Andras livsöden

Jag har varit lite påverkad de senaste dagarna. Inte påverkad som i alkohol eller något sånt. Så klart. Hur skulle det se ut? Utan påverkad som i lite tagen. Lite ledsen. För någon annans skull.

Det är så här. Att det finns föräldrar som separerar. Det är inget ovanligt. Inget nytt. Och det gör att fler personer blir berörda. I många fall är det kanske rent av sunt att separera. Det brukar kunna bli bättre då. Faktiskt. Både för barnen och föräldrarna.

Det finns ofta barn som är inblandade. De som allt som oftast är oskyldiga i separationen. Men de som hamnar i kläm. De som kanske inte riktigt alltid vet vad som händer. Tror att det är deras fel. Tar på sig skulden. Och reagerar. På olika sätt.

Jag har under de senaste dagarna fått trösta ett barn. Ett barn som precis fått veta nyheten. Ett barn som inte riktigt vet vad det här innebär. Vad som kommer hända nu. Barnet saknar mamma. Barnet saknar pappa. Allt är nytt. Och ovisst.

Jag minns när jag var yngre. Kanske 10-12 år. Mina föräldrar pratade om att skilja sig. Jag blev ledsen. Min bror visade inget. En kompis kom och knackade på precis då. Vid helt fel tidpunkt. Men hur kunde han veta? Det är något minne som ligger kvar i alla fall. Nu skildes inte mina föräldrar. Men jag antar att tanken var där. Varför de pratade med min bror och mig om det. Det känns oklart.

Så det har varit lite tankar i huvudet senaste dagarna. Hur olika livsöden också påverkar andra. Utan att ens veta om det. Jag får fortsätta trösta barnet. Hålla min famn öppen. Så kommer nog det här barnet också landa till slut.

Trötta ögon i trafiken.

Nu för tiden åker jag bil till arbetet. Och med det finns det så klart en massa fördelar. Och nackdelar. Men en stor fördel är så klart att det är smidigt. Och det är skönt. Sätta sig i en varm bil. I alla fall på morgonen. På eftermiddagen är den kall. Riktigt jävla kall.

Lyssna på lite podd. Lite musik. Och komma fram 18 minuter senare. Men senaste tiden. Och det här är något som egentligen bara gäller när jag ska åka hem. Eftersom jag bor i norrland så är det såklart mörkt hela tiden. Och kallt. Så klart. Det är mörkt när jag åker till arbetet. Det är mörkt när jag åker hem. Tur jag får vara ute en del under dagarna.

Den senast tiden. När jag åker hem. Har jag tänkt på vilken dålig förare jag egentligen är. Inte för att jag kör dåligt. Tvärt om. Jag följer alla regler så det blir ordning. Host.Host. Men för att jag kommer på mig själv att bara stirra rakt fram. Fastnar med blicken på spåren på vägen. Känner hur trötta ögonen är. Hur trött huvudet är. Och kroppen. Och det är inte bra. verkligen inte. Det vet jag.

Jag kanske borde ha ett flak med energidryck eller något i baksätet. Som jag kan svepa innan det är dags att rulla hem. Eller köra med rutan nere och låta alla de 47 minusgraderna slå mig hårt i ansiktet medans jag kör. Eller helt enkelt gå och lägga mig ännu tidigare. Inte för att jag tror att just det egentligen skulle hjälpa så mycket.

Det är tur att jag inte ska köra så långt. Och att det inte är speciellt mycket trafik. Men jag måste hitta ett sätt att börja piggna till snart. I väntan på att taket ska fixas. Och ljuset ska komma tillbaka. Och plusgraderna återvända. Och och och...

Taket vill ner

Okej. Nu blev det ett uppehåll igen. Som så många gånger förr. Men jag ska börja med att skylla i från mig. Precis som förra gången. När datorn gick sönder. Det är inte mitt fel. Inte den här gången heller.

Nu var det så här. Att taket på vår avdelning på arbetet beslutade sig för att börja sjunka in. Vilket gjorde att vi var tvungna att flytta en hel avdelning på 80 barn till andra ställen. Lite härligt utspridda i skolan. Och bära möbler och material till förbannelse. Barn och föräldrar som får för sig att de vet vad som händer. Att hela taket rasar in. Vilket inte ens är nära sanningen. Men det behöver fixas till. Och så klart ska ingen gå under det under tiden.

Så det har varit lite körigt den senaste tiden. Ingen riktigt som vet vart man ska eller vad som händer. Man håller ihop under arbetsdagen för att sedan komma hem och vara helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Och då är det bara allt hemmafix kvar att göra. Tvätta. Skjutsa. Träna. Handla. And so on. 

Nu har det gått någon vecka och vi har börjat få tillbaka några rum på avdelningen. Skönt. Under några enstaka dagar har vi fått skapa ett nytt fritids. Spännande. Återigen flytta möbler och material. Alla barnens hyllor. Nu ska vi. Och barnen. Bara landa i det här. Så kanske det kommer tillbaka lite ork.

Jag återkommer. Inom kort. Om det inte uppstår fler problem. Som inte är mitt fel. 

Alla lämnar skeppet

Det var det här med nytt jobb. Klumpen i magen som fanns där på kvällarna. Som växte på sig och var ännu större på morgonen. När det var dags att gå till arbetet. Nu är det inte så att klumpen är tillbaka. Absolut inte. Utan jag pratar om det förra arbetet. Arbetet med de yngre barnen. På förskolan.

Sedan jag slutat där så har flera pedagoger också lämnat. Lämnat skeppet. Jag har träffat några av dem. Lite här. Och lite där. Vi har pratat om hur det känns att ha bytt. Att ha lämnat verksamheten. Det är kanske inte en chock att jag är otroligt lättad. Att jag inte kommer att söka mig tillbaka den den sortens verksamhet. Men det är också lite skrämmande att höra hur alla de andra resonerar. Hur de känner. Ingen av dem. Verkligen ingen. Har några som helst planer på att återgå. Är det verkligen så hemskt alltså? Just min förra verksamhet. Där jag höll till. Skeppet jag var på. Den tror jag ligger i framkant på mycket. Rent pedagogiskt.

Jag kan sitta här och rada upp allt negativt med det. Absolut. All stress. För den finns verkligen där. Hur man nästan alltid är underbemannad. Stora barngrupper. Hur det kommer orimliga krav från alla möjliga håll som man ska försöka uppfylla samtidigt som man ska vara tillgänglig 120% i barngruppen. Ja. Ni förstår. Nu är det mesta sånt som faktiskt förskolorna i sig har svårt att styra själva. Det kommer från så mycket högre upp. En stor känsla av otillräcklighet. Att inte kunna finnas där för alla som behöver det.

Men nu var det nytt år. Och då skulle man tänka positivt. Var det inte så? Så jag måste ändå avsluta med att säga som så. Att förskoleverksamheten är en härlig plats att vara på. Egentligen. Det finns otroligt mycket fantastiskt där. Att följa utvecklingen. Arbeta nära både barngrupp och kollegor. Samtalen. Samtal med barnen alltså. Inte utvecklingssamtalen. De är vidriga. Utevistelse. Ja. Det finns bra saker. Det gäller bara att hitta det under allt annat.

Nytt år

Nytt år. Ny dator. Inte för att den här datorn egentligen fungerar som den ska. Men det går att använda den lite sådär lagom mycket i alla fall. Men det sista samtalet till IT-supporten är garanterat inte ringt.

Men nytt år är det. Det går inte att komma i från. 2024 är lagt till handlingarna och 2025 har börjat rulla i gång. Välkommen vardag och allt det där. Varje gång jag har försökt sammanfatta ett år som gått har det varit väldigt negativt. Skador och skitjobb. Sånt som är 96% av vardagen. Men 2024. Det var fan inte så dåligt år ändå. Om man tänker fter.

Jag tog till slut tag i det. Faktiskt. Efter flera år. Sökte nytt jobb. Fick det. Bytte jobb. Klumpen i magen varje kväll och morgon försvann. Enda frågan är varför det skulle dröja så länge bara. Dessutom tog vi oss till Thailand. Hela familjen. Värmen. Utomlands. Ledighet mitt i vintern. Helvete vad underbart det var. Det var otroligt välbehövligt. När man var som mest slutkörd. När man var helt slutkörd.

Träningen rullade på utan större avbrott. Prinsen började högstadiet och tog det hela med storm. Imponerar stort. Så hela året var faktiskt rätt så bra. Det är inte ofta det. Nästan så att jag blir lite orolig över vad det här året ska bjuda på för överraskningar. Inte kan det väl bli två bra år efter varandra?

Nytt år innebär väl också nytt tänk? Är det inte så det ska vara? Man ska vara positiv. Säga ja. Utmana sig själv. Och så ska man lova saker man ska ändra på. Sluta med. Göra bättre. Det där har jag egentligen gett upp för många år sedan. Det är bara meningslöst. Vara positiv? Hallå!? Jo, visst. Men visst finns det saker att förbättra. Det gör det alltid. Men det kommer när det kommer. Det kan ligga där lite i bakhuvudet och puttra. Och så kan livet rulla vidare ändå. 

Åtta dagar har gått. Inte så länge kvar faktiskt. Snart slår det om till 2026. Under de här första åtta dagarna har datorn strulat två gånger. Dessutom bilar de precis under våra fritidslokaler. Hela tiden. Det låter som en helikopter som cirkulerar runt runt precis utanför fönstret. Men visst. Det är också en arbetsmiljö. Snart överröstar nog barnen som har musik här bredvid borrljudet ändå.

För alltid en Grinch.

Och så var den förbi. Julen. Och jag har verkligen försökt det här året. Det har jag. Varit positiv. Sett julfilmer. Lyssnat på julmusik alldeles för tidigt. Varit en hel del mindre Grinchen helt enkelt. Men jag vet också att det inte riktigt går. Jag kommer aldrig att bli en jul-person. Det är för mycket kring julen som jag inte tycker känns bra.

Det är prestationskrav. Det är stress. Det är julklappsletande. Träffar. Adventsfrukostar. Presenter. Avslutningar. Matplaneringar. Pengar som flyger i väg åt alla möjliga håll. Det är så förbannat mycket saker hela december så hur man än gör. Hur man än planerar och försöker göra saker tidigt. Så står man ändå där och stressar runt till slut. Precis som alltid. Någonstans försöker jag tänka lugnare. Skruva ner förväntningarna. Behövs verkligen allt? Kan vi inte bara stanna upp en stund och ta det lugnt. Andas lite. Plocka bort en aktivitet. Köpa lite mindre saker. Laga lite mindre mat. Baka lite färre saker. Eller blir inte julen minnesvärd för barnen då? Vad har de för förväntningar? Vad har de för krav? 

Min mamma var alltid hemma när vi var små. Det lilla minns jag. Hon fixade och donade. Gjorde en massa saker. Tror jag. Hade tid för det. Inte mycket hjälp av pappa. Han jobbade. Ute på haven. Men det jag minns var att det var så lugnt. Julen var verkligen fridfull. Som den ska vara. Men jag förstår också att det är ett barns syn på det hela. Nu är jag själv förälder och då ser det annorlunda ut. Så klart. Då är det vi som ska fixa allt. Det är vi som ska stressa.

Men nu är den förbi. Julen. Julhelgen. Och det känns skönt. Så skönt. Jag har arbetat alla dagar under julen. Mest för att semesterdagarna försvann där under Thailandsresan i våras. (Så värt det!) Men också lite för att komma i väg. Slippa lite jul. Det har dock varit extremt lugnt på arbetet. Några enstaka barn bara. Nästan fler pedagoger än barn. Skön start. Snart blir det livligare igen.

Nästa vecka drar allt igång. Och ni kan säkert snabbt räkna ut om jag kommer tycka det blir skönt att komma in i rutinerna, i vardagen. Att veta vad som händer, när och var. Träningarna rullar igång. Vilket faktiskt gör det lättare att planera min egen träning. Skola. Fritids. Arbete. Ny termin. Nya möjligheter. Som man säger.

Hurra för vardag. Tack och hej julen.

Mvh

Grinchen

Jag råkade jinxa

Fan. Det var så nära. Jag var så nära att dra in en perfekt termin. Ända sedan jag efter sommarsemestern kom tillbaka till det nya arbetet har jag varit där varenda dag. Då vi hängde två veckor i Thailand i våras så lyste semesterdagar med sin frånvaro. Så klart. Det var bara att bita ihop och arbete genom höstlovet.

Barnen har fortsatt håll sig friska. Ta i trä och allt det där. Eller. Prinsen är faktisk för stor för att jag ska få vara hemma och vabba. Men hur som helst. Inte en vab-dag på hela terminen. Inte på Minihoppet heller.

Och så jag själv. Jag har duckat varenda sjukdom. Kollegor och barn som varit sjuka. Och så det där enorma utbrottet av vinterkräksjuka. Som tidningen skrev om. Nästan alla trillade dit. Hela skolan. Jag torkade upp. Jag klarade mig.

Förra veckan började jag inse att det är nära. Det var bara några få dagar kvar innan jul. Några få dagar kvar till jag varit på plats exakt varenda dag under hela terminen. Det var förra veckan.

I söndags vaknade jag med sjukt ont i halsen. Alltså. Vi pratar så ont i halsen att det knappt gick att svälja. Det kom från ingenstans. På måndag morgon åkte jag till jobbet. På måndag eftermiddag åkte jag hem igen. Efter att kollegor tyckte jag såg lite lagom pigg ut. Efter att jag bitit ihop allt för många timmar.

Så. Jag var fem dagar i från. Varför var jag tvungen att jinxa det här med den perfekta terminen. Helvete. Hade jag inte sagt något så hade jag antagligen varit på arbetet just nu. Helt klart. Inte legat här i soffan och tyckt synd om mig själv.

Om några veckor börjar vårterminen. Då börjar en ny chans. Och sitter jag där i juni utan frånvarodagar. Då ska jag fan inte jinxa något.

Inte ens nära två minuter

Och så gick det ett tag igen. Men jag har faktiskt en ursäkt. En lagom dålig ursäkt. Men ändå.

Det var så här. Jag skulle hålla ett lektionspass. Fyrtio barn satt framför mig och väntade spänt. De skulle få höra om Cirkusen. En sån där minilektion där man pratar lite kort om någonting. Efter att barnen fått en ledtråd och försökt gissa. Lite historia. Lite fakta. Kanske en filmsnutt. Och sen försöker man svara på eventuella frågor.

Innan jag startar bildspelet och lektionen vill datorn bara göra en snabb uppdatering. Två minuter. Det var så lång tid datorn lovade att det skulle ta. Det var i torsdags. Förra veckan! Sedan dess har jag pratat med IT-supporten tre gånger. Vår egna IT-tekniker två gånger. IT-teknikern har till och med pratat med IT-supporten. Och ingen har lyckats få min dator att fungera igen. Så de där två minuterna. Det var inte ens nära.

Lektionen löste sig. Var inte oroliga. Min kollega hade en egen dator. Barnen fick sin minilektion om cirkusen. Hans dator ville också uppdatera sig. Två minuter. Jo. Visst. Han tryckte aldrig på uppdatera-knappen. Hans dator fungerar fortfarande.

Så. Med andra ord har jag ingen fungerande dator just nu. Folk försöker hitta en lösning. Hitta koder och nycklar som ska låsa upp den igen. Kanske fungerar den efter jul igen. Vad vet jag. Det enda jag vet att datorhelvetet ljög. Det tog betydligt längre tid än två minuter.

Prinsens sovrutin

Jag har snart en tonåring hemma. Det är helt sjukt när man egentligen tänker efter. För inte alls länge sedan flyttade jag norrut och Prinsen föddes strax där efter. Och så gick tiden. Fort. Tydligen.

Men den här Prinsen. Han som ibland faktiskt går och lägger sig efter sina trötta gamla föräldrar. Eller förlåt. En trött gammal förälder. Den andra. Flickan från landet i norr. Hon är ung, vacker och pigg. Så klart. Hur som helst. Prinsen. När han ska gå och lägga sig har han en rutin. Jag vet inte om han är medveten om den. Men han verkar inte riktigt kunna gå och sova utan den.

Han säger god natt. Väntar på att vi säger samma sak. Då säger han sov gott. Och väntar på svar. För att avslutningsvis säga Jag älskar dig. Och det är så klart härligt. Och även efter det sista väntar han på svar. När allt är sagt så vill man tänka att nu är han färdig. Och så är det faktiskt i bland. Men allt som oftast. Då ska han komma ner igen. Glömt ta med sig något. Glömt säga något. Och så ska rutinen börja om.

God natt. Sov gott. Jag älskar dig.

Nog finns det jobbigare rutiner. Den här rutinen är ändå rätt fin. Och det här gäller även om han sover borta. Säger god natt i telefonen. Eller om vi säger god natt i hans rum. 

Skulle det dessutom vara så att han har glömt ytterligare något. För det är långt i från omöjligt. Ha! Jodå. Så kör vi ett varv till. Och ibland. Då ska han chocka. Imponera. Då kör han rutinen på tyska. Bara en sån sak.

Gute nacht.

Schlaf gut.

I liebe dich.

Ett nytt RUS

Jag hade RUS för ett tag sedan. Ett sånt där trevligt samtal med sin chef. Eller. Förhoppningsvis blir det trevligt. Har man otur kan det bli ett rätt jobbigt samtal. Där man ska sitta och vara förberedd och redo att lyfta sig själv och få höra vad man gjort bra och behöver utveckla. Att vara förberedd till ett sånt samtal är egentligen inga problem. Av tidigare chefer har jag alltid fått höra att jag oftast är den enda som alltid fyller i pappren och är redo. Mitt problem är väl mera att lyfta mig själv och att behöva sitta mittemot någon och prata.

Men nu sitter det en ny chef framför mig. På en ny arbetsplats. Och jag ska lyfta nya saker. Så jag glider in på hans kontor. Sätter mig. Och vi börjar prata. Jag lyfter väl inte mig sådär supermycket. Varför skulle jag? Men det gör han. Mitt förhållningssätt till barnen. Närvaron i deras samtal och aktiviteter. Hur jag bygger upp förtroende och trygghet. Mitt lugn. Ja. En hel massa saker verkar jag göra rätt. Mycket sitter kvar sedan arbetet i förskolan. Själv funderar jag på om jag behöver bli arg oftare.

Vem tror du lyssnar mest. Den du pratar lugnt med eller den du skriker på. Det fick jag till svar. Och så behöver jag inte fundera så mycket mer. I stället börjar vi prata löpning. Det är roligare.

Jag närmar mig mitt första år här. Det har gått fort. Somrarna går alltid fort. Det är vinterhelvetet som är problemet. Det har rullat på bra ändå. Tydligen. Jag har inte gjort bort mig helt ännu. Så jag får ta med mig några av de egenskaperna chefen verkar tycka jag har. Och som vanligt ska jag försöka ta till mig de bra orden också.

Lyssna i smyg

Julen närmar sig. Ja, jag vet att det bara är mitten av november. Men ändå. Tiden rusar på och plötsligt är det jul, nyår och så är påsken där. Ungefär. För några månader sedan började affärerna slänga upp julpynt. Kom och köp! Snart är julen här! I september!?

Själv brukar jag försöka blunda för allt som slängs upp. Vänta med det till först advent. För så är reglerna. För att inte tala om alla julsånger. De kan vänta till början av december och sedan bara spelas till den 25:e för att sedan packas bort och inte öppnad fören nästa december igen.

Men i år. Då finns det kanske lite mer energi. Lite mer positiva tankar. Nu ska vi inte överdriva och påstå att jag tagit fram något pynt. Det står snällt kvar i förrådet och väntar någon vecka till. Men. Julsångerna. Julfilmerna. Tänket. Det är lite annorlunda i år. Jag ska försöka göra en behagligare jul. En mer minnesvärd jul. Inte minst för barnen. Vara lite mindre Grinchen helt enkelt.

Vi har tittat på några julfilmer tillsammans. Några bättre än andra. Pratat om vad vi vill göra. Hinna med. Och kanske börja längta lite till.

På morgonen sätter jag mig i bilen. För att åka de 18 minuterna jag har till arbetet. Det är i alla fall 18 minuter just nu. Vem vet hur mycket man måste plussa på när all snö kommer. Men i bilen så sätter jag på några jullåtar. Det är ganska skönt och härligt all lyssna på. Men schhh... jag måste göra det i smyg. Ingen får veta att jag gör det redan nu. Det hade varit illa. För alla där hemma vet att man lyssnar inte på julmusik innan första december. 

Som ett asplöv

Det var en incident på arbetet igår. Det kom ett mail från en vårdnadshavare. Inget överdrivet stort egentligen. Men det behövdes ringa ett samtal. Givetvis var jag den som var närmast situationen och därför föll lotten på mig att ringa samtalet. Kul. Verkligen. Inte.

Varje gång jag behöver göra något sånt här blir jag kall. Något så förbannat kall. Jag fryser och huttrar. Jag darrar i hela kroppen. En blandning av nervositet och rädsla antar jag. Med en skakande mobil ringer jag upp vårdnadshavaren.

Fyra minuter senare fryser jag inte längre. Handen har slutat darra. Telefonen är avstängd och ett lugn sprider sig i kroppen. Samtalet gick hur bra som helst. Inga konstigheter. Allt utrett. Alla nöjda. Alla glada.

Det har hänt så många gånger. Nervositet som byggs upp. För att sedan inse att det inte alls var så farligt. Vad behövde jag oroa mig över egentligen? Varför blir jag så rädd? Jag minns en gång när jag skulle ringa en vårdnadshavare angående en större sak. Jag hade förberett ett hela A4 papper på om hon svarade på ena sättet och ett helt A4 papper på om hon svarade på andra sättet. Jag behövde inte något av dem för det var inga konstigheter alls utan samtalet var avslutat på två minuter. Positivt utfall. Alla nöjda. Alla glada.

Fyra timmar kvar av arbetsdagen. Jag tror det kommer en trötthet snart. Brukar kunna göra det efter en sån här sak för mig. Så mycket energi som går åt för att vara nervös. För att hålla ihop. Men satan vad nöjd jag är efteråt. När jag gjorde det. När jag inte lämnade bort problemet till någon annan. Då är jag nöjd. Då är jag glad. Då slipper jag darra som ett asplöv.

Musik genom väggen

Efter sommaren skulle några klassrum flyttas här på arbetet. Oklart varför egentligen. Men bestämt var det och diskussionen inleddes om vilka rum som skulle vart. Inget konstigt. Skulle man kunna tycka. Men nu kom det sig så att ett av dessa rum var där musiklektionerna hålls. 

Alla som varit på en skola. Det vill säga i stort sätt varenda person som har följt skolplikten genom sitt liv. De vet att det är en del ljud på en musiklektion. Det sjungs och det spelas. Oftast hellre än bra.

Och tänker man nu till så vill man kanske inte ha sitt klassrum precis bredvid musiklektionerna. Så klart. Man vill inte heller ha sitt planeringsrum precis bredvid. Så vi kämpade för vår sak. Stora demonstrationer och plakat. Eller i alla fall så sa vi vad vi tyckte. Men blev snabbt lovade att det kommer att vara ett rum mellan så det kommer inte höras något till arbetsrummet.

Jo. Tjena. Tack för den. Nu sitter vi här och har möten och planeringar. Det enda som hörs är 22 elever som ska försöka träffa en ton i luciasångerna. Eller träffa rätt stråke eller tangent. I alla fall en gång per lektion. En gång spelades det och sjöngs så pärmarna rasade i vårt rum. Tonerna kom rakt genom väggen. Och då är det ändå ett rum mellan. Så det ska inte höras till oss. Det har de faktiskt lovat. 

En busschaufför, en busschaufför...

...är en man med öronproppar i.

Vi åkte på teater med arbetet i veckan. Två klasser på morgonen. Två klasser vid lunch. Kul. Kan man tycka. Om man är barn. Eller otroligt positiv av sig. Inte speciellt kul om man är busschaufför. Misstänker jag.

Bussen stannar till. Öppnar dörrarna. Och så väller fyrtio barn in. Så sjukt taggade. Egentligen inte på själva teatern. Utan mest för att få åka buss. Jag ser busschauffören stoppa in öronproppar innan han öppnar dörrarna. Klokt val.

"Ohh, en bro!" "En rodell!" Ropar barnen. Har de aldrig varit utanför sin egen trädgård tidigare? Har de aldrig åkt buss? Vad är det som händer? De kanske bara är glada att få komma i väg från skolan och skolgården för en stund. Precis som jag. Det kan vara rätt skönt med utflykter. Komma i väg. Få ett litet avbrott. För en lärare. För ett barn. Inte för en busschaufför.

När jag gick i skolan. Då var det aldrig abonnerade bussar. Vi åkte alltid med kollektivtrafiken. Då var det inte bara synd om busschauffören. Då var det minst lika synd om medresenärerna. De som suckade när de såg en hel klass stå där på hållplatsen och vänta. Hoppa upp och ner av förväntan. Jag vill till och med minnas att det fanns bussar som bara körde förbi. Kanske ansåg chauffören att bussen var full. Det räckte med två tanter som satt där. Längst fram. Inte skulle väl en skolklass få plats. Jag kör bara vidare.

Nu tyckte jag att veckans utflykt gick fint. Det var rätt lugnt på bussen ändå. Ändå inga medresenärer att plåga. Hur busschauffören kände. Det är högts oklart. Han hörde säkert ändå inget med sina öronproppar. 

En våg av meningslöshet

Jag har alltid tyckt om vardagen. När allt bara rullar på som det ska. Det är upp till arbete. Träningar och matlagning. Har man tur avslutas kvällen med en serie eller en match. Det är något tryggt med det. Jag vet vad som ska hända. Det ger ett inre lugn. Alla gör det de ska och så flyter allt på. Rutiner. Det är det som är grejen. 

Men så ibland. Då sköljer en våg av meningslöshet över mig. Det kan vara en kortare stund eller några dagar. Vad är det jag håller på med egentligen? Vad är det här för liv? Jag gör verkligen ingenting av vikt och hamsterhjulet snurrar på till jag dör. Lite så känns det.

Jag försöker tänka lite djupare. Försöker torka bort den där vågen av meningslöshet. Hitta sakerna i vardagen som faktiskt är viktiga. Arbete med barn. Träningar. Matcher. Föreningslivet. Ofta tror jag att den här vågen kommer i samband med att jag haft en mindre bra dag på arbetet. Eller när det blir för många saker i livet på en gång.

Förra veckan kom den här vågen. Pang på. Tsunamivarning. Och meningslösheten var ett faktum. Den här gången tror jag att det var en blandning av mindre lyckade dagar på arbetet och för mycket i vardagen. Ni minns när jag skrev om att det fanns så gott om tid på helgerna när fotbollssäsongen var slut? Ha! Fan heller. Det är så fullt nu så jag vet inte vart helgen börjar och helgen slutar. Det är innebandymatcher på olika ställen. Handbollssammadrag med föräldraarbete. Det är träningar och fler handbollsmatcher. Från morgon till kväll. Och så var det måndag igen. Hamsterhjulet. Och så lägger vi på lite julplanering på det.

Men jag torkar vidare. Hur mycket meningslöshet kan det egentligen komma från en våg? Det borde vara borta om några dagar. Kanske efter helgen. Helgen som är det värsta på länge. Efter det kanske det lättar lite. Då kanske det bara är fjorton innebandymatcher och trettiotvå handbollsmatcher. Kanske fem futsalmatcher också. Och tre friidrottstävlingar. Ni ser. Ingenting att göra alltså. Fy fan tråkigt.

 

Kaoset kom - fram med spriten

Nu blev det en kortare paus igen. Det var inget som var planerat. Men samtidigt har det varit lite kaos. På arbetet. Sånt där kaos som gör att det skrivs om det i tidningen. Egentligen inget allvarligt men det slog ut varenda rutin som någonsin skapats. Nästan i alla fall. Vinterkräksjukan. Från noll till hundra på en dag. En efter en. Vi gjorde inget annat än att ringa hem barn kändes det som. Och spritade.

Nu har det lagt sig. Det gjorde det egentligen rätt snabbt. Faktiskt. Men efteråt ska det städas. Det ska städas något djävulskt. Varenda leksak. Varenda stol. Allt ska tvättas och spritas. Hela avdelningen ligger i någon slags spritdimma.

Samma dag som det värsta utbrottet skedde köpte jag blåbärssoppa. Gick runt och bara väntade på att det skulle ske. Räknade timmarna. 12-48 timmar säger de att det ska ta. Alltså på natten. Som vanligt. Jag gick och lade mig. Konstig känsla i magen. Ni vet sådär som man får bara man tänker på det. Och så väntade jag. Blev förpassad till soffan för att skona andra. Men ingenting hände.

Samma sak dagen efter. Kollegor åkte dit. Jag stod fortfarande upp. Men jag väntade. Ytterligare en natt på soffan. Ingenting hände. Och så passerade hela helgen. Nu verkar utbrottet vara över. Jag slutar vänta. Kanske det är då det händer i stället. Vem vet. Ta i trä och allt det där.

Efter kaoset kom ett höstlov. Många lediga barn. Fortfarande mycket att städa och sprita. Och det är där vi är nu. Vi går alla runt med varsin spritflaska i handen. Det låter sådär lagom bra. Jag vet. Tur det är handspriten och inte vodkan. 

Nästa vecka ska rutinerna vara på plats igen. Då rullar förhoppningsvis allt på som vanligt. Då kanske det kan skrivas mer om likabehandlingsarbetet än om vinterkräksjuka. Jag menar, det finns roligare saker att bli omnämnd om i tidningen än det. 

Känslorna flyger runt

Det är jobbigt med känslor. Otroligt jobbigt. Inte bara för att jag är uppväxt med att inte visa dem ordentligt. Utan ibland blir det helt enkelt för mycket. Väldigt mycket för mycket. Nu låter det här som att det är något allvarligt. Jag vet. Men det är det egentligen inte. Inte om man ser på det stora hela. Men det kan vara lika jobbigt ändå.

Igår. Då var det hockey. Det var derby. Och då kan ni förstår att känslorna bubblar upp redan innan match. De ligger där vid ytan alltihopa. Glädje. Sorg. Ilska. Vrede. Likgiltighet. You name it.

Matchen är igång. Spelet hackar som tidigare. Domaren gör misstag som vanligt. Och målvakten ska lägga sig ner varenda jävla gång en puck som kommer emot honom. Ni hör ju. Känslorna.

I slutet på matchen kvitterar det bästa laget (läs: Djurgården). Glädjen är total. Ett lyckorus genom kroppen. Fan vad bra jag mår. Idrott alltså. Vilken grej! Bara en kort stund senare så görs ett litet misstag. Mål. Underläge. Ridå. Nattsvart. Helvete. Jag hatar idrott. Mörkret blir totalt. Ilskan bubblar. Det vänder totalt. Från ren lycka till ilska på bara en minut.

Nu sket sig resten av matchen efter det. Humöret i botten. Dags att sova. Bästa för alla. Tror jag. Och så var det det där med idrott. Var det verkligen så härligt? Är det värt att få må så dåligt? Bli så arg? Ibland undrar jag. Men samtidigt får man uppleva den där lyckan. När det går bra. När vinsten kommer. Under en livstid kommer det gå både upp och ner. Säsonger med mycket lycka. Säsonger med mycket ilska. Och till slut uppgivenhet. Men tänk om man inte alls brydde sig. Skulle inte det vara tråkigt? Vill man inte känna? Precis som i övriga livet.

Nu vet jag att det här bara är idrott. Det är ett spel. Det är en lek. Bla bla bla. Men ändå. Känslorna flyger runt där i luften utanför kroppen. Och hur jobbigt det än är så vill jag inte vara utan dem. Kanske är det också mitt sätt att kunna visa känslor.

En värld av tid

Barnens fotbollssäsong är över. En helt ny värld öppnar sig. En värld där helgerna inte längre styrs av matcher. Där helgernas humör inte styrs av utgången av matcherna. Där kvällarna inte går åt för att planera och strukturera upp morgondagens tider och intag av mat.

Nu är det ändå så att jag älskar att titta på deras matcher. Det är inte det. Det finns knappt något bättre än att se dem jaga den där bollen. Eller. Det skulle vara att se dem springa utan att jaga en boll. Så klart. Jag är ändå inbiten friidrottare. Men det är otroligt roligt med boll också. I alla fall när det går bra. Det är alltid roligare när det går bra. För går det inte som de vill så blir hemresan och ett bra tag efteråt inte så roliga. Precis som när jag var yngre.

Men nu är det alltså slut på säsongen. Och plötsligt finns det tid. Det är fortfarande en hel hög med träningar under veckan. Men på helgen. Då är det inte så mycket matcher och sammandrag längre. Det krävs inte lika stor planering. I stället finns tid till att göra saker. Eller ta det lugnt. Jag sa faktiskt att det fanns tid. Inte ork. Inte alltid i alla fall.

På tal om ork. Igår fanns det inget kvar av den sorten. Jag tror hela mitt arbetslag hade slut på ork. Jag somnade på rasten. Med boken i knät. Min kollega somnade till under ett lektionspass. Han undrade hur jag klarade av att hålla mig vaken. Men det var jag som höll i passet. Illa hade det varit om jag mitt i en mening hade somnat. Jag pratade om kondition och hälsa. Att man blir piggare av att ha bra kondition. Det hade inte varit toppenreklam för bra kondition om jag hade somnat till. Det är även tur att det faktiskt finns kaffe.

Idag är det i alla fall fredag. Två och en halv timme kvar att arbeta den här veckan. Sen får jag ta helg. Jag får rulla hem med lite shoppingångest idag. För nyss. Då råkade jag beställa två par löparskor. Inte för att jag absolut behöver dem precis just nu. Utan för att jag helt enkelt vill. Jag villhöver dem. Och jag kommer faktiskt att behöva dem. Snart. Om någon månad. Tror jag.

Misshandel. Endast 1045:-

Som om inte sömnen var nog. Eller. Bristen på sömn. Jag skulle i väg och bli misshandlad förra veckan också. Ni vet. Lägg dig här på stolen och gapa. Så ska jag misshandla din mun en stund. Skrapa lite på tänderna. Få dig att blöda på tandköttet. Förolämpa dig lite lagom också för att det någonstans slarvats lite med borstningen. Kanske på en tandjävel som varken syns eller gå att nå. 

Skulle inte det vara nog med förnedring så kostar det hela lika mycket som en mindre bil. Bara att hosta upp pengarna. Jag antar att det inte går att säga att jag var missnöjd med bemötandet. Med servicen. Få pengarna tillbaka. Kan man få tandvård med öppet köp?

Nåväl. Gjort är gjort. Bara 1045:- och en sovmorgon fattigare. Inga problem. Det gör jag så gärna om. Inte. Undrar lite hur tandläkare själva har det i munnen. Sköter de alltid allting perfekt så de knappt behöver kolla något. Eller slarvas det där också ibland och de fixar till det själva? Så där lite snabbt framför spegeln hemma i hallen. Kanske har de arbetsplatsträff. Eller personalfest. Där de kollar varandras munnar. 

Tandläkare är ett av topp tre arbeten jag aldrig någonsin skulle tänka mig ha. Fy fan. Bara en sak kan vara värre. Fotvård. Inte ens under pistolhot. Fotvård? Nej tack. Pang!

Sängen skakar och väggarna rasar in.

Fredag. Det har varit en tung vecka. Både Flickan från landet i norr och Minihoppet har varit sjuka. Inte bara sådär lite sjuka som går över efter någon dag. Det här verkar vara förkylningen från helvetet. Förkylningens mamma. Förkylningen som aldrig ta slut. Det har varit feber i en vecka. Hög feber. Nästan 47 grader. Och så hosta på det. Och det är just den som gör att jag sitter här som något slags halvt levande lik. 

Det har inte varit den bästa sömnen på nätterna. Nu är inte jag den som egentligen ska sitta här och klaga. Det är inte jag som haft hög feber i en vecka. Det är inte jag som hostar så att sängen skakar och väggarna rasar in. Jag är bara den som inte får sova ordentligt. Lite som när barnen var riktigt små.

Men nu är veckan snart färdig. Sista timmarnas arbete kvar. Hoppas få sova ordentligt i helgen. Ta igen några timmars sömn. Flickan från landet i norrs hosta börjar ebba ut. Minihoppet har en bit kvar. 

Det har väl gått en tio dagar sedan den första sjuknade in. Känns lite som att det är en lagom tidsperiod för att nästa familjemedlem ska åka dit. Huvudvärken har börjat komma. Är jag inte lite öm i halsen? Kanske har det bara med tröttheten att göra. Kanske har det med en kommande förkylning att göra. Förkylningen från helvetet. Och tänk då på att jag är man. Jag kommer må sämst.

Återkommer. Kanske i feberdimman.