Ovetande blivande pappa

Jag fortsätter min resa mot att bli förälder. Vissa dagar stannar jag bara upp. Måste fundera. Måste känna efter. Är det verkligen sant. Jag ska bli pappa. Herre jävlar! Hur ska det gå till? Hur ska jag fixa det?

Nu när det närmar sig så är det en del saker som ska fixas. Och överallt kan jag läsa hur man ska vara. Om jag vore en blivande mamma. Mamman ska söka det. Mamman ska ansöka där. Mamman måste förbereda det ena och det andra. Okej. Men om man inte är en blivande mamma? Om man är en blivande pappa?

Jag läser och jag letar. Men inte hittar jag någon information om vad jag behöver göra. Hur ska jag söka föräldrapenning? Hur ska jag ansöka om mina första tio pappadagar? Hur ska jag bevisa att det är jag som är far till barnet? Åter igen. Herre jävlar!

Det är tur att man har kamrater. Kamrater som ligger steget före. Som en gång i tiden också var hjälplösa ovetande blivande pappor. Som nu är stenhårda pappor med full kontroll. Ja. Nästan i alla fall. Det är hos dem mina frågor hamnar.

Nu är det 62 dagar kvar tills det smäller. Jag får fortsätta leta information till den ovetande blivande pappan. Läsa på och ställa frågor. Men i slutända så ska jag ändå bli pappa. Det kan ingen ta i från mig. Kan man säga "Herre jävlar" igen? Jodå. Jag ska bli pappa!

En annan sorts njutning

Jag har några minuter över. Tänkte att jag skulle säga några ord. Några väl valda ord. Som man brukar uttrycka det. Jag sitter och har lite mental vila. Det låter mer ambitiöst än det egentligen är. Den mentala vilan kommer genom att inte springa. Att inte få springa. Utan att det handlar om att vara skadad. Det är årets två viloveckor mellan säsongerna. Och jag upplever lite av hur det är att vara "normal". Komma hem från arbetet och ha hela kvällen ledig. Laga mat. Ta det lugnt. Njuta.

Fyra dagar är det kvar och först nu. Idag. Onsdag. Så kände jag suget av att gå ut att springa. Dra på skorna och dra av ett antal km. Kanske en mil eller mer. Vara ett med ansträngningen. Vara ett med vinden och regnet. Vara ett med asfalten som passerar under fötterna. Det är förresten njutning det också. Men på ett helt annat sätt.

Om fyra dagar drar alltså nästa säsong igång. Hur det blir vet jag inte. Fram till 21:a december är det bara mala på. Sen kommer en bebis. Sen bor jag 63 mil härifrån. Sen börjar jag på ett nytt arbete. Jag kan inte räkna med att kunna köra 10mil i veckan.

Nu är det snart dags för Champions league och Arsenal. Det är snart dags för mintchokladglass med maränger och vispgrädde. Och chokladsås. Det är dags att ta det lugnt och njuta. Njuta på det där andra sättet. Som jag inte är van vid. Fyra dagar. Sen njuter vi på ett annat sätt. 8km blir 12km. 12km blir 15km. Och lite intervaller på det. Mums.

Herr Winnerbäck och jag i soffan

Jag sitter i soffan och tittar på Herr Winnerbäck. Han är med i ett musikprogramm och pratar. Och så sjunger han. Söndermarken. En av de bästa. När han pratar känns det som att han alltid tänker igenom orden noggrant innan de kommer ut. Och så är han obekväm.

Jag sitter här i soffan och ser på Herr Winnerbäck. Och känner känslor och ord bubbla upp. Det gör det alltid. Men det är svårt att få ner allting just nu. Det är så mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så få ord.

Runt omkring mig och soffan står en TV och en lampa. Det är allt. Om man inte räknar med katten som leker med torkad färg på golvet. Målaren har varit här under dagen och målat och slipat och spacklat. Det är vitt och rent. Precis som livet. Ibland.
I morgon ska det bli klart och lägenheten ska bli som den brukar. Fast renare. Finare. Vitare.

Framför mig ligger ett papper. Jag har försökt få ner lite tankar på det tomma bladet. Sortera upp lite. Se tankarna framför mig utan att behöva tänka dem. Det är nog ändå. På pappret står det olika abbonemang som ska flyttas och avslutas. Det står om ugnar och flyttfirmor. Det är gränslöst med tankar som format korta meningar. En efter en av dem ska strykas och raderas ut. Allt inom någon månad. Helst så snabbt som möjligt. Men någon sa att man måste arbeta också.

Herr Winnerbäck tittar ofta ner i bordet framför sig under intervjun. Osäkerthet. Och jag känner igen mig. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal igen. Jag antar att jag sitter där framför mammor och pappor. Antagligen sitter jag där och tittar ner i bordet jag också. På pappret framför mig. Ytterligare ett papper där tankar blivit korta meningar. Andra tankar än på det pappret jag har framför mig nu. Men ändå tankar.

Nu ska Herr Winnerbäck sjunga igen. Det blir som ett eko här i soffan. Det låter rätt fint. Det är ändå Herr Winneräcks ord och tankar som ekar ut över rummet.

Barnen flyttar med

I veckan kom en pappa fram till mig. Han har två barn på vår förskola. Ett av barnen gick på min avdelning för två år sedan. Det andra barnet har precis börjat inne hos mig. Sköna föräldrar. Sköna barn.

I alla fall. Han kom fram till mig och sa att han kvällen innan hade berättat för sina barn att jag skulle sluta på förskolan innan jul och flytta till Umeå och börja arbeta på en förskola där. Sen såg han lite fundersam ut.

"-Jo, så de sa att de också skulle sluta här och börja på din nya förskola uppe i Umeå."
Sen skrattade han. Och jag log. Det kändes väldigt bra att höra. Så klart. Undrar hur många barn jag kan värva. Ha!

En uppsägning

Dagarna rinner iväg. Veckorna likaså. Men den senaste tiden har räknesättet förändrats. Det är inte vecka 35, 36 och 37 längre utan i stället ändras veckorna på tisdagar och räknas vecka 26, 27 och nu 28. Med andra ord: 12 veckor kvar tills det dimper ner en bebis i våra armar. Helt vansinnigt coolt.

Jag fortsätter läsa bok. Kjell Sundevall. Senaste kapitlet handlade om hans första förlossning. Och det var helt fantastiskt. Bara att läsa om det. Det hugger liksom till i bröstet och längtan blir så enorm att man bara vill spricka. Kan inte tiden gå snabbare?

För att snabba på tiden lite så lämnade jag för någon vecka sedan in ett papper till nya chefen. Ett papper med en uppsägning. Tre månader kvar att arbeta på det där stället. En del dagar känns det hur rätt som helst. Andra stunder funderar jag på hur fan jag egentligen ska klara av att lämna stället.

Men anledningen är klar. Nytt arbete är klart. Och jag öppnar de dörrarna den 9:e januari. 63 mil härifrån. Norrland. Nu kör vi. Ingen återvändå. Full fart framåt. Med blandade känslor. Så klart. Men jag tror det kommer att bli bra. Svårt att lämna men samtidigt tror jag att det blir bra för oss och för mig att göra något nytt. Ett nytt liv. En ny vardag. Om tiden bara kunde gå lite snabbare. Om vecka 29 snart kunde börja. Sen vecka 30 and so on, and so on.

What about me?

De flesta i min omgivning vet om att jag ska bli pappa snart. Eller, snart och snart. Det är ändå 16 veckor kvar, men ibland känns det som att det är två dagar tills det är dags. Kan man packa den där väskan redan? Ska man bädda i ordning? Sätta in bilbarnstolen? Låta nyckeln sitta i bilen så det går snabbare till förlossningen? (Nej, det går ju inte, vi bor faktiskt i Stockholm, bilen skulle vara stulen så fort jag vänder ryggen till.)

Men i och med att många vet om graviditeten så frågar de ofta om den. Och det är trevligt i sig. Att folk bryr sig. Men jag tror aldrig det är någon som har frågat hur jag mår. Hur jag känner. Frågorna är alltid om hur hon mår. Vilka symptom har hon? Mår hon bra? Känner hon om det sparkar?

Nu är det givetvis hon som får dras med allt det där. Det är ändå Flickan från landet i norr som bär på barnet dagarna i enda. Dessutom blev jag varnad för just det här i början. All uppmärksamhet riktas mot kvinnan. Så sägs det på gatan och så står det i boken jag läser.

Men vi är två om det här. Jag antar att jag påverkas också. Klart jag gör. Man glider väl inte runt som om ingenting hänt bara för att magen inte växer på mig. Jag ska också få ett helt nytt liv. Jag ska bli pappa. Jag ska också känna sparkar. Jag ska också fylla lägenheten med barnsaker. Och gå in på barnklädesavdelningen och försöka hålla mig från att köpa en massa kläder som barnet växer ur på en kvart.

Men bara så ni vet. Jag mår bra. Bara fint tack. Jag har känt en spark och jag har köpt en massa kläder. Vissa dagar är jag helt redo. Andra dagar undrar jag vad i helvete vi har gett oss in på. Och varje dag undrar jag hur man egentligen gör. Men som sagt. Jag mår fint. Längtar väldigt mycket tills jag får hålla den lilla flickan (ja, så klart det blir en flicka) i famnen. Det ska bli mäktigt. Otroligt mäktigt.

Leva livet

Söndag kväll. Jag har försökt att fixa till mig lite. Rakat mig. Borstat tänderna ordentligt. Tandtråd. Ja, allt det där som tillhör en fysisk uppfräschning. För när det är söndag så mår jag ofta illa. Inte bara psykiskt illamående för att helgen är slut och arbetet ropar. Utan rent fysiskt. Idag var det huvudvärk. Illamående. Kräkning och yrsel. Kallsvettande. Lite mer än andra söndagar.

Men det är ofta så. På söndagar mår man illa. Lusten finns inte att hitta på något. Och det är synd egentligen. För det är en helt ledig dag. Det ska finnas massvis med saker att hitta på. Verkligen utnyttja dagen. Men inte jag. Jag mår illa i stället.

Men så kommer kvällen. Jag sitter i soffan och tänker att nu jävlar. I morgon är det måndag. Då ska jag vara på topp. Jag ska skratta och skämta. Jag ska vara glad och positiv. Jag ska fan i mig vara ett stort jävla solsken som inte går att få bort. Leva livet helt enkelt. Det ska väl inte vara så svårt?

Men så kommer måndagen. Och det är solskenet är lika bortblåst som sommaren. Alla mörka moln täcker det så det inte går att komma fram. Och jag vet inte riktigt varför.

Söndag kväll. Snart dags att gå och krypa ner under täcket. Jag tänker fortfarande att jag ska stiga upp och vara ett solsken. Att jag ska ta vara på dagen och leva livet. Kom igen nu. Inte fan ska det vara så svårt. Någon gång ska det gå. Kanske blir det i morgon. Kanske blir det inte fören på lördag. Jag vet inte. Jobba - springa - möte i morgon. Prognosen för solsken är fan inte bra.

Jag ska bli pappa!

Jag ska bli pappa. Har ni hört något så sjukt. Jag har självfallet vetat om det rätt länge nu. Men jag tänkte att det kanske är på tiden att säga det högt också. Jag menar. Nu när jag har smält det hela och insett att det faktiskt är så.

Men pappa. Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här hur häftigt som helst. Samtidigt som det är hur läskigt som helst. Hur gör man egentligen? Vad måste man köpa? Vad ska man göra? Jag kan ingenting. Även om jag arbetar med barn dagarna i enda. Att ta hand om 17 andras barn under dagarna är en sak. Att ta hand om sitt eget dygnet runt. Är satan så mycket svårare.

Jag går runt i affärer. Barnens hus till exempel. Det är som ett stort jävla virr-varr. Så mycket saker. Vad är viktigt? Vad är bra? Vad är bara dyrt och onödigt? Som det här med barnvagn. Inte bara kostar den en halv förmögenhet. Det ska vara "rätt" vagn också. Man ska på något sätt hitta den där vagnen som känns bra och är trygg och säker. Och det innan man ens har ett litet barn.

Det är enormt mycket tankar som dyker upp. Sjukt många. Men jag tar en i taget. Stapplar mig fram. Och där är ett par månader kvar. Böcker hinner läsas, även om jag inte direkt planerar att följa dem i så mycket, så ger de kanske lite tips i alla fall. Och när allt kommer omkring, så är det här med en bebis. Ett litet barn. Det mest fantastiska man kan få.

Medan jag väntar på att det ska bli december. Så tar jag lite fil. Och eftersom jag har hört att man ska ha saker på filen. Som nötter, müsli eller frukt så gör jag det. Men jag gör det på mitt sätt. Winegum och chokladbitar. Ha! Kanske är det just en sådan sak jag inte ska lära barnet.

Inskolning på engelska

Tillbaka på arbetet. Lagom roligt. Fast ändå skönt. Rutiner. Saker som upptar tankarna underdagarna. Och rörelse som får igång kroppen inför träningspasset. Alltsammans lika viktigt. Nästan.

Semestern. Eller det som skulle vara semester. Den drar vi ett sträck över. Den blev inte alls som vi tänkt utan kom i stället med tragisk bortgång av Flickan från landet i norr's far och med tårar. Tröst och kramar. Nu får det hela ta den tid det tar men det är skönt att låta tankarna uppfyllas med annat också.

Det sägs att det är bra att lära sig nya saker. Att utmanas. Nu när arbetet drar igång igen så står jag där kl. 09.30 och ska vara ultrapedagogisk. Vara social och glad på beställning. Med andra ord har jag en inskolning. Och det är här utmaningen kommer in. Det är ingen vanlig inskolning. Det är en inskolning på engelska.

Inför den första dagen tänkte jag lätta upp stämningen lite. Kanske köra med en skottsk eller irländsk dialekt. Kanske med australiensk. Men kom igen. Skulle jag våga det? Vad skulle den brittiska pappan säga? Eller hur hårt skulle han egentligen skratta?

Två dagar har gått och när flickan idag gick hem fick jag en kram av henne. Så jag kan inte påstå att det har gått dåligt. Redan andra dagen skickade jag iväg mamman. Både för att jag kände att det gick bra och för att det är lättare att prata engelska med flickan när inte föräldrarna står bredvid och skrattar så högt inombords.

Två dagar till den här veckan. Sen är det rast-vila. På stället. Precis som i militären. Jag tar rast i Mora. För att sen springa till Sälen. Vasastaffetten. Kan bli roligt. Rörigt. Men roligt.
För att sedan på måndag nästa vecka stå där på morgonen igen. Redo att prata engelska. På beställning. Att vara social och pedagigisk. På beställning. Shit. Vilken arbetsmiljö man har.

Historien om ett bröllop

Det är en lite rolig historia. Hur det kommer sig att jag ska på ett bröllop på lördag. Men jag tänkte såhär. Jag börjar från början. När jag börjar första klass och har en klasskamrat som heter Per. Per som kallas för Cherran. Eller Kärran. Vad vet jag hur det stavas, jag var sju år då.

I vilket fall som helst. Den där pojken och jag gick i samma klass tills vi började högstadiet. Då började han i 7A och jag i 7D. Under det sex åren i grundskolan umgicks vi inte direkt mycket. Lite fotboll på eftermiddagarna med de andra tuffa killarna. Ja, han hörde till de lite tuffare. Och jag, ja, det ska vi inte gå in på vilket gäng jag tillhörde.

Sen löpte åren på. Vi blev vuxna och jag träffade Flickan från landet i norr. Hon flyttade ner till storstan och hittade en lapp på lärarhögskolan ev en flicka som höll på att sätta ihop ett handbollslag. Flickan från landet i norr nappade och plötsligt spelades det handboll på lagom hög nivå.

Men nu kommer det roliga i historien. Den där flickan som satte ihop handbollslaget och Flickan från landet i norr blev vänner. Rikitgt bra vänner. Hade man gått kvar i lågstadiet hade man kunnat kalla det för bästisar.

Så följde jag med på en handbollsmatch. Satt där på bänken och hejade. Så kände jag igen en kille längre bort. Killen hette Per. Ni förstår sambandet här. Det visade sig att Flickan från landet i norrs bästis var sambo med Per. Min gamla klasskamrat. Det är lite komiskt.

Nu har ytterligare några år gått. Bästisen och Per ska gifta sig på lördag. Och jag kommer att närvara. Kanske inte för att jag och Per är nära vänner idag utan mest för att Flickan från landet i norr och hennes bästis är, ja, just bästisar. Inte kunde jag tro det för 24 år sedan. När jag som sjuåring traskade in i 1B's klassrum för första gången.

Qash is King.

Jag kanske ska nämna att vi har fått en ny kompis. Han heter Qashqai och kommer från Nissan familjen. Han är helt ny och luktar till och med sådär fräscht och nytt. Han kostade visserligen en hel del pengar. Men jag vill tro att det är värt det.

Nu står han där ute. På gatan. Givetvis står han närmast fönstret så vi kan ha uppsikt över honom. Man vill inte att någon ska nudda honom i onödan. Fettfläckar ni vet.


Det ska bli underbart att få åka upp till norr om några veckor. I en stor tyst och härlig bil. En snabbare och renare bil. Ingen ont om vår lilla franska silverpärla, den har skött sig prickfritt i alla dessa år. Men nu var det helt enkelt dags att förnya sig. Att skaffa lite mera plats för saker och ting.

Förresten har vi redan lyckats dra på oss den första bötern med nya bilen. Heja oss. Och vad gäller alla parkeringsvakter så kan det helt enkelt gå och dö. Det är inget personligt. De ska bara dö.

Elände på banken

Jag var på banken idag. Igen. Det var fjärde gången på väldigt kort tid. Allt började med ett enkelt lån som spårade ur totalt. Jag fick lån på dubbelt så mycket som jag skulle ha och ingen på banken visste vad de skulle göra och vem som egentligen hade betalt ut pengarna. Heja banken!

Idag var jag som sagt tillbaka där. Hamnade återigen vid ett skrivbord framför samma kvinna - förlåt, flicka, som senast. Hon kan inte vara många dagar över 18år. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle ta sig till med eländet och hade dessutom inte ens hand om bolån.

Hur som helst. Till slut, efter att ha dragit storyn om lånet för den 20:e gången på en vecka, så fixade hon till det. Med lite hjäp av en äldre väldigt bastant kvinna. De tyckte nästan lite synd om mig efter att ha sprungit in där på banken så ofta senaste tiden.

Den bastanta kvinnan gick iväg. Den bastanta kvinnan kom tillbaka. Med sig hade hon två biobiljetter jag skulle få som plåster på mina stora läckande ekonomiska sår. Givetvis läkte såren fint efter samtalen på banken. Antagligen hade det inte ett dugg att göra med biobiljetterna utan att de till slut lyckades fixa till det de fuckat upp senaste veckan. Så nu är ekonomin som den ska igen. På rätt plats, stark och växande. Precis som ekonomi ska vara.

När jag ett par timmar senare kom hem tittade jag på biobiljetterna. "Giltig t.o.m 2011-01-28". Jag vet inte vad jag ska säga. Ett halvår gamla biobiljetter fick jag. Tack för den. Tack så jävla mycket. Det värsta är att jag bara skrattar åt eländet. Och känner att det inte ens är värt att gå tillbaka ytterligare en gång. Man vill ju inte riskera att de faktiskt skulle göra något rätt.

Ännu en tandläkare

Tandläkarbesök idag. Skitkul. Verkligen. Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. I början mest för att det gör så förbannat ont när de drar runt och beter sig allmänt svinigt där inne i munnen. Och på senare år även för att de ska ha så onödigt mycket pengar för att vara sådär sviniga.

I vilket fall som helst. 30 år har gått. Och jag har haft ett litet hål. I en visdomstand. Kom igen. Det räknas bara som ett halvt hål. Om ens det. Jag borstar två gånger per dag och tycker själv att jag sköter allt exemplariskt.

Men min tandläkare. Hon är elak. Hon vill att jag ska komma dit hela tiden. Om hon fått välja så ska jag säkert gå en gång i veckan. Om inte mer. Jag tycker det räcker att gå en gång var femte år. På sin höjd.

Men idag. Hon kollar runt och tycker allting ser jättebra ut. Jag har verkligen skött borstning, tandtråd och munskölj som jag ska. Och man kan tycka att det ska vara bra så. Men icke.

Plötsligt plockar hon fram något rosa medel och smetar över tänderna. Och ha! Där har du missat borsta. Och där. Längst inne i munnen. Nästan nere i magsäcken. Blev det lite rosa, så där har du slarvat att borsta.

Kan hon inte bara säga att jag varit duktig och gjort det jag ska. Tycker hon gick för långt nu. Fan kvinna. Skärp dig. Jag borstar. Jag använder tandtråd. Jag använder bakteriedödande vätska som smakar skit och sprit på samma gång. Vad mer begär du?

Som tur var kunde hon snabbt ta bort det rosa medlet. För det hade väl ändå varit droppen. Att komma in på Ica med rosa tänder. Men då hade jag kanske fått vad jag förtjänat. Gå med skämsstruten. Så alla kan se. ha! Han har missat en liten liten fläck där bak. Längst nere i bagsäcken. Fy fan.

Snark

När jag var liten var jag alltid morgontrött och kvälspigg. Får jag för mig i alla fall. Minnena från barndommen är inte allt för tydliga. I tonåren, som minns lite klarare, var det likadant. Trött på morgonen. Pigg på kvällen.

Efter tonåren. Vad nu det kallas. Men säg så där kring 20-25 års ålder. Då var jag fortfarande morgontrött. Och fruktansvärt kvällspigg. Jag satt uppe hur länge som helst. Pratade i telefon. Satt framför datorn. Ja. Allt möjligt.

Nu är det annorlunda. Jag är fortfarande morgontrött. Förbannat morgontrött. Jag hatar morgonen. Helst av allt vill jag bara ta livet av morgonen och låta eftermiddagen börja dagen. Men jag antar att då blir eftermiddagen morgon och allt är precis som vanligt.

Men skillnaden är att jag inte är kvällspigg längre. Inte alls. Jag är så trött så trött. Senaste dagarna har jag somnat hela tiden. I söndags sov jag till 11. Elva timmars sömn. Jag sover sällan över kl. 9 annars. Senare på dagen somnade jag i solen ute i Vallentuna. Och på kvällen somnade jag i soffan framför fotbollen.

Samma sak igår. Jag höll på att somna på arbetet. Sittandes i gräset med barnen springandes runt mig. Sen somnade jag framför fotbollen igen. Innan jag stöp i sängen och slocknade.

Så jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag accepterar att jag inte är kvällspigg längre. Låt gå. Men att jag somnar så fort jag sitter still. Det känns inte riktigt okej. Men det är totalt 26 arbetsdagar kvar innan semestern. Innan jag får släppa allt föreståndararbete. Innan jag kan göra det jag aldrig gjorde i den där difusa åldern. Att sova. Men innan det. Då ska jag ta ett stort glad cola. Det piggar garanterat upp.

Göra saker före

Jag tänker på det där med att det finns en del att göra och ordna upp när nedräkningen till semestern är över och de lediga dagarna på riktigt infinner sig. Det känns inte riktigt bra. Inte riktigt rätt. För varför ska man spara allting tills det finns tid och man har lediga dagar? Då blir det inga lediga dagar, utan mest bara en massa saker som behöver göras och ordnas upp. Och plötsligt ska man börja arbeta igen.

Så jag tänker såhär. Jag ska göra allting innan semestern är här. Jovisst. Man arbetar inte alla 24 timmarna på dygnet. (Bara ca. 18 timmar) Så det finns massor av tid att göra sakerna på. Eller vänta. Jag måste träna också. Men i alla fall. Lite tid finns det allt. Om inte så finns det en lördag och söndag varje vecka. Och då satan ska det hända saker.

När nedräkningen sen är färdig så har jag en massa lediga dagar där jag kan göra absolut ingenting. (Förutom att träna). Jag är så förbannat tänkt. Ha! I alla fall ibland. Någon gång.

Dans med olika steg

Tomt blad framför mig. Fullt huvud. Egentligen ska det inte vara så svårt. Men vill man att orden ska dansa rätt så blir det svårt. Det blir som en sån där dans med svåra steg.

Jag har sprungit mitt första maraton nu. Jag är rätt grym. Absolut. 39km av ren njutning. Lätta och pigga ben. Löplust. Positiva känslor. Sen kom två tunga km. Inte överdrivet tunga. Men det kändes i benen att man sprungit 39km. Och plötsligt såg jag Borgen från 1912. Stockholm stadion. Inte illa. Drog av en 200m lång spurt och passerade 15-20 pers inne på stadion. In i mål. 3.11.25 på 42 195m. Heja mig för fan.

Nu är det gjort. Marathondebuten. Lagom nöjd med samtidigt stort revanchsug. Jag kunde bättre. Mycket bättre. Och det vill jag få ut. Det vill jag visa. Inte ska det vara så jävla svårt. Inte ska det bli en sådan komplicerad dans. Det ska vara en dans med lätta steg. Med pigga steg.

Nog om löpning. Jag kan ändå inte springa nu. Jag måste cykla. Tills foten läker. Vänsterfoten vill inte vara med längre. Den vill ha hälsporre. Det vill inte jag. Verkligen inte.

För övrigt tror jag att sommaren är här. Det tycker vi om. Sommar är bra. Och jag kan börja räkna ner dagarna. Eller i alla fall veckorna. Innan semestern är här. Det är mycket som ska göras då. Roliga och spännande saker. Saker som måste planeras och ordnas upp. Med det är lediga dagar. Och lediga dagar är alltid underbara. Då går det mesta lite lättare. Då blir dansen lättare.

Dansa din djävul

Jag sitter och ser en film. Det är verkligen inte ovanligt när det gäller mig. Jag ser mycket film. Kanske onödigt mycket film. Och serier. En massa serier också.
Just nu är det en äldre film som rullar. "Flashdance" från 1983. Kvaliteén är slående. Men det är något speciellt med filmer från 80-talet. De är mysiga på något sätt. Och ofta handlar de om ungdomar som har det svårt men kämpar sig fram i livet och lyckas. Eller så kanske det bara är såna filmer jag ser.

I vilket fall som helst dansas det i filmen. En hel massa. Både på skridskor och utan. En del dansar inne på klubbar som kanske inte är speciellt glamorösa. Andra tränar som bara den för att komma någonstans.

Och jag tänker. Att när jag får barn. Då skulle det barnet gärna få dansa. Hur mycket det vill. Vare sig det är en pojke eller en flicka. Helst inte inne på en sån där oglamorös klubb där män sitter och ser allmänt äckliga ut. Men dansa skulle de gärna få göra. Det verkar befrirande. På riktigt. Och jag antar att man får ut fruktansvärt mycket känslouttryck genom dansen.

Egentligen skulle de få göra vad som helst. Jag stöttar dem i vad som. Ja, förutom om de ska dansa på en sån där klubb. Bara de inte blir en "en i mängden". Med blonderat hår, likadana kläder som alla andra har och utan egen åsikt. Men som sagt, dans. Jo för fan.

En dröm om lycka

"Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel." Så lyder underrubriken till den här sidan. Så säger Lars Winnerbäck. Men ofta upptäcker jag att det är svårt. Det är svårt att inte drömma om lyckan trots att livet man har egentligen är fantastiskt. Det är svårt att inte se allt det där bra man har utan bara drömmer om saker man inte har. Det är synd. Förbannat synd. Men så är det. Så underrubriken har rätt. Herr Winnebäck har rätt. Som alltid.

Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.

Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.

Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.

Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.

En kväll på Hästen

I fredags var det dags att bli firad av kollegorna. Det var ett halvår sedan jag fyllde 30. Men vad säger man. Bättre sent än aldrig?
Det blev en trerätters på den lokala kvarterskrogen. Inget fancy. Men väldigt trevligt. Jag satt längst ut. Närmast fönstret. Fick födelsedags drink som smakade en blandning av ananas och sprit. Väldigt mycket sprit. Till förrätten drack jag pilsner. Till huvudrätten drack jag pilsner. Till efterrätten drack jag pilsner.

Sen drog hälften av kollegorna hem. Och jag gjorde mig beredd att göra samma sak. Men så gick jag förbi baren. Där stod en gammal vän. En riktigt gammal vän. Med sin lillebror och en annan bekant. Inte kunde jag åka hem nu?

Så jag stannade. Bjöd över dem till vårt bord som numera var halvtomt.Där satt vi. En timme. Två timmar. Tre timmar. Pratade gamla minnen. Om deras tre barn och om fotboll. Pilsner efter pilsner beställdes in. Och plötsligt var klockan 01.00 och stället stängde.

Jag satt där vid bordet medan vi pratade och insåg att det här var faktiskt riktigt trevligt. Riktigt jävla trevligt. Efter att ha blivit nekade inträde till ett annat närliggande hak, dit mina kollegor gått. Skakade vi hand och gick åt olika håll. Han till ett matställe. Jag till en taxi med en chaufför som skämdes för att han rökt första ciggaretten på ett halvår. Så kan det gå. En vanlig fredagskväll på kvarterskrogen.

26 dagar kvar

Jag har lämnat skogen i norrland och åter slagt mig ner i lägenheten 63 miljävlar söderut. Det känns sådär. För varje gång jag är däruppe så känner jag att jag trivs mer och mer. Även om jag ofta känner mig som en riktigt outsider. Jag passar egentligen inte in där. Jag har helt andra intressen och jag har helt andra kunskaper. Jag kan ingenting om bilar. Jag kan ingenting om hus. I stället kan jag saker om träning. Om pedagogik. Det är svårt att hänga med och passa in ibland.

I vilket fall som helst så blir det tomt att komma hem numera. Kanske är det känslan av vardag som slår en när man åter låser upp ytterdörren till lägenheten. En vardag som egentligen är helt okej. Men ack så förbannat krävande och jobbig ibland.

Nu har vi kommit in i maj. Det är härligt. Även om man snabbt blir bortskämd med värmen. En enda dag av lite kyligare väder och det börjar klagas. Det dras på täckjacka och man undrar om vintern är tillbaka. Givetvis är det inte så. Vintern har dragit åt helvete. I alla fall för ett tag. Det dröjer ett par månader till innan vintern kommer igen. Och det blir en vinter som aldrig förr.

Men allvarligt. Skit i vintern nu. Våren är här för att stanna ett par veckor. Innan sommaren tar över. Den orörda sommaren. Och precis i mellanskedet mellan våren och den orörda sommaren. Så kommer dagen D. Stockholm marathon. Shit. Jag är inte alls där jag vill vara med träningen och formen. Men så har jag också sjukt höga krav på mig själv. Precis som vanligt. 4.00 blev snabbt 3.45. Sen skulle 3.30 inte vara några problem. Nu ligger ribban på 3.20 och en bra dag kan det vara möjligt att gå under 3.10. 26 dagar kvar. Hur ska det sluta? 2.03.59 ligger världsrekordet på. Ha!

Men som sagt. Om 26 dagar står jag där i startfållan. Och det är i alla fall ett ställe jag känner att jag passar in på. Där jag vet vad allt handlar om. Vare sig jag springer på 2.03.59, 3.20 eller 4.00.