Bis später

Jag började skriva ett svar till alla i kommentarerna. Men så kom jag på. Kanske ser man det lättare om det kommer upp här. Så jag gjorde det i stället. Och bröt därmed direkt det där med att de sista orden var skrivna.

Jag visste inte att det fanns så många som läste mina rader. Som verkar tycka de är okej. Så det är nästan så att det blev lite suddigt i ögonen. Lite svårare att se. Och så blev det sådär förbannat svårt att känna att jag gjort rätt beslut.
Det som tog emot mest av allt. Det var det här med Glenn och City of cilent wishes. Jag vet inte hur många som hängt med i det hela. Men kort sagt. Flickan från landet i norr och jag träffades genom våra bloggar. Det var länge sedan nu. Mer än 2,5år. Men känns på något sätt minst lika nytt och härligt ändå.

Flickan från landet i norr skrev också att jag aldrig tar förhastade beslut. Nu kanske det inte stämmer jämt. Men lite ändå. Jag tar sällan förhastade beslut. Jag funderar. Vrider och vänder. Och så bestämmer jag mig.

Jag har vridit nu. Och jag har vänt. Och jag hade också bestämt mig. Men så kom ni. Allihopa. Och vred och vände lite till. Åt mig. Och så har jag suttit i två dagar nu och funderat igen. Det skapar en del ångest att behöva skriva. Att inte få ut det där som jag egentligen vill skriva om. Men samtidigt är det roligt. Jag får ur mig saker som jag ibland har svårt att prata om.

Så nu står jag där på noll igen. På ruta ett. Utan någon som helst aning om vad jag ska ta mig till. Men med en massa kommentarer som jag försöker ta in. Jag kanske ska börja med att ta en liten paus. Och säga så här: Jag återkommer. I november. Så kan vi ändra ordet "Adjö" till ett "bis später". Eller "vi hörs". Hur man än vill ha det. Hej. Så länge.

De sista raderna

Senast funderade jag lite kring det här med prestationsbaserad självkänsla. Jag fortsatte göra det. Och kom fram till att det är precis vad den här bloggen är för mig. Jag vet vad jag vill skriva om. Jag vet hur jag vill göra det. Men det går inte riktigt som jag tänkt mig.

Och så läser jag andra. Jag ser hur en efter en lyckas publicera böcker som jag vill. Allt verkar sådär förbannat jävla enkelt. Men jag kan inte. I stället sitter jag här och knappar på tangentbordet och får fram några bokstäver som bildar några innehållslösa meningar. Och allt jag kan tänka är "Varför kan inte jag skriva sådär bra som han eller hon." För hur mycket jag än funderar och vill så går det inte.

I stället skapar jag någon slags ångest att komma på något. Att skiva de här inläggen utan innehåll. Jag känner mig sämre och sämre när jag inte får till raderna som jag vill. Så till slut kom jag till insikt.

Och jag kan bara uttrycka det såhär: Tack! Jag skulle vilja tacka alla personligen som läst och kommenterat. Som visat att mina innehållslösa rader inte är helt osynliga. Jag skulle vilja skaka era händer och bocka framför er. Men jag får nöja med att säga det såhär. Tack igen.

Nu får Glenns webblogg sina sista skrivna rader. Jag kanske dyker upp någon annanstans. Senare i livet. När jag fått ordning på mina tankar. Undertiden lämnar jag plats till yngre förmågor. Till bättre förmågor. Som har saker att säga. Och som kan skriva på ett bra sätt. Jag vill inget heller än att skriva om hur det är att vara manlig förskollärare. Men jag får inte ihop tankarna och idéerna på rätt sätt. Mina träningspass kommer att fortsätta. De kommer att bildas rader kring dem. Men med det här får det vara slut nu.

Tack för tiden som varit och jag önskar er alla en lycklig framtid. Tack för mig.

Adjö.

Prestationsbaserad självkänsla

Jag satt och läste lite bland mina vanliga träningsbloggsfavoriter. Kom fram till en löpare från Studenternas. Jag brukar följa den och har följt hans väg mot Sverigetoppen det här året. Men så kom jag till några rader i slutet på ett av hans inlägg.

"För någon vecka sedan var jag på ett företagsmöte där man diskuterade stress och krav på arbetsplatsen. Doktorn varnade för en så kallad prestationsbaserad självkänsla."

Och direkt kände jag hur pilen träffade. Hur sant det är. Hur det stämmer in på mig. På alla sätt och vis. När det gäller alla moment i vardagen.

Hur jag ska vara som pojkvän. Som arbetskamrat. Vän. Som Pedagog. Eller som löpare eller son. Jag har mina teorier om hur jag ska vara och mår som bäst om jag uppfyller dem. Men det käns som att det borde vara ett väldigt vanligt problem för människor. Och i en del fall kan jag ändå tycka att det är okej. Att man med rätt ska få bättre självkänsla efter någon lyckad uppgift eller snällt agerande.

Men det kanske inte är meningen att all självkänsla ska vara grundad på prestationer. Att jag som människa är kass om jag inte springer mina 10 mil i veckan. Eller att jag blir en sämre människa om jag inte är överpedagogisk i alla lägen. Eller inte uppvaktar Flickan från landet i norr regelbundet. Och hälsar på mina föräldrar då och då. Men det är på det sättet jag uppfattar mig. Det är de kraven jag har på mig själv.

Undrar vad den där doktorn som varnade för prestationsbaserad självkänsla hade för tips för att ändra det beteendet. Hur man kan klara sig i från det eller komma ur det. Skulle vara intressant att veta. Undertiden får jag gå ut och träna nu. Så jag mår lite bättre över mig själv.

Tar med jobbet hem

Idag har det känts bättre i hjärttrakten. Men dagen har inte varit bra för det. Vi har börjat se lite problem med en pojke som mentalt känns väldigt liten. Och en flicka som numera börjar få smaka på konsekvenserna från sina taskiga attityd mot sina kompisar.

Och så sitter jag mitt i och känner att det är jag som ska komma på lösningen för att jag är utbildad. Kanske är det så. Men än så länge finns bara små tankar kring det hela. Och tankarna följer med mig hem.

Väl hemma drar jag på mig träningskläderna. Ut på ett kortare löppass. Men innan jag hinner dra på mig skorna blir allt svart. Och så vaknar jag upp på soffan. Lite sådär lagom utmattad. Men till slut kommer jag ut i den härliga kvällssuften. Ut på stigarna som leder mig genom skogen. Och så hem igen.

Tankarna finns där bak i huvudet. Men de får vara kvar där. I alla fall en stund. Nu ska jag i väg och se Flickan från landet i norr spela handbollsmatch. Premiär för mig. Uppladdning inför serien för henne.

Många bäckar små

Hjärtat rusar lite fort för tillfället. Det hugger och det sticker lite. Förr har det kommit ibland när jag sätter mig ner på rast. Och så försvinner det när jag kör igång igen. Men inte idag. Nu har det hängt kvar hela eftermiddagen också.

Chefen frågade en kollega hur det var med mig. Kollegan svarade att även jag känner mig nog lite pressad av allting. Att det börjar visa sig. Att det sliter.

Jag brukar ta på mig enormt mycket saker. Kanske mycket småsaker som jag gör direkt. För sån är jag. Jag vill ha saker gjorda på en gång. Annars lägger det sig bara som en klump någonstans. I magen eller i huvudet. Nu har det lagt sig kring hjärtat. Men någon har sagt att många bäckar små. Och kanske stämmer det.

Kollegan kom ut till mig på gården senare. Frågade hur det var. Givetvis sa jag att allt var bra. det var lugnt. Men hon förstod bättre. Hon tyckte jag skulle få lite ledigt. Bara vila. Men hon förstod också att det inte skulle gå. Jag skulle inte vila från arbetet även om jag var extra ledig. Och jag antar att hon rätt.

Nu sitter jag här. Den egentliga arbetsdagen är över. Det har varit en stressig dag. Utöver de vanliga. Vi har haft skördefest som jag har varit ansvarig för. Jag har farit åt olika håll. I samma höga tempo.
Alla fick sluta senast kl 16.00 idag. Timmen efter ska vi ha tre timmare ABC-utbildning. Chefen ville att vi skulle få lite ledigt innan. Rensa huvudet. Gå en promenad. Hinna hem. Kanke åka en sväng i den nya bilen.

Nu sitter jag alltså här. En kvart kvar innan utbildningen. Jag har passat på att skriva veckobrev. Fixa med avdelningens bilder och skrivit på hemsidan. Allting så jobbrelaterat det kan bli. Heja mig. Eller så borde jag slå mig själv. Hårt. För jag vet att det är så fel. Men jag kan inte på något annat sätt. Och då kan jag bara skylla mig själv att hjärtat rusar iväg. Att det sticker och hugger. Framför allt när jag förstår att många bäckar små...

En ny kompis

Ett förhållande har i helgen tagit slut. Ett hat-kärleksförhållande. Mitt samarbete med SL har fått ett slut. Det känns skönt, men ändå så finns det någonting där inne som ändå kommer att sakna det. Sakna den lugna stunden på morgonen. Att hinna med att läsa så mycket som jag gjort. Och alla människor.

I stället kommer jag i fortsättningen ta mig snabbare framåt. I en silvermetallic peugeot 206. Från 2005. En lagom stor bil för Flickan från landet i norr och mig. Än så länge. En fin bil att börja med.

Det är min första bil. Och direkt när jag åkte därifrån kom paniken. Undrar om jag gjorde rätt. Kommer jag ha råd? Och efter det, och innan också. Så har jag räknat och räknat. På skatter. På föräkringar. På bensin och service. Och så klart på avbetalningen. Det ska gå. Det kommer nog att gå fint. Men jag är så nervös över att inte få ihop det.

Så det blev en annorlunda shoppinghelg. Inte varje gång man kommer hem med en bil. Och det är väl tur det. Nu är familjen utökad. Nu har vi en ny kompis.

Efter nervositeten kom tomhet

I lördags var det äntligen dags. Som jag längtat att den dan skulle komma, och snabbt rinna förbi. Så jag skulle kunna andas igen.

Bilen styrde mot Sätra Brunn tidigt på morgonen. Jag tränade med brudgummen och medan han gick på massagebehandling körde jag ett pass till. Först cykling. Sedan simning. Och så bastu på det. Ut kom vi från anläggningen. Lite sådär lagom slutkörda och matta. Och med stigande nervositet.

Det fixades med kläder och det fixades med hår i bröllopssviten. Och så steg vi till slut in i kyrkan. Böllopsparet först och jag med tärnan bakom. Följt av prästen. Vigseln gick bra. Jag fick fram ringen när jag skulle och så var de plötsligt man och hustru.

Men så fort vigseln var över började en ny nervositet byggas upp. Det började närma sig taldags. Välkomstskål och förrätt. Sedan skulle det vara min tur. Jag tror aldrig jag varit så nervös som jag var nu. Nervös över innehållet. Nervös över att stå inför en massa okända människor. Och kända. Och nervös över reaktionerna. Jag ville beröra.

Två tal hölls. Och sedan var det dags. Toastmaster klingade och jag ställde mig upp. Tog med mig mitt vinglas och mitt fuskpapper. Och tog några steg ut från borden för att alla skulle se och höra. Och så började jag prata. Började beröra. Orden flöt på och lappen blev kvar i handen. Till slut var orden slut och skålen hade bringats. Och så såg jag närmare. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Att min bror var en av dem kändes fantastiskt.

Jag hade berört. Och allt hade gått så mycket bättre än jag vågat tro. Kvällen fortsatte i utmärkt skick. Det pratades. Det dansades. Och allt kändes bra. Och viktigaste av allt. Min bror och hans dalaflicka verkade lyckliga. De verkade nöjda. Med all rätt.

På vägen hem kom någonting annat i stället. All nervositet var borta. Men i stället kom en tomhet. Allt var över nu. Allt var förbi. Och om jag kändes så. Kan jag knappt föreställa mig hur bröllopsparet känner det. Men jag är tacksam att jag fick närvara. Och jag är tacksam att jag fick vara bestman. Det var en ära.

Innan mörkret faller

"Innan mörkret faller..." Så låter de första orden jag i morgon ska ställa mig upp inför en hel massa släkt och vänner och rikta mot min bror och hans Dala flicka. Jag är inte ett dugg lycklig över att behöva göra det. Och jag är inte ens säker på att jag verkligen måste. Men jag är hans enda bror. Och jag är hans bestman. Så någonstans känner jag att jag måste.

Talet har jag övat på. Till förbannelse. Jag kan det utantill. Men någonstans finns det en ordentlig trygghet i att ha orden liggandes på papper framför mig. Vare sig jag använder dem eller inte.

Senaste tiden har skrivbordet varit sådär fullt igen. Huvudet precis ovanför ytan. Möten hit. Och möten dit. Precis som det brukar bli såhär i början av en termin. Inskolningen av pojken gick smärtfritt. Över förväntan från allas håll. Han är som en av alla de som gått där hur länge som helst. Jag tror jag lyckades med uppdraget.

Nästa vecka kommer toppen med ett föräldramöte. Jag är livrädd. Det finns föräldrar som tycker om att ifrågasätta. Det är bra på sitt sätt. Men inte på ett föräldramöte. Då ska alla helst bara sitta där och anteckna och hålla tyst.

Men innan föräldramötet har jag det där berget att klättra över. Bröllopet i morgon. Jag ska gå igenom talet ett par gånger till. Få lite instruktioner om vad jag ska ta mig till där framme i kyrkan. Och hur jag ska förvara ringen. Och så läser jag igenom talet några gånger till. Bara för att.

Kläderna är klara. Allt är packat. Talet är utspritt på lite olika ställen. Snart är det lördag. Och innan jag vet ordet av det så är det söndag. Och då är allt över. Då har mörkret fallit. Och solen visar åter sina strålar.

En tatuerad mamma

Den här veckan har jag en inskolning. Min första riktiga. Den jag hade tidigare varade bara i 20 minuter. Så det fanns inte så mycket att göra.

Idag var vi iväg till skogen. Den nya pojken och hans mamma följde med. Han började mjukna upp en aning där ute bland barren och stenarna. Och så stannade de kvar och åt lunch med oss. Han ska sitta vid mitt bord. Så båda han och hans mamma tog plats där.

Efter en stund frågade en flicka varför hans mamma hade en tatuering vid hjärtat. En förklaring av mamman följde. Där hon berättade att hon totalt hade fem tatueringar. Barnen ville givetvis se.

Hon tog av koftan och visade två andra som satt på axlarna. Och sonen berättade att hon hade en bak på ryggen. Vid svanken. Sedan blev det tyst. Och jag kunde se hur barnen funderade. Och räknade. Tills en flicka säger. "Men det var bara fyra".

Jag blundade och hoppades att den femte skulle förbli dold och att den antagligen satt på något mindre lämpligt ställe. Men jag hade visst fel. Inte med att den satt på ett mindre lämpligt ställe. Men att den skulle förbli dold.
Mamman ställer sig upp. Lyfter på tröjan och drar ner byxkanten en bit. Och visar en tatuering som börjar komma läskigt nära ljumsken.

En flicka säger "Man ser dina trosor". Och så blir det en nervöst skratt av mamman och sedan tyst igen. Det äts. Det dricks. Och det dukas av.

En hög svensexa

Igår var det söndag. En dag jag med olika känslor har väntat på. Det skulle bli kul, spännande, nervöst. Men samtidigt skönt att ha det hela avklarat.
Det var dags för min brors svensexa.

Under ett par veckor har jag fått ihop lite nära vänner och fixat ihop lite aktiviteter. Och trots att jag under förmiddagen började bli ytterst tveksam till mitt val av aktivitet så slutade det hela riktigt bra.

Först plockade vi upp honom på jobbet. Ledigt hade han fått utan att veta om det. Sedan bar det av till Karlberg där han fick plåga sig igenom militärhinderbanan. Slutkörd fortsatte vi ut till Nacka och äventyrsbanan.


Nu handlade det om höga höjder. 16-18 meter upp i luften. Nästan så man kunde nudda molnen med fingerspetsarna. Första banan var att klättra upp och gå på en tunn slak lina. Och bara hålla sig i rep som hängde ner med 2-3 meters mellanrum.








Hade nog en puls på 280 innan det var dags att gå ut på linan. Väl därute var det ingen större fara. Och att efter ett tag ramla ner var helt okej det också.




Nästa bana var nog min tuffaste utmaning. Förutom att klättra, som redan det är jobbigt med min höjdrädsla. 16 meter upp för ett träd och så ut på en liten plattform. Och därifrån bara kasta sig ut. Efter 12-13 meter bromsades man mjukt upp.






Och så kom vi till sista banan. Högsta klättrigen på 18 meter och så över en liten gångbro mellan två träd. Hängandes två och två på en lina.

I full fart. 50-60km/tim for vi fram mellan träden. Riktigt behaglig avslutning jämfört med de två tidigare banorna.


När det hela var över åkte vi tillbaka en liten bit till Hellasgården och såt lite lunch. Och så gick vi en runda fotbollsgolf.

Och som avslutning blev det middag på östermalm med brat spotting och sushi i mängder.

Tror bror min ändå uppskattade dagen. Trots de höga höjderna. Själv är jag glad att jag valde det jag gjorde. Det blev en utmaning för oss alla. Och jag vet att jag hade varit riktigt förbannad på mig själv om jag hade varit kvar nere på marken.

Nu är det avklarat. Nöjd med mig själv. Inte bara för att jag vågade klättra högt. Eller kasta mig ut i tomma intet. Utan kanske mest för att jag fixat och hållt på för att han skulle få en egen dag innan bröllopet. Så om inte han fick det han önskade. Så fick i alla fall jag det och lite till.

En svag människa

Under semestern konstaterade jag ständigt att jag är en väldigt svag människa. Två av alla de tusentals svagheter jag har fick jag för mig att försöka jobba lite på. Först och främst var det vikten. Jag höll på att se ut som Gilbert Grapes mamma. Nästan i alla fall.

Sedan jag börjar jobba igen har jag tränat nio av tio dagar. Totalt 10 pass. Och inte ätit onyttigt en enda gång. Magen känns betydligt bättre redan nu. Och resultatet kommer väl så småningom det också.

Det andra var min sociala fobi. Jag är rädd för människor. När jag gick på gymnasiet gick jag hellre ner till starthållplatsen för bussen än att gå på utanför skolan när folk redan satt på bussen.
Jag har alltid haft svårt att prata inför folk och prata med okända människor. Jag är svag. Helt enkelt. Och feg.

Den här veckan har jag ringt runt till en massa okända människor. Frågat och bokat. Helt på egen hand. Och idag. Då skulle jag köpa rosor till Flickan från landet i norr. Vita med röda kanter. Importerade från Equador. Fast det hör inte hit.
Jag började småprata med han som arbetade i blomsteraffären. Bara sådär. Annars tittar jag mest ner i marken och undviker ögonkontakt.

Kanske är jag på väg. Att rycka upp mig lite. Det har bara gått två veckor. Men ändå. Nästa vecka har vi första personalmötet. Det får bli som något slags ultimat test.Öppnar jag munnen under de två timmarna så har jag lyckats. Annars är jag lika svag som tidigare.

Innan mötet har jag en önskad inskolning att ta hand om. Återigen tvings jag till att prata. Innan mötet har jag ett test till att fixa. Nu på söndag. Jag är livrädd men det verkar så förbannat jävla fräckt så jag bara måste göra det. Den dagen kommer all svaghet vara som bortblåst. Vare sig jag pratar eller inte.

Ge pärlplattorna stryk

Ibland gäller det att hitta de små sakerna. Små helt betydelselösa saker som ändå är ganska roliga och viktiga.

Nästan alla barnen på avdelningen är som besatta av att göra pärlplattor. De läggs i olika former och i olika mönster. Och när de presis har börjat, kanske bara lagt två tre pärlor på den där stora taggiga plattan. Så ropar de efter mig. De ropar att jag ska stryka deras pärlplatta när de är klar. Och att det kommer att ta ett par timmar innan de är klara, det spelar ingen som helst roll.

Ibland stryker jag dem och ibland min kollega D. Vem som nu är i närheten av strykjärnet och bakplåtspappret. Men så idag. Då hörde jag två flickor sitta och prata när de satt vid ritbordet och pärlade för fullt.

"Matte är bäst på att stryka. Han är mycket bättre än D"

Och jag bara log för mig själv där bakom bokhyllan. Åt utmärkelsen. Och åt utmärkelsens lagom stora betydelse.

En önskan av en mamma

Idag kom chefen till mig. Hon berättade att en ny pojke skulle börja på min avdelning. I och med att flickan som jag gjorde hembesöket hos, inte skulle börja. Så behövs en plats fyllas.

Den här pojken bor granne med grinden hos oss. Han bor två meter i från våran gård. Så han kanske känner till stället rätt bra ändå. Det borde han göra. Men inskolas ska han i vilket fall som helst.

När chefen berättade om det så frågade jag om jag skulle ta inskolningen. Eller om Chicha H eller D skulle ta den. Då kom bomben. Håll i er nu. För det här är jag nästan nöjd över.

Chefen berättade att mamman indirekt hade önskat att jag skulle ta inskolningen. Varför vet jag inte. Kanske har de studerat oss pedagoger som glider runt på gården med barnen. Kanske har de sett vilka som står och prata med en kaffekopp i handen. Och vilka som aktivt är med barnen. Eller så är det för att jag är kille. Eller så hittar chefen bara på för att jag ska bli glad. Men det tror jag inte hon gör.

Nu ska han snart alltså skolas in hos oss. Av mig. Precis som önskat. Och det ska fan bli den bästa inskolningen någon fått. Fast... Jag ska bara lista ut hur man gör först. Hm.

Livet är inte rättvist...

Det var där Flickan från landet i norr och jag firade nyår senast. Det var då pojken sprang omkring och var glad.
Flickan från landet i norr och jag träffade dem för två veckor sedan. I norr. Det var där det sista mötet var. Pojken sprang ut med pappa och plockade blåbär. Sådär glad och lycklig som barn ska vara.

Jag känner dem inte alls lika väl som Flickan från landet i norr. Men det känns ändå. I magen. Och i hjärtat.

Det är verkligen inte rättvist.


http://dolly.wordpress.com/2008/08/13/det-finns-inga-ord/

Hembesöket som försvann

Igår kom den där söndagen jag väntat på. Söndagen som skulle vara så fylld med söndagsånget att det skulle räcka för hela huset. Och grannarna med. Men den kom aldrig. Jag tänkte och tänkte på arbetet. Men det kom ändå ingen söndagsångest.
Och jag antog att det var väl fint. Alla tiders. Jag antog att det skulle bli roligt att börja arbeta igen.

Och så kom den där måndagen. Måndagen där arbetet skulle återupptas. Och jag åkte dit och kände mig rätt nöjd med att jag hunnit klart med allting innan jag gick på semester. Alla lappar var utbytta. Alla lådor var flyttade. Allt var klart för den nya barngruppen.

Och allt det där stämde tills jag kommit innanför dörrarna. Där mötte jag chefen som började berätta hur läget såg ut. Den flickan jag varit på hembesök hos. Som jag varit så förbannat jävla nervös inför. Ska visst inte börja. I stället skulle en pojke börja. Alla lappar börjades i panik bytas ut. Och den nervositet jag bearbetat under semestern försvann och byttes ut mot en annan jag inte riktigt hade förberett mig på.

Glädjande var dock att mamman till varit på hembesök hos hade sagt snälla ord om mig. Jag hade en varm person. Välkomnande och tydlig. Och både det ena och det andra. Det kändes bra att höra. Då kanske hembesöket inte var helt i onödan ändå.

Nu är jag alltså igång. Riga, Umeå, Sundsvall och Tyskland är historia. Det var bra dagar. Det var fina dagar. Trots bristen på struktur. I Tyskland fick jag av mina släktingar frågan om jag pluggat mera tyska sen senast. De tyckte jag pratade så bra. Det har jag inte. Men det flöt på bra. Riktigt bra. Och Flickan från landet i norr var tapper som försökte sig på tyska ord och fraser.

Nu är det vecka 33. Och det är där allting börjar. Det är första dagen på det nya året. På förskoleåret. Där allt man gör ska bli till det bättre.

Winnerbæck gør en varm

Jag sitter nu i receptionen på ett hotell i Sundsvall. Kavajen jag har på mig ær bløt. Trøjan innan før ær bløt den också. Och trøjan innanfør den likaså. Och så fortsætter det. Ænda fram till benmærgen. Men det gør ingenting. Jag ær glad. Jag ær nøjd. Och jag har precis varit och sett Herr Winnerbæck rocka loss till en gæng helt fantastiska låtar.

Det droppar lite från håret som hænger tungt øver pannan. Ryggen ømmar lite efter att ha stått upp i en herrans massa timmar. Och jag ska upp om fem timmar før att byta sovplats från hotellets skøna mjuka varma sæng. Till baksætet av en Saab. Men det gør inget det heller. Jag ær nøjd. Jag ær lycklig. Jag har precis varit och sett herr Winnerbæck stå och njuta på scenen.

Efter att ha hørt hans ord. Hans meningar och hans texter så blir jag alldeles sådær full av ord och kænslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut dem. Och jag vet inte riktigt vad det egentligen ær som vill ut. Kanske ræcker det med att de får bubbla ut lite lagom osynligt i luften. Utan att någon ser dem eller kænner till dem.

Værmen børjar lite lagom komma tillbaka till kroppen. Och trøttheten faller på på samma gång. Instællningen på det hær tangentbordet verkar vara på något annat sætt æn ett vanligt. Før jag antar att Sundsvall inte ligger utanfør Svea rikes grænser. Men det ær helt okej i kvæll. Jag har precis sett Herr Winnerbæck stå på scenen och pratat om att han tycker att publiken var fantastisk. Att vi var speciella. Och någonstans vill jag tro att det sæger han nog bara hær i kvæll. Att det inte ær något som han sæger på de flesta stællena under turnen. Men kanske vet jag bættre æn så.

Vad gæller tangentbordet. Så låter jag det vara så. Klockan passerar alldeles strax tolv. Och det ær verkligen dags att krypa ner under tæcket. Før att le. Før att låta håret torka. Och før att kænna sig alldeles varm inombords.

Längtan gror

Tiden här uppe börjar nu rinna ut. Bara några timmar kvar innan vi hoppar på bussen ner till Sundsvall. Börjar se fram emot en helg på hotell. Och inte minst en konsert med Herr Winnerbäck. Och efter det. En lång bilresa ner till Peine, Deutschland.

Men längst där inne bland all längtan finns det även andra tankar. Det är en slags längtan det också. Givetvis handlar det om arbetet. När höstterminen börjar allt om på nytt. Det hela är bättre än nyår för mig. En chans att börja om. En chans att ändra och förbättra. Och det har länge nu pågått en hel del tankar kring ändringar hos mig. Inte bara arbetsmässiga utan allmänt. Allt som har med arbete, träning, negativitet, övervikt, sociala fobier och ekonomi att göra. Och säkerligen en hel del andra saker också.

Men nu gällde det arbetet. Och den nya chansen till att sköta det som jag egentligen vill. Inte som jag gjorde i våras. Allt för mycket tid lades på att dokumentera. På att irritera sig på min idiotiska meningslösa manliga kollega. Och på att tänka negativa tankar. Det får det vara slut på nu. Den osynliga manliga kollegan har ersatts med Chicha H. Helt fantastiskt. Schematäckningen är enorm. Arbetet kommer att kännas mycket lättare. Roligare. Mera positivt.

Och genom allt det där. Det nya som kommer. Kommer ändringen som jag velat göra med arbetet. Det är att gå tillbaka till ruta ett. Till det jag gjorde i början av karriären. Jag var mycket med barnen. Lekte och pratade. Satt med dem. Och det gav fruktansvärt bra kontakt med dem. Dit ska jag tillbaka. Och jag tror att den tiden kommer att finnas i höst.

Samtidigt som det finns en hel del nya utmaningar. Dem kan jag återkomma om lite senare. Förhoppningsvis innan jag börjar med dem. Innan de attakerar mig från ingenstans. Även om jag trots det ska kunna ta emot dem och plocka bort dem. Ett efter ett.

Men innan det. Innan arbetsdagar på barnens nivå. Innan de nya problemen jag ska tackla sönder. Och innan ett nytt samarbete. Ett positivt och lättsamt samarbete. Så ska längtan till allt det där få ligga och gro lite till. Och det ska rockas till Lasse. Och pratas tyska. Kanske även det på ett barns nivå.

För mycket att ta in

Nu har vi varit här upp i norr ett par dagar. Jag överlevde flygresan den här gången också. Knogarna var vita efter landningen. Boken var lite lagom ihop tryckt i min hand. Men ner kom vi visst som vi skulle.

Första dagen blev enorm. Det var varmt. Och det var skönt. Vi tog en eka och rodde lite på vattnet. Försökte fiska. Men det gick som det brukade. Att det enda vi hade var pimpelspön. Det spelade nog inte så stor roll.

På kvällen var vi och grillade vid en stuga vid vattnet. Det var stilla. Det var lugnt. Och en fantastisk utsikt. Skymmningen kom. Men ljuset höll sig uppe. Det badades badtunna. Varmt vatten i den lite kyliga kvällsluften. Sedan in i bastun.

Det grillades riktigt god mat. Och det dracks några pilsner. Sedan tog vi båten tillbaka. Vi for över ett spegelblankt hav. Månen speglades på ytan. Lätt dimma låg över vattnet. Det var så många intryck att ta in. Så det höll på att rinna över. Det blev nästan för mycket. Så jag blev lite tystlåten.

Andra dagen bestod av en visfestival de brukar ha ute på någon ö här uppe. Det åktes färja ut dit. Och så satt vi och fikade vi en strand. Innan det var dags att ta sig upp till scenområdet och en plats i gräset eller på en läktare. Där smååts det. Och njöts av kvällssolen och av de mysiga stämningen. Sedan kom artisterna.

Maja med sin skånska och roliga låtar. Rolle som var bitter på Brolle. Men som sjöng riktigt bra. Och så Malin som inte gjorde speciellt stort intryck. Och Gertrude och sin vän. Bra på mellansnacket. Mindre bra med sången. Och så till slut kom även dragplåstret. Mr Brolle himself. Han sjöng om sin lilla byuppväxt. Han sjöng låtar från Mr. Cash. Och givetvis livande han upp stämmningen med sina Elvislåtar. Riktig bra var det hela. Och det var med ett leende. Och återigen full med intryck. Vi lyckades trycka oss med den första färjan hem.

Det här kanske är vardags saker för de här uppe. Men för mig var det nytt. Jag är inte van vid sådana dagar. Att åka på vatten. Att bada badtunna. Och att sitta vid vattnet och äta grillat. Och bara känna hur lugnet ligger över hela stället. Eller att vara på visfestilav. Jag vet heller inte om jag skulle klara av det många dagar. Eller om rastlösheten skulle slå mig så hårt i ansiktet så jag skulle vara tvungen att ta mig till en stor stad. Det vet jag inte. Inte fören jag provat på det.

Nu har det alltså gått ett par dagar. Och det har varit fullt upp. På ett bra sätt. På ett sätt där nya intryck kommer flygandet på mig. Men det tar lite tid att samla dem alla. De är ändå så många. Ett par dagar är det kvar här uppe. Jag vet inte vilka intryck de ska ge mig. Ett 95-års kalas. Sedan tar bussen oss ett par mil ner till Sundsvall.

En dag i köket

Semestern rullar på. Och det finns inte allt för mycket att göra. Vi har inga busskort och vi har inte direkt råd att hitta på och göra någonting. Flickan från landet i norr är på arbetet då hon ska. Och de flesta av mina vänner har redan haft sin semester. Vi väntar båda två att få sätta oss i bilen och åka ut till Arlanda. Sätta oss på planet och åka upp till norr.

Men först är det måndag morgon. Och det finns inte så mycket till plan. Lite handlande och lite bakande kanske. En av Flickan från landet i norr's vänner ska komma förbi på middag. Så då måste det finnas efterrätt. Lite snabbt slänga ihop några glas med pannacotta.

Och till kaffet behövs det något att tugga på. Lite Rocky Road med marshmellows, jordnötter, pistagenötter och choklad.

Och för att överarbeta det hela så var jag tvungen att göra lite

kladdkakemuffins också. Av bara farten.

Men så fanns det lite annat roligt i skafferiet som man kunde leka lite med. Och lite småkakor fungerar alltid. Så det fick bli lite mera bakande. Lite hallongrottor. Och lite chokladkakor med små chokladbitar i. Och så lite apelsinkakor.

Så plötsligt stod det en hel korg full med olika sorter.

Och kylskåpet var fullt. Frysen rinner över. Och frågan återstår.

Vem fan ska äta upp alltihopa?

Tillbaka från en hemsk stad

Igår kom vi hem från en kortare utflykt till Lettland. Det finns inte så mycket att säga om själva båten och resan dit. Det fanns en hytt. En liten jävel. Och det fanns buffé. Buffé där 2 miljoner människor skulle ha mat samtidigt. Räkna ut själva hur det blir.

Men i alla fall. Till slut var vi i land i Lettland. Riga låg framför våra fötter. Och efter en korater promenad från hamnen var vi inne i stan. Det var ödelagda hus. Halvförfallet och sunkigt. Och som det sades, så kändes det som att det låg ett slags vemod över hela staden.

Människor saknade leenden. Det fanns inga skrattande barn. Inga glada röster eller positiva rörelsemönster. Det hela kändes tragiskt. Servicen hos personal, både i landet och på båten var katastrofal. De satt där med sina nedslagna blickar och önskade nog att någon bara skulle komma och ta dem där ifrån. Långt där ifrån. Och aldrig låta dem komma tillbaka.

Staden i sig kan ha varit fin. Det var lite mysiga gränder. En fin kyrka. Och lite gamla hus. Men stämningen på folket höll ett hårt grepp om oss och det var svårt att verkligen njuta av någon kultur.

Några timmar senare var vi tillbaka på båten och på väg hem mot Sverige igen. Tillbaka till ett land som ligger så nära, men är så pass annorlunda. Där leende finns. Skratt och glada miner. Där allt är så otroligt mycket bättre.

Det var en trevlig resa i sig. Inga jobbiga stunder. Ingen påtryckande tystnad. Flickan från landet i norr och jag får tacka så mycket. Tacka mor. Tacka far. Och tacka någon för att vi ändå bor här. Där allt ändå är riktigt riktig tbra.