varje vecka kör jag Prinsen till friidrottsträning. I alla fall under vinterhalvåret. Och eftersom jag bor i norrland så är vinterhalvåret inte ett halvår utan nästan ett helt år. Hallen ligger på andra sidan stan. Så jag kör. Han sitter bredvid. Och eftersom han närmar sig den åldern där man får börja övningsköra. Så tänker jag att det kan vara en bra start att kolla lite på trafiken och på skyltar. Så jag frågar. Han berättar vad skyltarna betyder. Inget konstigt med det. De flesta vägskyltarna är inte direkt komplicerade att förstå. Förutom datumparkering. Den förstår ingen.

Men så finns det en dimension till av det här lärandet. Och det är själva vägvettet. Eller vad man nu ska kalla det. Placering på väg exempelvis. Framför allt när du ska svänga. Eller de här körriktningsvisarna som en del bilar inte verkar ha råd med. Och parkeringar. Satan vad en del inte kan parkera.

Så under de här tjugo minuterna. Enkel väg. Som vi kör till friidrottshallen. Så hinner jag bli rätt less på en del andra förare. Som så klart inte kör lika fantastiskt som jag. Och jag kanske inte är sen på att poängtera allas missar. Att de inte visar när de ska svänga ur en rondell så man står kvar och väntar i onödan. Eller att de kör i 40 på en 60 väg utan att ha en sån där hemsk epa-bil. Eller ställer sig hur snett som helst när de ska parkera så att de tar upp två platser. Ja. Det finns många som borde ta om sitt körprov om vi säger så.

Men jag tänker samtidigt att det kan vara bra för Prinsen att höra det där. Då kanske han kommer ihåg det när det blir dags för körkort. Han kanske minns. Just det, jag måste blinka nu annars blir de andra bilarna sura på mig. Eller. Shit. Jag måste hålla hastigheten annars bromsar jag upp varenda jävel bakom mig. Inte bra. 

Han har dock sagt att det är jag som får övningsköra med honom. Flickan från landet i norr blir nästan för arg på andra bilar. Vi får se. Jag antar att det blir vi båda. För vi kör då fan helt perfekt båda två. Ha!

De svarta böckerna

När jag gick på gymnasiet började jag känna behovet av att skriva av mig. Eftersom jag givetvis inte kunde eller skulle prata om saker så blev penna och papper en väldigt viktig del av min vardag. Ja. Nu är det faktiskt så att jag är så gammal att just penna och papper var det som användes lättast. Det är nästan röksignaler som gällde.

Så en dag gick jag och köpte en svart bok med tomma blad. Och så började jag skriva. Lite som här. Lite vardagligt. En hel del tankar. Oro. Funderingar. Planer. Och så känslor. För nog fan har man många såna när man håller på att leta efter sig själv där under gymnasietiden. Jag tror dock aldrig att jag riktigt hittade mig själv. Men till slut var i alla fall alla sidorna i boken fulla med ord. Då köpte jag en ny. Och sen en till och en till. Tills jag en dag hade en hel hög med böcker. Och någonstans där efter bok sju eller åtta så började orden ta slut. Eller om livet tog över. Jag vet inte så noga. Hur som helst började det dröja längre och längre mellan tillfällena jag skrev tills det en dag tog helt slut.

Det gick ett tid. Sen kom tangentbordet in i matchen. Och så började orden komma igen. Inlägg efter inlägg. Och trots en del pauser även här. Så kom vi fram till nutiden. Och varför tar jag upp det här just nu då?

Jag hittade de där böckerna för ett litet tag sedan. Öppnade dem och läste lite. Det kändes nästan lite förbjudet. Även om det är jag som har skrivit det. Det känns som en annan person. Fast minnena sitter kvar. Det stod om saker jag gjort. Varit med om. Känt och upplevt. Planer jag hade. Oron över en hel massa saker. För just oro är något jag hade gott om under den tiden. Och så sjukt mycket känslor som virvlade omkring i kroppen. Positiva och negativa. Någon tjej jag tyckte om. Någon kompis. Träningen. Skolan. Familjen. Saker vi gjort. Jag saknar verkligen inte den tiden. Inte på något sätt. Men i bland kan jag sakna att känna så mycket. Kanske får den funderingen bli ett annat inlägg. Kanske inte. Men att känna så mycket som man gjorde under tonårstiden är ändå härligt. Även om det alla sorters känslor. Men nog fick det en att känna att man levde i alla fall.

När jag stod där och läste i böckerna insåg jag att jag snart har en son som är där. Helt sjukt. Han närmar sig tiden då alla känslor far omkring. Om han inte redan är framme. Där små saker blir så ofantligt stora. Där han ska försöka hitta sin plats i kompiskretsen. Han ska försöka hitta sig själv. Och jag hoppas så förbannat mycket på att han ska tro på sig själv mer än vad jag gjorde. Att han inte ska gå runt och bära på en massa skit. Att han kan prata om saker i stället för att svälja ner. Helst via vänner eller familj. Kanske via papper och penna. Eller tangentbord.

De där böckerna jag har. De innehåller en halv uppväxt. Och det är lika roligt att läsa dem som de skapar någon slags klump i magen. Jag tror aldrig att mina barn ska få läsa dem. Inte så länge jag är vid liv i alla fall. De behöver inte veta allt. De behöver skapa sina egna böcker.

Nackdelen med att vara aktiv

Jag brukar vara relativt aktiv när jag är ute på rast med barnen. Det kanske är en blandning av att jag tycker om att röra på mig och att jag är van vid det från förskolan. Där var man tvungen att vara nära de små barnen hela tiden. Dessutom vet jag så klart att det är bra. Det skapar relationer och det ger trygghet. Allt det där som ändå är så viktigt i skolans värld. Det vet jag.

Det kan vara allt i från att stå och lyssna och prata med någon. Det är spännande att få ta del av barnens värld. Eller leka tagen. Spela fotboll. Eller dansa. Ibland när barnen kommer och säger att de fryser så brukar jag börja köra lite spontandans så att de rör sig och blir varmare. Jag hittar på rörelser de följer. De hittar på rörelser som jag följer. Och så skrattar de och de blir varmare.

Men jag har även hittat en liten nackdel med det hela. Kanske är det inget jag egentligen ska klaga på. Det är ändå min uppgift att skapa de där relationerna. Att skapa tryggheten. Men precis som alla människor så har man ibland lite sämre dagar. Dagar där man känner sig extra trött. Kanske lite låg. Där man inte orkar studsa omkring så mycket. Dagar där dans är det sista man skulle vilja göra. Det enda man vill göra är att stå där bland allt folk och bara ha lite uppsikt.

Nackdelen är när jag en gång exempelvis haft en liten dansstund med några barn. Eller varit med i någon lek. Då vill de göra samma sak resten av veckan. Hela. Jävla. Tiden. Varje gång vi är ute. Varje dag. Och fy helvete vad det blir tråkigt och tjatigt. Men det kan jag ju inte säga. Inte högt i alla fall.

Så det finns nackdelar med att vara aktiv. Det finns nackdelar med att arbeta nära eleverna. Men kanske har jag fel arbete om det är så att jag bara vill vara ensam och ha det tyst. Jag får helt enkelt bita ihop ibland. Bjuda på de där fantastiska dansstegen. Göra de där löpstegen för att ta någon. Eller låtsas smaka på sandkakor för 349:e jävla gången den dagen.

Växa av beröm

Och så gick det en vecka till. Det rullar på riktigt fort just nu. Jag tycker om det. Det får gärna rulla på ännu fortare. Låt veckorna passera bara. Fram till maj ungefär. Där kan det börja bromsa upp lite. När värmen dyker upp. När isen och snön farit åt helvete. När livet kommer åter.

Förra veckan fick jag beröm av mina kollegor. Jag var lite risig. Kanske en reaktion på att kroppen var rätt utmattad av arbete, träning och transportcyklingen. Det var så klart inte därför jag fick beröm. Utan det var en eftermiddag där vi var lite ont om personal. Barn som har behov skulle stanna längre på eftermiddagen. Hur skulle det gå? Vi var beredda på kaos. Men så gick eftermiddagen och det var hur lugnt som helst. Nästan lugnare än vanligt.

Dagen efter fick jag höra att det var så lugnt för att jag tagit in de rörigaste barnen i ateljén och satt dem med skapande. Gett dem en uppgift. De höll på med garnbollar och annat. I lugn och ro. Ute på avdelningen blev det arbetsro. Och knappt något att göra för min kollega.

Fan vad man växer av sånt där. I alla fall jag. Att få beröm. Att känna att man gjort något bra. Något rätt. Något som hjälpt andra. Och känner jag så. Hur ska då inte eleverna känna när de får höra att de gjort något bra? Att slippa att varje dag få höra brister och fel. Få tillrättavisningar. De måste också få växa. De måste få höra att de gör rätt. Att de gör bra. För det gör alla. Någon gång. En del oftare än andra. Men alla gör det.

Jag tar med mig det där berömmet in i den här veckan. Ska försöka sprida det vidare till fler barn. Försöka få dem att växa lite till så här på vårkanten. Väcka lite tro på sig själv. Det är kanske lite som det där man brukar säga om att det inte går att lära gamla hundar att sitta. Jag kanske är ett hopplöst fall. Men det är inte barnen. Verkligen inte.

When life gives you lemons

When life gives you lemon och allt sånt där. Tänkte att snöbollen inte kunde rulla in så mycket mer skit. Men då kommer nästa smäll. 

De säger att alla goda ting är tre. Jag antar att det gäller det dåliga också. Alla onda ting är tre. Jag sprang på löpbandet. Svårt att fokusera tankarna på löpningen. Bilen strular. Något låter inte som det ska. Och när något inte låter rätt så låter det väldigt dyrt. När jag startar passet vill inte pulsbandet starta. För andra passet i rad. Så nu springer jag där och funderar på vad det tredje ska vara. Vad blir nästa sak som går fel. Jag springer klart. Går av bandet. Går upp för trappan. Och där kommer det. Nummer tre. I form av ett hugg i knät. Tack för kaffet.

Nu har det gått någon dag. Knät är okej. Pulsbandet i fixat. Bilen är mer trasig än någonsin. Priset blev det dubbla än det först var tänkt och den är inte körbar fören de fixat det om nästan tre veckor. Tre veckor!

Kul att jag numera inte arbetar 1km från hemmet utan 15km. Cykeln kommer att få jobba. benen kommer att få jobba. Sömnen kommer att få lida.

I onsdags var första cykeldagen. Som extra pepp hade de torra vägarna fyllt på med några cm nysnö. Kul. Jag cyklar 15km läng en rätt stor väg. Hälften av vägen går uppför. Ett räcke separerar cykelbanan från bilvägen. Halvvägs upp för backen ser jag plogbilen komma längs bilvägen. Och inte den där sortens plogbil som lite fint knuffar bort snön åt sidan. Nej då. Utan den sorten som sprutar ut all snö åt sidan, ut över cykelbanan. Så där står jag. Försöker vända mig bort så mycket jag kan. Plogbilen passerar och kvar står jag. Täckt av snö. Som en snögubbe på cykel. Tack för den.

Dagen efter. Vädret bjuder på regn den här morgonen. Nästan framme vid arbetet. Där möter jag en bil. I bilvägen är det en grop. Gropen är fylld med vatten. Ni förstår vad som är på väg att hända. Och så kommer en våg av vatten flygandes över mig. Inte för att jag var torr innan. Men det här kändes ändå onödigt. Det kan ha varit så att jag vände mig om och visade mindre lämpliga gester åt bilen. Antagligen skrattade personen i sin varma torra bil hela vägen till arbetet.

Så kommande veckor blir prövande. Det blir de verkligen. Men det är bara bita ihop och köra på. Efter regn kommer solsken och så vidare. When life gives you lemons, make lemonade. Typ. Nu har jag en cykeltur hem kvar för den här veckan. Sen får rumpan vila lite. Det känns som att jag har blåmärken på skelettet just nu. 

En man som har noll intresse för bilar

Snöbollen har under den senaste veckan fortsatt rulla . Ibland får jag för mig att den blir lite mindre. Att den börjar smälta lite. Men så hittar den lite mer funderingar. Lite mer skit. Och så växer den igen.

Nu senast. Då är det bilen. Den där hemska utgiften. Jag önskar så innerligt att vi inte skulle behöva bil. Det är en sån där sak som kan få mig att ligga sömnlös. Inte minst när det varje gång ska kosta en årslön. Verkstaden kan säga exakt vad som helst och jag skulle ha exakt noll koll på vad det är. Bara snällt stå där med dumstruten och betala.

Eftersom det oftast är jag som har bilen på dagarna så är det jag som brukar lämna den på verkstad och däckbyte. Inget konstigt med det. Men varje gång jag är där. När jag öppnar dörren. Då slår en vind av grabbighet mig i ansiktet. Det är som att alla som arbetar där förväntar sig att jag ska ha koll på bilar. Veta vad de pratar om eller vart felet sitter på bilen. De kanske till och med förväntar sig att jag skulle vara intresserad. Och de kunde inte ha mera fel.

Jag hatar bilar. Jag kan absolut ingenting. Mer än att jag vet att det kostar pengar. Mycket pengar. Dessutom är jag totalt ointresserad av allt som ens kommer i närheten av bilar. Det är bara ett nödvändigt ont. Men förväntas jag ha ett intresse för att jag är man? Förväntas jag ha kunskap för att jag kanske en gång låg på mage på golvet och körde en leksaksbil fram och tillbaka? 

Jag vet inte hur känslan är när en kvinna kommer dit. Så klart. Kanske är det i stället tvärtom där. Man "mansplanear" lite lagom ocharmigt. Man är övertydlig. Idiotförklarar. Känns som det blir fel känsla vem som ens kommer dit.

Lite saker har släppt under vår bil. Jag tror det i alla fall. Det är min hobbyanalys. En sån där helt perfekt analys som jag så ofta har gjort på mina löparskador. Kanske går det att skruva ihop lite enkelt. Kanske ska jag bli blåst på tusenlappar för något som egentligen kostar 30:- och tar två minuter att göra. Vad vet jag. Jag är är ju bara en man som har noll intresse för bilar. Men snart gör vi om allting igen. Då det dags för däckbyte.