Glenns webblogg - Där älvorna dansar

Tiden går fort

2012-01-29T11:07:00.002+01:00

När man pratar med andra föräldrar. Föräldrar som har lite äldre barn. Så hör jag ofta att man ska ta tillvara och njuta av småbarnsåren. Det går så snabbt för dem att bli stora. Själv har jag egentligen aldrig riktigt tänkt så. Jag menar. Ett år är alltid ett år. Det kan väl knappast gå snabbare nu än det gjort tidigare?

Men så kom en tanke flygandes. Alldeles nyss faktiskt. Lilla Basti ligger bredvid i soffan och har äntligen somnat. En film rullar på tv:n. I filmen berättar en kvinna för sin sambo att hon är gravid. Två lyckliga leenden möts. Två läppar möts.

Jag skickar tillbaka tankarna till Stockholmsområdet. Det gör jag visserligen ofta. Men nu går tanken till en speciell dag. En dag som faktiskt känns som igår. Platsen är vid matbordet i det lilla köket. Jag har just kommit hem från arbete och löpband. Åkt iväg igen för att få tag på rätt sticka. Och vi står där tillsammans. Flickan från landet i norr och jag. Hoppfulla och nervösa. Nervösa ut av bara helvete.

Vi ser på stickan och ser plötsligt ett lite otydligt streck. Positivt. Positivt? POSITIVT! Det var där resan började. Resan fram till det lilla fantastiska som ligger här bredvid mig i soffan. Och det slår mig nu hur snabbt det hela har gått. Från den där dagen vid köksbordet till soffan här uppe i norr. Och kanske stämmer det då. Det där som föräldrarna alltid säger. "Ta vara på tiden." "Njut av småbarnsåren, de går så snabbt."

Så jag ska njuta. Det har faktiskt redan gått en månad sedan Basti kom till världen.

Snälla, sluta skrik.

2012-01-14T15:55:00.003+01:00

Okej. Hur ska man egentligen veta vad det handlar om? Skriker han för att han är hungrig? Skriker han för att han är trött? För att han vill ha ny blöja eller vill ha närhet? Eller skriker han helt enkelt för att han har lust för det och vill plåga oss? Vart kan man ladda ner facit?

Just nu ligger Basti under en filt bredvid mig på soffan. Han har varit tyst i närmare tre timmar. Vilken lättnad. Han är två veckor gammal så jag tror fan inte att han själv har någon aning om varför han skriker eller vart han överhuvudtaget är någonstans. Eller, som förälder ska man kanske skryta om sina barn? Det har jag hört att man brukar göra. Allt det där om att just mitt barn är så himla stark i nacken. Mitt barn kan flytande franska. Mitt barn kan springa maran innan fyra års kalaset. Eller ska jag framhäva BVC damens senaste kommentar om att han är tidig med att fokucera och se långt. (Ha! Där ser ni hur skrytsamheten kommer smygandes.) Själv sitter jag hjälplös och förstår inte ens varför han skriker.

I vilket fall som helst. Vare sig han kan läsa innan han fyller ett eller fortfarande inte vet vart han är någonstans när han fyller tjugotre så är man stolt. När han halvligger i bilbarnstolen och jag bär omkring på honom. Inne på Ica eller på Godishuset (ojojoj vilket ställe!). Jag lyser av stolthet och vill bara skrika i högtalarna att alla ska se på min son. På Min lilla Basti. Min lilla prins.

Sebastian

2012-01-14T15:25:00.003+01:00

Nu sitter jag här. I soffan. Inte samma soffa som tidigare utan en ny. Den gamla ligger på Sörab 63 mil härifrån. Där kan den gott ligga. Jag sitter ännu bättre i den här. Och sover. För det gör jag också i den här. Både under dagen och under natten.

Soffan står placerad 63 mil norr om Stockholm. Mmm...Stockholm. Den gamla hemstaden har bytts ut mot en ny. Umeå. Det är här jag håller till numera. Det är här jag springer. Det är här jag arbetar. Det är här jag fryser. För övrigt får jag knappt plats i staden för all snö.
Det är också här jag håller till med min familj. För så kan jag säga nu. Familj. Det är helt sjukt. Jag är pappa nu och Flickan från landet i norr är mamma. Vem kunde tro att det skulle bli så här när hon först kommenterade i min webblogg för drygt sex år sedan. Magiskt.

Bredvid mig i soffan ligger Sebastian. Han sover. En nyfödd liten kille som tycker livet går ut på att skrika och äta. Och sova på helt meningslöst oregelbundna tider. Men han är söt ändå. Det måste jag erkänna. Men han tär på ens krafter. Det måste jag också erkänna.

Nu har vi bott här i en månad. Saker och ting har kommit på plats. Möbler, tavlor, arbetsdagarna och lite löprundor. Även om just löprundorna kräver lite extra när man ska sticka iväg i 47 minusgrader på snöiga vägar och vitt landskap. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt väg hem när man inte känner till staden.

2012 är mer än bara ännu ett nytt år. Det kommer med ett helt nytt liv. Både för Flickan från landet i norr och mig. Samt det nya lilla livliga livet Basti. Men det kommer att bli ett bra år. När alla rutiner faller på plats.

Det börjar bli på riktigt

2011-11-21T18:13:00.002+01:00

Planen har funnits i flera år. Längtan och önskan likaså. Allt det där som för några år sedan var framtid. Norrland. Nytt arbete. Bebis. Ny bil och nytt liv. Allt det där är här nu. Precis runt hörnet. Även om allt har varit på gång ett tag nu så har jag känt mig rätt lugn. Lägenhetsförsäljningen flyter på. Bebisen växer. Lägenheten i norr är fixad. Och bilen rullar på som den ska. Även om jag funderar mycket på det hela så har jag inte tänkt så mycket på det. Ja. Det där lät förstås jävligt logiskt. Men det är det.

Ofta frågar kollegorna på avdelningen om det inte är jobbigt med så mycket förändringar samtidigt. och så nära inpå. Nej fan. Det ska bli skönt. Det SKA bli skönt. Det är framtid alltså. Men så idag. 16 arbetsdagar kvar. 19 dagar kvar innan allt flyttas upp. 24 dagar kvar till jag är norrlänning. 30 dagar kvar till jag blir pappa. Shit man.

Jag var ute på en kvällsrunda. 10km lugn jogg. Återhämtningspass efter en tuff träningshelg. Benen bar mig ner mot vattnet. Edsviken. Vattnet låg klart och stilla. Alla ljus från husen och lägenheterna härifrån ända in till stan speglade sig i vattnet. Jag tänkte: "Herregud. Ska jag flytta från det här nu?" Det är dags nu. Det får bära eller brista. Men så tänkte jag vidare. 63 mil här i från ligger Umeälven. Den är fin den också. I den speglas nog också ljuset från husen. Även i Umeälven finner man ro under löppassen. Även den ligger ibland stilla och klar. Så det kanske inte är så farligt. När allt kommer omkring.

I vilket fall som helst. Jag fortsatte runt en bit. Längs vattnet. Ibland bara någon meter i från vattnet. Tyst runt omkring mig. Bara stegen i gruset och på asfalten. Och på något sätt fann jag även ro med framtiden. För även om det hela börjar bli på riktigt nu. Så är det här precis vad jag vill. vad jag behöver. Tror jag. Och dessutom. Jag har Flickan från landet i norr vid min sida.

Pilar mitt i bröstet

2011-11-08T19:53:00.004+01:00

Det har varit en tuff dag. Inte längre än andra. Men lite tuffare. Och på det lite mindre roliga sättet. Så när jag om en liten stund lägger huvudet framför kudden i sängen så blir det med lättnad att dagen är över. Och att det bara är 25 arbetsdagar kvar.

Jag har alltid haft svårt att prata inför folk. Inget nytt. Jag är rädd att säga fel saker och är tycker inte om att ta plats eller att vara i centrum. Med andra ord är personalmöten inte direkt drömplatsen för mig. Så när vi alla i personalen sitter där i våra röda fula soffor så är jag tyst. Jag säger inte många ord under de två timmarna. Och sen när vi går hem så är jag så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte säger någonting. Men det går helt enkelt inte.

Idag fick jag lite pikar om det också. Om det. Och om lite annat. Om det är på skoj vet jag inte. Jag kan inte mer än hoppas. Men hur som. Ont gör det. För är det något jag är förbannat duktig på så är det att ta åt mig kritik. Jag kanske är världsbäst på det till och med. Om det nu är något att vara världsbäst på.

Kommentarerna träffade verkligen som två pilar rakt i bröstet. Aj som fan. De borrade in sig och slog ut leendet totalt. Både under resterande av arbetsdagen och säkerligen någon dag framöver. Innan jag åter igen kravlat mig upp hur leran och fått huvudet ovanför vattenytan.

Jag har alltid haft en tanke att jag vill avsluta snyggt. Köra hårt ända in i kaklet. Nu återstår det 24 arbetsdagar. Och jag vete fan hur jävla snyggt jag vill avsluta.

I got 99 problems

2011-10-29T17:36:00.003+02:00

För sex veckor sedan lämnade jag in min uppsägning till den nya bossen. Tre månaders uppsägningstid. Vilket innebär att jag har sex veckor kvar. Efter mer än sju år på stället har jag nu endast sex veckor kvar att arbeta. Och jag försöker att köra hårt hela vägen. Ända in i kaklet. För ett arbete än ändå ett arbete.

Tankarna däremot är överallt just nu. Saker som ska flyttas, ändras och sägas upp. Bindningstider och uppsägningstider. Tider hit och tider dit. Planering. Planering ut av bara helvete.

Det börjar närma sig nu. Det är på riktigt nu. Köpare av lägenheten är funnen och kontrakt ska skrivas i morgon. Då är en stor sak ur världen. En av ungefär en miljon. Bara 999 999 saker kvar alltså. Inga problem. Jag har sex veckor på mig. Förresten så ändrade jag alla försäkringar i går kväll också. så 999 998 saker kvar bara. Fast. En av försäkringarna måste jag ändå ringa på när vi flyttat så då var vi tillbaka på 999 999 saker. Och så ska barnförsäkringen skaffas. Härligt! En miljon saker igen.

En sak försvinner på listan och två nya saker dyker upp. Är det verkligen så det ska vara? Men sex veckor. Det är ingenting. Då sitter vi i en ny lägenhet. I en ny stad. 63 mil härifrån. Och allting är på plats. Det blir bra. Det blir skönt. Det blir en lättnad. Bara Flickan från landet i norr och jag. I just norr. Vad är det Jay - Z brukar säga. "I got 99 problems and the bitch ain't one". Ja, något sådant.

Ovetande blivande pappa

2011-10-19T19:05:00.003+02:00

Jag fortsätter min resa mot att bli förälder. Vissa dagar stannar jag bara upp. Måste fundera. Måste känna efter. Är det verkligen sant. Jag ska bli pappa. Herre jävlar! Hur ska det gå till? Hur ska jag fixa det?

Nu när det närmar sig så är det en del saker som ska fixas. Och överallt kan jag läsa hur man ska vara. Om jag vore en blivande mamma. Mamman ska söka det. Mamman ska ansöka där. Mamman måste förbereda det ena och det andra. Okej. Men om man inte är en blivande mamma? Om man är en blivande pappa?

Jag läser och jag letar. Men inte hittar jag någon information om vad jag behöver göra. Hur ska jag söka föräldrapenning? Hur ska jag ansöka om mina första tio pappadagar? Hur ska jag bevisa att det är jag som är far till barnet? Åter igen. Herre jävlar!

Det är tur att man har kamrater. Kamrater som ligger steget före. Som en gång i tiden också var hjälplösa ovetande blivande pappor. Som nu är stenhårda pappor med full kontroll. Ja. Nästan i alla fall. Det är hos dem mina frågor hamnar.

Nu är det 62 dagar kvar tills det smäller. Jag får fortsätta leta information till den ovetande blivande pappan. Läsa på och ställa frågor. Men i slutända så ska jag ändå bli pappa. Det kan ingen ta i från mig. Kan man säga "Herre jävlar" igen? Jodå. Jag ska bli pappa!

En annan sorts njutning

2011-10-19T18:55:00.004+02:00

Jag har några minuter över. Tänkte att jag skulle säga några ord. Några väl valda ord. Som man brukar uttrycka det. Jag sitter och har lite mental vila. Det låter mer ambitiöst än det egentligen är. Den mentala vilan kommer genom att inte springa. Att inte få springa. Utan att det handlar om att vara skadad. Det är årets två viloveckor mellan säsongerna. Och jag upplever lite av hur det är att vara "normal". Komma hem från arbetet och ha hela kvällen ledig. Laga mat. Ta det lugnt. Njuta.

Fyra dagar är det kvar och först nu. Idag. Onsdag. Så kände jag suget av att gå ut att springa. Dra på skorna och dra av ett antal km. Kanske en mil eller mer. Vara ett med ansträngningen. Vara ett med vinden och regnet. Vara ett med asfalten som passerar under fötterna. Det är förresten njutning det också. Men på ett helt annat sätt.

Om fyra dagar drar alltså nästa säsong igång. Hur det blir vet jag inte. Fram till 21:a december är det bara mala på. Sen kommer en bebis. Sen bor jag 63 mil härifrån. Sen börjar jag på ett nytt arbete. Jag kan inte räkna med att kunna köra 10mil i veckan.

Nu är det snart dags för Champions league och Arsenal. Det är snart dags för mintchokladglass med maränger och vispgrädde. Och chokladsås. Det är dags att ta det lugnt och njuta. Njuta på det där andra sättet. Som jag inte är van vid. Fyra dagar. Sen njuter vi på ett annat sätt. 8km blir 12km. 12km blir 15km. Och lite intervaller på det. Mums.

Herr Winnerbäck och jag i soffan

2011-09-24T21:02:00.003+02:00

Jag sitter i soffan och tittar på Herr Winnerbäck. Han är med i ett musikprogramm och pratar. Och så sjunger han. Söndermarken. En av de bästa. När han pratar känns det som att han alltid tänker igenom orden noggrant innan de kommer ut. Och så är han obekväm.

Jag sitter här i soffan och ser på Herr Winnerbäck. Och känner känslor och ord bubbla upp. Det gör det alltid. Men det är svårt att få ner allting just nu. Det är så mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så få ord.

Runt omkring mig och soffan står en TV och en lampa. Det är allt. Om man inte räknar med katten som leker med torkad färg på golvet. Målaren har varit här under dagen och målat och slipat och spacklat. Det är vitt och rent. Precis som livet. Ibland.
I morgon ska det bli klart och lägenheten ska bli som den brukar. Fast renare. Finare. Vitare.

Framför mig ligger ett papper. Jag har försökt få ner lite tankar på det tomma bladet. Sortera upp lite. Se tankarna framför mig utan att behöva tänka dem. Det är nog ändå. På pappret står det olika abbonemang som ska flyttas och avslutas. Det står om ugnar och flyttfirmor. Det är gränslöst med tankar som format korta meningar. En efter en av dem ska strykas och raderas ut. Allt inom någon månad. Helst så snabbt som möjligt. Men någon sa att man måste arbeta också.

Herr Winnerbäck tittar ofta ner i bordet framför sig under intervjun. Osäkerthet. Och jag känner igen mig. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal igen. Jag antar att jag sitter där framför mammor och pappor. Antagligen sitter jag där och tittar ner i bordet jag också. På pappret framför mig. Ytterligare ett papper där tankar blivit korta meningar. Andra tankar än på det pappret jag har framför mig nu. Men ändå tankar.

Nu ska Herr Winnerbäck sjunga igen. Det blir som ett eko här i soffan. Det låter rätt fint. Det är ändå Herr Winneräcks ord och tankar som ekar ut över rummet.

Barnen flyttar med

2011-09-21T19:32:00.002+02:00

I veckan kom en pappa fram till mig. Han har två barn på vår förskola. Ett av barnen gick på min avdelning för två år sedan. Det andra barnet har precis börjat inne hos mig. Sköna föräldrar. Sköna barn.

I alla fall. Han kom fram till mig och sa att han kvällen innan hade berättat för sina barn att jag skulle sluta på förskolan innan jul och flytta till Umeå och börja arbeta på en förskola där. Sen såg han lite fundersam ut.

"-Jo, så de sa att de också skulle sluta här och börja på din nya förskola uppe i Umeå."
Sen skrattade han. Och jag log. Det kändes väldigt bra att höra. Så klart. Undrar hur många barn jag kan värva. Ha!

En uppsägning

2011-09-21T19:23:00.003+02:00

Dagarna rinner iväg. Veckorna likaså. Men den senaste tiden har räknesättet förändrats. Det är inte vecka 35, 36 och 37 längre utan i stället ändras veckorna på tisdagar och räknas vecka 26, 27 och nu 28. Med andra ord: 12 veckor kvar tills det dimper ner en bebis i våra armar. Helt vansinnigt coolt.

Jag fortsätter läsa bok. Kjell Sundevall. Senaste kapitlet handlade om hans första förlossning. Och det var helt fantastiskt. Bara att läsa om det. Det hugger liksom till i bröstet och längtan blir så enorm att man bara vill spricka. Kan inte tiden gå snabbare?

För att snabba på tiden lite så lämnade jag för någon vecka sedan in ett papper till nya chefen. Ett papper med en uppsägning. Tre månader kvar att arbeta på det där stället. En del dagar känns det hur rätt som helst. Andra stunder funderar jag på hur fan jag egentligen ska klara av att lämna stället.

Men anledningen är klar. Nytt arbete är klart. Och jag öppnar de dörrarna den 9:e januari. 63 mil härifrån. Norrland. Nu kör vi. Ingen återvändå. Full fart framåt. Med blandade känslor. Så klart. Men jag tror det kommer att bli bra. Svårt att lämna men samtidigt tror jag att det blir bra för oss och för mig att göra något nytt. Ett nytt liv. En ny vardag. Om tiden bara kunde gå lite snabbare. Om vecka 29 snart kunde börja. Sen vecka 30 and so on, and so on.

What about me?

2011-08-24T21:08:00.004+02:00

De flesta i min omgivning vet om att jag ska bli pappa snart. Eller, snart och snart. Det är ändå 16 veckor kvar, men ibland känns det som att det är två dagar tills det är dags. Kan man packa den där väskan redan? Ska man bädda i ordning? Sätta in bilbarnstolen? Låta nyckeln sitta i bilen så det går snabbare till förlossningen? (Nej, det går ju inte, vi bor faktiskt i Stockholm, bilen skulle vara stulen så fort jag vänder ryggen till.)

Men i och med att många vet om graviditeten så frågar de ofta om den. Och det är trevligt i sig. Att folk bryr sig. Men jag tror aldrig det är någon som har frågat hur jag mår. Hur jag känner. Frågorna är alltid om hur hon mår. Vilka symptom har hon? Mår hon bra? Känner hon om det sparkar?

Nu är det givetvis hon som får dras med allt det där. Det är ändå Flickan från landet i norr som bär på barnet dagarna i enda. Dessutom blev jag varnad för just det här i början. All uppmärksamhet riktas mot kvinnan. Så sägs det på gatan och så står det i boken jag läser.

Men vi är två om det här. Jag antar att jag påverkas också. Klart jag gör. Man glider väl inte runt som om ingenting hänt bara för att magen inte växer på mig. Jag ska också få ett helt nytt liv. Jag ska bli pappa. Jag ska också känna sparkar. Jag ska också fylla lägenheten med barnsaker. Och gå in på barnklädesavdelningen och försöka hålla mig från att köpa en massa kläder som barnet växer ur på en kvart.

Men bara så ni vet. Jag mår bra. Bara fint tack. Jag har känt en spark och jag har köpt en massa kläder. Vissa dagar är jag helt redo. Andra dagar undrar jag vad i helvete vi har gett oss in på. Och varje dag undrar jag hur man egentligen gör. Men som sagt. Jag mår fint. Längtar väldigt mycket tills jag får hålla den lilla flickan (ja, så klart det blir en flicka) i famnen. Det ska bli mäktigt. Otroligt mäktigt.

Leva livet

2011-08-21T20:49:00.003+02:00

Söndag kväll. Jag har försökt att fixa till mig lite. Rakat mig. Borstat tänderna ordentligt. Tandtråd. Ja, allt det där som tillhör en fysisk uppfräschning. För när det är söndag så mår jag ofta illa. Inte bara psykiskt illamående för att helgen är slut och arbetet ropar. Utan rent fysiskt. Idag var det huvudvärk. Illamående. Kräkning och yrsel. Kallsvettande. Lite mer än andra söndagar.

Men det är ofta så. På söndagar mår man illa. Lusten finns inte att hitta på något. Och det är synd egentligen. För det är en helt ledig dag. Det ska finnas massvis med saker att hitta på. Verkligen utnyttja dagen. Men inte jag. Jag mår illa i stället.

Men så kommer kvällen. Jag sitter i soffan och tänker att nu jävlar. I morgon är det måndag. Då ska jag vara på topp. Jag ska skratta och skämta. Jag ska vara glad och positiv. Jag ska fan i mig vara ett stort jävla solsken som inte går att få bort. Leva livet helt enkelt. Det ska väl inte vara så svårt?

Men så kommer måndagen. Och det är solskenet är lika bortblåst som sommaren. Alla mörka moln täcker det så det inte går att komma fram. Och jag vet inte riktigt varför.

Söndag kväll. Snart dags att gå och krypa ner under täcket. Jag tänker fortfarande att jag ska stiga upp och vara ett solsken. Att jag ska ta vara på dagen och leva livet. Kom igen nu. Inte fan ska det vara så svårt. Någon gång ska det gå. Kanske blir det i morgon. Kanske blir det inte fören på lördag. Jag vet inte. Jobba - springa - möte i morgon. Prognosen för solsken är fan inte bra.

Jag ska bli pappa!

2011-08-17T22:04:00.003+02:00

Jag ska bli pappa. Har ni hört något så sjukt. Jag har självfallet vetat om det rätt länge nu. Men jag tänkte att det kanske är på tiden att säga det högt också. Jag menar. Nu när jag har smält det hela och insett att det faktiskt är så.

Men pappa. Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här hur häftigt som helst. Samtidigt som det är hur läskigt som helst. Hur gör man egentligen? Vad måste man köpa? Vad ska man göra? Jag kan ingenting. Även om jag arbetar med barn dagarna i enda. Att ta hand om 17 andras barn under dagarna är en sak. Att ta hand om sitt eget dygnet runt. Är satan så mycket svårare.

Jag går runt i affärer. Barnens hus till exempel. Det är som ett stort jävla virr-varr. Så mycket saker. Vad är viktigt? Vad är bra? Vad är bara dyrt och onödigt? Som det här med barnvagn. Inte bara kostar den en halv förmögenhet. Det ska vara "rätt" vagn också. Man ska på något sätt hitta den där vagnen som känns bra och är trygg och säker. Och det innan man ens har ett litet barn.

Det är enormt mycket tankar som dyker upp. Sjukt många. Men jag tar en i taget. Stapplar mig fram. Och där är ett par månader kvar. Böcker hinner läsas, även om jag inte direkt planerar att följa dem i så mycket, så ger de kanske lite tips i alla fall. Och när allt kommer omkring, så är det här med en bebis. Ett litet barn. Det mest fantastiska man kan få.

Medan jag väntar på att det ska bli december. Så tar jag lite fil. Och eftersom jag har hört att man ska ha saker på filen. Som nötter, müsli eller frukt så gör jag det. Men jag gör det på mitt sätt. Winegum och chokladbitar. Ha! Kanske är det just en sådan sak jag inte ska lära barnet.

Inskolning på engelska

2011-08-17T21:26:00.002+02:00

Tillbaka på arbetet. Lagom roligt. Fast ändå skönt. Rutiner. Saker som upptar tankarna underdagarna. Och rörelse som får igång kroppen inför träningspasset. Alltsammans lika viktigt. Nästan.

Semestern. Eller det som skulle vara semester. Den drar vi ett sträck över. Den blev inte alls som vi tänkt utan kom i stället med tragisk bortgång av Flickan från landet i norr's far och med tårar. Tröst och kramar. Nu får det hela ta den tid det tar men det är skönt att låta tankarna uppfyllas med annat också.

Det sägs att det är bra att lära sig nya saker. Att utmanas. Nu när arbetet drar igång igen så står jag där kl. 09.30 och ska vara ultrapedagogisk. Vara social och glad på beställning. Med andra ord har jag en inskolning. Och det är här utmaningen kommer in. Det är ingen vanlig inskolning. Det är en inskolning på engelska.

Inför den första dagen tänkte jag lätta upp stämningen lite. Kanske köra med en skottsk eller irländsk dialekt. Kanske med australiensk. Men kom igen. Skulle jag våga det? Vad skulle den brittiska pappan säga? Eller hur hårt skulle han egentligen skratta?

Två dagar har gått och när flickan idag gick hem fick jag en kram av henne. Så jag kan inte påstå att det har gått dåligt. Redan andra dagen skickade jag iväg mamman. Både för att jag kände att det gick bra och för att det är lättare att prata engelska med flickan när inte föräldrarna står bredvid och skrattar så högt inombords.

Två dagar till den här veckan. Sen är det rast-vila. På stället. Precis som i militären. Jag tar rast i Mora. För att sen springa till Sälen. Vasastaffetten. Kan bli roligt. Rörigt. Men roligt.
För att sedan på måndag nästa vecka stå där på morgonen igen. Redo att prata engelska. På beställning. Att vara social och pedagigisk. På beställning. Shit. Vilken arbetsmiljö man har.

Historien om ett bröllop

2011-07-14T21:45:00.005+02:00

Det är en lite rolig historia. Hur det kommer sig att jag ska på ett bröllop på lördag. Men jag tänkte såhär. Jag börjar från början. När jag börjar första klass och har en klasskamrat som heter Per. Per som kallas för Cherran. Eller Kärran. Vad vet jag hur det stavas, jag var sju år då.

I vilket fall som helst. Den där pojken och jag gick i samma klass tills vi började högstadiet. Då började han i 7A och jag i 7D. Under det sex åren i grundskolan umgicks vi inte direkt mycket. Lite fotboll på eftermiddagarna med de andra tuffa killarna. Ja, han hörde till de lite tuffare. Och jag, ja, det ska vi inte gå in på vilket gäng jag tillhörde.

Sen löpte åren på. Vi blev vuxna och jag träffade Flickan från landet i norr. Hon flyttade ner till storstan och hittade en lapp på lärarhögskolan ev en flicka som höll på att sätta ihop ett handbollslag. Flickan från landet i norr nappade och plötsligt spelades det handboll på lagom hög nivå.

Men nu kommer det roliga i historien. Den där flickan som satte ihop handbollslaget och Flickan från landet i norr blev vänner. Rikitgt bra vänner. Hade man gått kvar i lågstadiet hade man kunnat kalla det för bästisar.

Så följde jag med på en handbollsmatch. Satt där på bänken och hejade. Så kände jag igen en kille längre bort. Killen hette Per. Ni förstår sambandet här. Det visade sig att Flickan från landet i norrs bästis var sambo med Per. Min gamla klasskamrat. Det är lite komiskt.

Nu har ytterligare några år gått. Bästisen och Per ska gifta sig på lördag. Och jag kommer att närvara. Kanske inte för att jag och Per är nära vänner idag utan mest för att Flickan från landet i norr och hennes bästis är, ja, just bästisar. Inte kunde jag tro det för 24 år sedan. När jag som sjuåring traskade in i 1B's klassrum för första gången.

Qash is King.

2011-07-05T19:34:00.007+02:00

Jag kanske ska nämna att vi har fått en ny kompis. Han heter Qashqai och kommer från Nissan familjen. Han är helt ny och luktar till och med sådär fräscht och nytt. Han kostade visserligen en hel del pengar. Men jag vill tro att det är värt det.

Nu står han där ute. På gatan. Givetvis står han närmast fönstret så vi kan ha uppsikt över honom. Man vill inte att någon ska nudda honom i onödan. Fettfläckar ni vet.

Det ska bli underbart att få åka upp till norr om några veckor. I en stor tyst och härlig bil. En snabbare och renare bil. Ingen ont om vår lilla franska silverpärla, den har skött sig prickfritt i alla dessa år. Men nu var det helt enkelt dags att förnya sig. Att skaffa lite mera plats för saker och ting.

Förresten har vi redan lyckats dra på oss den första bötern med nya bilen. Heja oss. Och vad gäller alla parkeringsvakter så kan det helt enkelt gå och dö. Det är inget personligt. De ska bara dö.

Elände på banken

2011-06-29T22:03:00.002+02:00

Jag var på banken idag. Igen. Det var fjärde gången på väldigt kort tid. Allt började med ett enkelt lån som spårade ur totalt. Jag fick lån på dubbelt så mycket som jag skulle ha och ingen på banken visste vad de skulle göra och vem som egentligen hade betalt ut pengarna. Heja banken!

Idag var jag som sagt tillbaka där. Hamnade återigen vid ett skrivbord framför samma kvinna - förlåt, flicka, som senast. Hon kan inte vara många dagar över 18år. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle ta sig till med eländet och hade dessutom inte ens hand om bolån.

Hur som helst. Till slut, efter att ha dragit storyn om lånet för den 20:e gången på en vecka, så fixade hon till det. Med lite hjäp av en äldre väldigt bastant kvinna. De tyckte nästan lite synd om mig efter att ha sprungit in där på banken så ofta senaste tiden.

Den bastanta kvinnan gick iväg. Den bastanta kvinnan kom tillbaka. Med sig hade hon två biobiljetter jag skulle få som plåster på mina stora läckande ekonomiska sår. Givetvis läkte såren fint efter samtalen på banken. Antagligen hade det inte ett dugg att göra med biobiljetterna utan att de till slut lyckades fixa till det de fuckat upp senaste veckan. Så nu är ekonomin som den ska igen. På rätt plats, stark och växande. Precis som ekonomi ska vara.

När jag ett par timmar senare kom hem tittade jag på biobiljetterna. "Giltig t.o.m 2011-01-28". Jag vet inte vad jag ska säga. Ett halvår gamla biobiljetter fick jag. Tack för den. Tack så jävla mycket. Det värsta är att jag bara skrattar åt eländet. Och känner att det inte ens är värt att gå tillbaka ytterligare en gång. Man vill ju inte riskera att de faktiskt skulle göra något rätt.

Ännu en tandläkare

2011-06-28T19:36:00.002+02:00

Tandläkarbesök idag. Skitkul. Verkligen. Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. I början mest för att det gör så förbannat ont när de drar runt och beter sig allmänt svinigt där inne i munnen. Och på senare år även för att de ska ha så onödigt mycket pengar för att vara sådär sviniga.

I vilket fall som helst. 30 år har gått. Och jag har haft ett litet hål. I en visdomstand. Kom igen. Det räknas bara som ett halvt hål. Om ens det. Jag borstar två gånger per dag och tycker själv att jag sköter allt exemplariskt.

Men min tandläkare. Hon är elak. Hon vill att jag ska komma dit hela tiden. Om hon fått välja så ska jag säkert gå en gång i veckan. Om inte mer. Jag tycker det räcker att gå en gång var femte år. På sin höjd.

Men idag. Hon kollar runt och tycker allting ser jättebra ut. Jag har verkligen skött borstning, tandtråd och munskölj som jag ska. Och man kan tycka att det ska vara bra så. Men icke.

Plötsligt plockar hon fram något rosa medel och smetar över tänderna. Och ha! Där har du missat borsta. Och där. Längst inne i munnen. Nästan nere i magsäcken. Blev det lite rosa, så där har du slarvat att borsta.

Kan hon inte bara säga att jag varit duktig och gjort det jag ska. Tycker hon gick för långt nu. Fan kvinna. Skärp dig. Jag borstar. Jag använder tandtråd. Jag använder bakteriedödande vätska som smakar skit och sprit på samma gång. Vad mer begär du?

Som tur var kunde hon snabbt ta bort det rosa medlet. För det hade väl ändå varit droppen. Att komma in på Ica med rosa tänder. Men då hade jag kanske fått vad jag förtjänat. Gå med skämsstruten. Så alla kan se. ha! Han har missat en liten liten fläck där bak. Längst nere i bagsäcken. Fy fan.

Snark

2011-06-08T21:16:00.002+02:00

När jag var liten var jag alltid morgontrött och kvälspigg. Får jag för mig i alla fall. Minnena från barndommen är inte allt för tydliga. I tonåren, som minns lite klarare, var det likadant. Trött på morgonen. Pigg på kvällen.

Efter tonåren. Vad nu det kallas. Men säg så där kring 20-25 års ålder. Då var jag fortfarande morgontrött. Och fruktansvärt kvällspigg. Jag satt uppe hur länge som helst. Pratade i telefon. Satt framför datorn. Ja. Allt möjligt.

Nu är det annorlunda. Jag är fortfarande morgontrött. Förbannat morgontrött. Jag hatar morgonen. Helst av allt vill jag bara ta livet av morgonen och låta eftermiddagen börja dagen. Men jag antar att då blir eftermiddagen morgon och allt är precis som vanligt.

Men skillnaden är att jag inte är kvällspigg längre. Inte alls. Jag är så trött så trött. Senaste dagarna har jag somnat hela tiden. I söndags sov jag till 11. Elva timmars sömn. Jag sover sällan över kl. 9 annars. Senare på dagen somnade jag i solen ute i Vallentuna. Och på kvällen somnade jag i soffan framför fotbollen.

Samma sak igår. Jag höll på att somna på arbetet. Sittandes i gräset med barnen springandes runt mig. Sen somnade jag framför fotbollen igen. Innan jag stöp i sängen och slocknade.

Så jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag accepterar att jag inte är kvällspigg längre. Låt gå. Men att jag somnar så fort jag sitter still. Det känns inte riktigt okej. Men det är totalt 26 arbetsdagar kvar innan semestern. Innan jag får släppa allt föreståndararbete. Innan jag kan göra det jag aldrig gjorde i den där difusa åldern. Att sova. Men innan det. Då ska jag ta ett stort glad cola. Det piggar garanterat upp.

Göra saker före

2011-06-01T22:12:00.002+02:00

Jag tänker på det där med att det finns en del att göra och ordna upp när nedräkningen till semestern är över och de lediga dagarna på riktigt infinner sig. Det känns inte riktigt bra. Inte riktigt rätt. För varför ska man spara allting tills det finns tid och man har lediga dagar? Då blir det inga lediga dagar, utan mest bara en massa saker som behöver göras och ordnas upp. Och plötsligt ska man börja arbeta igen.

Så jag tänker såhär. Jag ska göra allting innan semestern är här. Jovisst. Man arbetar inte alla 24 timmarna på dygnet. (Bara ca. 18 timmar) Så det finns massor av tid att göra sakerna på. Eller vänta. Jag måste träna också. Men i alla fall. Lite tid finns det allt. Om inte så finns det en lördag och söndag varje vecka. Och då satan ska det hända saker.

När nedräkningen sen är färdig så har jag en massa lediga dagar där jag kan göra absolut ingenting. (Förutom att träna). Jag är så förbannat tänkt. Ha! I alla fall ibland. Någon gång.

Dans med olika steg

2011-06-01T21:38:00.003+02:00

Tomt blad framför mig. Fullt huvud. Egentligen ska det inte vara så svårt. Men vill man att orden ska dansa rätt så blir det svårt. Det blir som en sån där dans med svåra steg.

Jag har sprungit mitt första maraton nu. Jag är rätt grym. Absolut. 39km av ren njutning. Lätta och pigga ben. Löplust. Positiva känslor. Sen kom två tunga km. Inte överdrivet tunga. Men det kändes i benen att man sprungit 39km. Och plötsligt såg jag Borgen från 1912. Stockholm stadion. Inte illa. Drog av en 200m lång spurt och passerade 15-20 pers inne på stadion. In i mål. 3.11.25 på 42 195m. Heja mig för fan.

Nu är det gjort. Marathondebuten. Lagom nöjd med samtidigt stort revanchsug. Jag kunde bättre. Mycket bättre. Och det vill jag få ut. Det vill jag visa. Inte ska det vara så jävla svårt. Inte ska det bli en sådan komplicerad dans. Det ska vara en dans med lätta steg. Med pigga steg.

Nog om löpning. Jag kan ändå inte springa nu. Jag måste cykla. Tills foten läker. Vänsterfoten vill inte vara med längre. Den vill ha hälsporre. Det vill inte jag. Verkligen inte.

För övrigt tror jag att sommaren är här. Det tycker vi om. Sommar är bra. Och jag kan börja räkna ner dagarna. Eller i alla fall veckorna. Innan semestern är här. Det är mycket som ska göras då. Roliga och spännande saker. Saker som måste planeras och ordnas upp. Med det är lediga dagar. Och lediga dagar är alltid underbara. Då går det mesta lite lättare. Då blir dansen lättare.

Dansa din djävul

2011-05-14T16:44:00.006+02:00

Jag sitter och ser en film. Det är verkligen inte ovanligt när det gäller mig. Jag ser mycket film. Kanske onödigt mycket film. Och serier. En massa serier också.
Just nu är det en äldre film som rullar. "Flashdance" från 1983. Kvaliteén är slående. Men det är något speciellt med filmer från 80-talet. De är mysiga på något sätt. Och ofta handlar de om ungdomar som har det svårt men kämpar sig fram i livet och lyckas. Eller så kanske det bara är såna filmer jag ser.

I vilket fall som helst dansas det i filmen. En hel massa. Både på skridskor och utan. En del dansar inne på klubbar som kanske inte är speciellt glamorösa. Andra tränar som bara den för att komma någonstans.

Och jag tänker. Att när jag får barn. Då skulle det barnet gärna få dansa. Hur mycket det vill. Vare sig det är en pojke eller en flicka. Helst inte inne på en sån där oglamorös klubb där män sitter och ser allmänt äckliga ut. Men dansa skulle de gärna få göra. Det verkar befrirande. På riktigt. Och jag antar att man får ut fruktansvärt mycket känslouttryck genom dansen.

Egentligen skulle de få göra vad som helst. Jag stöttar dem i vad som. Ja, förutom om de ska dansa på en sån där klubb. Bara de inte blir en "en i mängden". Med blonderat hår, likadana kläder som alla andra har och utan egen åsikt. Men som sagt, dans. Jo för fan.

En dröm om lycka

2011-05-14T16:26:00.004+02:00

"Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel." Så lyder underrubriken till den här sidan. Så säger Lars Winnerbäck. Men ofta upptäcker jag att det är svårt. Det är svårt att inte drömma om lyckan trots att livet man har egentligen är fantastiskt. Det är svårt att inte se allt det där bra man har utan bara drömmer om saker man inte har. Det är synd. Förbannat synd. Men så är det. Så underrubriken har rätt. Herr Winnebäck har rätt. Som alltid.

Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.

Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.

Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.

Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.

En kväll på Hästen

2011-05-02T19:23:00.003+02:00

I fredags var det dags att bli firad av kollegorna. Det var ett halvår sedan jag fyllde 30. Men vad säger man. Bättre sent än aldrig?
Det blev en trerätters på den lokala kvarterskrogen. Inget fancy. Men väldigt trevligt. Jag satt längst ut. Närmast fönstret. Fick födelsedags drink som smakade en blandning av ananas och sprit. Väldigt mycket sprit. Till förrätten drack jag pilsner. Till huvudrätten drack jag pilsner. Till efterrätten drack jag pilsner.

Sen drog hälften av kollegorna hem. Och jag gjorde mig beredd att göra samma sak. Men så gick jag förbi baren. Där stod en gammal vän. En riktigt gammal vän. Med sin lillebror och en annan bekant. Inte kunde jag åka hem nu?

Så jag stannade. Bjöd över dem till vårt bord som numera var halvtomt.Där satt vi. En timme. Två timmar. Tre timmar. Pratade gamla minnen. Om deras tre barn och om fotboll. Pilsner efter pilsner beställdes in. Och plötsligt var klockan 01.00 och stället stängde.

Jag satt där vid bordet medan vi pratade och insåg att det här var faktiskt riktigt trevligt. Riktigt jävla trevligt. Efter att ha blivit nekade inträde till ett annat närliggande hak, dit mina kollegor gått. Skakade vi hand och gick åt olika håll. Han till ett matställe. Jag till en taxi med en chaufför som skämdes för att han rökt första ciggaretten på ett halvår. Så kan det gå. En vanlig fredagskväll på kvarterskrogen.

26 dagar kvar

2011-05-02T19:02:00.002+02:00

Jag har lämnat skogen i norrland och åter slagt mig ner i lägenheten 63 miljävlar söderut. Det känns sådär. För varje gång jag är däruppe så känner jag att jag trivs mer och mer. Även om jag ofta känner mig som en riktigt outsider. Jag passar egentligen inte in där. Jag har helt andra intressen och jag har helt andra kunskaper. Jag kan ingenting om bilar. Jag kan ingenting om hus. I stället kan jag saker om träning. Om pedagogik. Det är svårt att hänga med och passa in ibland.

I vilket fall som helst så blir det tomt att komma hem numera. Kanske är det känslan av vardag som slår en när man åter låser upp ytterdörren till lägenheten. En vardag som egentligen är helt okej. Men ack så förbannat krävande och jobbig ibland.

Nu har vi kommit in i maj. Det är härligt. Även om man snabbt blir bortskämd med värmen. En enda dag av lite kyligare väder och det börjar klagas. Det dras på täckjacka och man undrar om vintern är tillbaka. Givetvis är det inte så. Vintern har dragit åt helvete. I alla fall för ett tag. Det dröjer ett par månader till innan vintern kommer igen. Och det blir en vinter som aldrig förr.

Men allvarligt. Skit i vintern nu. Våren är här för att stanna ett par veckor. Innan sommaren tar över. Den orörda sommaren. Och precis i mellanskedet mellan våren och den orörda sommaren. Så kommer dagen D. Stockholm marathon. Shit. Jag är inte alls där jag vill vara med träningen och formen. Men så har jag också sjukt höga krav på mig själv. Precis som vanligt. 4.00 blev snabbt 3.45. Sen skulle 3.30 inte vara några problem. Nu ligger ribban på 3.20 och en bra dag kan det vara möjligt att gå under 3.10. 26 dagar kvar. Hur ska det sluta? 2.03.59 ligger världsrekordet på. Ha!

Men som sagt. Om 26 dagar står jag där i startfållan. Och det är i alla fall ett ställe jag känner att jag passar in på. Där jag vet vad allt handlar om. Vare sig jag springer på 2.03.59, 3.20 eller 4.00.

En välbehövlig paus

2011-04-19T21:27:00.002+02:00

Jag tar en paus nu. Försöker för några dagar stänga av allt vad heter schemaläggning, vikarieproblem och heta diskussioner. Lönelappar och konflikter. Tankar om framtiden.
I stället sätter jag mig på ett flygplan. Bara en sådan sak. Ett jävla flygplan. Som kan krascha när som helst. Jag sätter mig på det för att flyga en timme norröver. Landa på Umeås flygplats och andas lite frisk luft.

Jag tar en paus från samma löparrundor och från matfunderingar. Från katter som väcker en och fäller hår. Från städning och räkningar. I stället får jag lite nygamla vägar att springa på. En ny backe som ska malas upp och ner. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Nya skogsstigar men samma mil.

Det ska bli skönt. Jag behöver det. Grilla lite gott. Baka lite egen pizza. Precis som varje år. Få höra hur mycket bättre Skellefteå var än Djurgården i år. Hur tung start Djurgården fått i Allsvenskan. Ha lite 60-års kalas. Men inte minst. Andas lite frisk luft och spendera långa dagar med Flickan från landet i norr.

Det blir bra dagar. Allt för få dagar. Men bra dagar. Och vem vet. I framtiden behöver de inte bli så få. Då är allt tvärtom. Då är dagarna nere i storstan allt för korta.

2011 - My God.

2011-04-15T23:52:00.002+02:00

Det kanske skulle passa sig med ett par ord. Ord från en mörk soffa i ett mörkt rum. Det är tyst här. Lite svag musik kommer från TV-spelet. 0-0 mellan Colorado och San José. Mer spännande är det inte. Men det är två perioder kvar och mycket kan hända. Mycket kommer att hända.

Precis som under 2011. Det kommer vara ett år som går till historien. Mycket minnen. Både positiva och negativa. Som ni förstår kan jag inte säga allt. Inte just nu. Jag måste vänta ett tag. Bara ett litet tag till. Men jag kan säga en sak. En helt annan sak. Det ljusnar på arbetsfronten.

Under de senaste veckorna har jag fått en del jobberbjudanden. Både i Stockholmsområdet och från Umeå. Dessvärre har jag tackat nej till allihopa. Jag ser något intressant på min nuvarande plats. Jag vill vara med där. Bara ett lite tag till. Jag vill se hur det går. Om planerna lyckas och hur resultatat blir.

Idag intervjuade vi en chef. En blivande chef. För alla parter är positiva och jag antar att det bara är lite siffror det handlar om nu. Datum och löner. Men det är inte mitt område. Skönt ska det bli i alla fall. Riktigt sådär förbannat skönt. Att ha någon att vända sig till. Någon att bolla med och någon som styr.

Men det är bara en sak från 2011. Det säger jag bara. 2011. Vilket år. Och då ska vi egentligen inte tala om 2012. Hur coolt kommer inte det bli? Helvete. Ni hör bara hur positiv jag låter. Vad är det som händer? Och bara genom den positiva andan kommer jag givetvis demolera Colorado alldeles strax. Jag ska bara lägga i från mig pennan först. Eller. Ja. Ni förstår vad jag menar.

Vaknar med ett ryck

2011-04-08T07:14:00.003+02:00

Jag vaknade i natt. Skrikandes. Med hög puls och svettig panna. Det är egentligen inget ovanligt. Det händer titt som tätt. Och jag brukar aldrig veta vad det är som rör sig i huvudet. Varför jag skriker till.

Medan jag väntade på att pulsen skulle lägga sig så funderade jag. Och lyckades faktiskt memorera lite av nattens tankar.

Jag var på arbetet. Med en gammal vän. Det är mörkt ute. Visade lite nya träningskläder. Plötsligt var det någon eller något som slog omkull mig. Jag for i backen och låg på rygg. Plötsligt ser jag ovanför mig två mörka gestalter. De ser mänskliga ut och sitter i mörkret under balkongen. Ögonen lyser och ser ner på mig. Jag försöker resa på mig med det går inte. Gestalterna börjar spotta på mig. Jag kan fortfarande inte resa mig. Det är som att jag sitter fast i tuggummi med hela kroppen. Min vän är plötsligt borta.

Jag försöker ropa: "Men kom då!" Men orden blir bara som en sörja i munnen. Ben och armar sitter fortfarande fast. Och det är där någonstans jag vaknar med ett ryck.

Jag ligger kvar i sängen. Halvvaken. Och funderar lite på vad det här kan betyda. Ofta kan jag drömma om att jag försöker göra saker men jag sitter fast. Ord och rörelser går inte att få till. Vad kan det betyda?

Kanske kan det vara så att jag har mycket i huvudet och i hjärtat som vill ut. Men som inte går att få ut. Som jag håller inne på. Kanske är det därför jag drömmer om att jag försöker få till saker som inte går. Jag hämmas av mig själv. Så måste det så klart vara. Jag har proffsanalyserat mig själv och mina drömmar. Bara sådär. På en fredagmorgon. Eller så är det något helt annat. Men någonting är det eftersom jag ofta har samma slags dröm fast i olika situationer.

Nu är det dags att åka till arbetet. Sista dagen på en tung vecka. Styrelsemöte till 21 igår. Personalmöte i tisdags. Det är mycket nu. Och så drar utvecklingssamtalen igång nästa vecka. Schema för påsklovet ska göras och lönerna ska in till lönedamen. Shit. Det är verkligen mycket nu.

Lotusdiagrammet

2011-03-23T19:02:00.002+01:00

Jag börjar få in rutinen på arbetet nu. Inte på det där vanliga avdelningsarbetet. Det sitter i ryggmärgen sedan några år. Utan det där föreståndararbetet. Lönerna. Medlemsblad. Semesterlappar. Felanmälningar. Resursansökningar och verksamhetsberättelser. Allt som ska skrivas och sättas ihop. Och delas ut till höger och vänster.

Det är bara det där med schemaläggningen jag inte riktigt får ordning på. Det är svårt. Att ussla och få ihop vikarier utan att egentligen ha några att använda. Hur går det till? Än så länge har jag lyckats efter att ha dragit i ungefr en sådär 347 trådar. Men snart kommer påsklovet. Och med påsklovet kommer skärtorsdagen då många vill vara lediga. Och med det kommer. Ja, jag sitta i skiten.

Men jag jobbar på. Gick en på en förbannat bra föreläsning i Uppsala igår kväll. En föreläsning om nya löroplanen och hur man kan använda Lotusdiagrammet för att förenkla för personalen och förtydliga för föräldrarna. Riktigt bra. Riktigt användbart. Så jävla bra att jag redan började använda det idag.

Men samtidigt som det börjar sätta sig så kan jag inte undgå att längta och hoppas. Att det snart. En vacker dag. Ska dyka upp en ny föreståndare. En som kan leda och lyssna. En som kan handleda och komma med idéer. Eller. Egentligen vilken jävla föreståndare som helst. För så känns det i bland. Några tips?

Två månader senare

2011-03-23T18:48:00.003+01:00

Och så plötsligt öppnade jag den här sidan. Och se. Inte fanns det några ord skrivna på nästan ett år. Eller i alla fall två månader. Det kanske är två månader som känts som ett år. Ja, någonting sånt måste det vara.

Och under två månader händer det givetvis en hel massa. Det har det gjort. Så klart. Men dessvärre kan jag inte ens skriva hälften av vad som hänt här. Ni vet. Offentligheten och allt det där.

Det jag däremot kan skriva. Det är att jag lever. I fall någon undrade. Ibland känns det som att dagarna är så fulla så att det knappt känns att jag lever. Dagar som är fulla med föreståndarsaker och heltidstjänsten i barngrupp. Utbildningar på specialpedagogiska skolmyndigheten och föreläsningar om nya läroplanen. Och om inte det var nog så maler jag mellan 8 och 13 mil varje vecka. Och snabbt går det numera. Jävligt snabbt.

För kanske är det just det som jag kan vara mest nöjd med. Att jag springer mycket och jag springer snabbt. Jag undrar om jag någonsin varit så här bra tränad. För en timme sedan avverkade jag exempelvis 9x1000m med 60'' vila på 3.20.59 i snitt. Det kanske inte säger någon ett skit. Men det är bra för att vara mig. Riktigt bra.

Och eftersom jag blickat två månader bakåt i tiden. Kanske jag ska blicka två månader fram också. Då står jag nämligen där. På startlinjen till det där förbannade marathonloppet. Utan att ha en aning om vad som egentligen väntar mig eller hur det ska gå. Förhoppningsvis går det snabbt. Precis som intervallerna i dag.

Nu har jag blickat både bakåt och frammåt. Nästa gång. Som förhoppningsvis inte är två månader fram i tiden. Kanske jag ska hålla mig till nutid. Det blir enklare så. För det som varit har varit. Så enkelt är det. Och den som säger så har förbannat rätt.

Helt otroligt

2011-01-26T19:50:00.002+01:00

Den här veckan är nog bland det värsta jag varit med om. Ja. Nästan i alla fall. Dessvärre får jag inte skriva speciellt mycket om det. Ni vet. Tystnadsplikt och sådana saker. Men det är helt sjuka saker på arbetet. Saker man kan drömma mardrömmar om. Saker som gör att man ligger och skakar när man kommer hem. Ilska. Chock. Adrenalin. Samtal hit. Samtal dit. Och det kommer bara upp fler och fler saker. Och samtidigt faller fler och fler pusselbitar ner och hittar sin plats. Och det värsta av allt. Förutom att man som förskolepersonal är mitt i skiten. Är att det hela inte är över än. Inte alls.

Kanske ska jag försöka koppla i från tankarna från allt det där. Lättare sagt än gjort. Kom igen. Arbetsdagarna från hell. De hemsöker en dagarna i ända. 24/7 som man brukar säga.
I morgon ska jag och mina avdelningskollegor på utbildning. Hur man bemöter människor med synsvårigheter. Kan bli intressant. Och förbannat nödvändigt.

Snabbt vidare till andra spår. Andra tankar. Långt borta från de där arbetstankarna. Löpning. Det är förbannat roligt. Det är det faktiskt. Eller. Nu ljuger jag. Det är inte alltid det är roligt. Det kan vara helt vidrigt ibland. Det måste jag erkänna. Men nu är det 121 dagar kvar till marathondebuten. Jag får inte slappna av. I snitt runt 10 mil i veckan har jag malt. Känns riktigt jävla bra. Måste fortsätta så.

Och så tillbaka till arbetstankarna. Hur ska det hela gå egentligen? För alla inblandade. Oberoende av varandra. I dag högg det till ordentligt i bröstet. Mindre bra. Men jag får göra som en kollega uttryckte det: "Det är bara på't igen!"

Halv föreståndare

2011-01-21T16:56:00.004+01:00

Vi efterlyser fortfarande en föreståndare. En boss. Någon att vända sig till. Någon som kan styra och ta tag i saker. Det har gått ett halvår utan någon direkt ledare. Och jag vet inte hur det brukar se ut på andra ställen. Men det känns helt oacceptabelt att arbeta under dessa förhållanden.

I början var det två stycken som tog på sig föreståndarens arbete. Så mycket det gick i alla fall. För det är inte så att man får mer tid att arbeta på. Nej då. Sin vanliga tjänst i barngruppen ska skötas samtidigt.
Men för en vecka sedan ville den ena kollegan inte mer. Hon avsade sig allt ansvar då hon inte skulle få så mycket pengar som hon ville ha för det. Och dagen efter kom ordförande fram till mig med en förfrågan. Givetvis sade jag ja. Utan att egentligen tänka mig för. Det bara kom. Så nu sitter jag här. Med min heltidstjänst och en halv föreståndartjänst. Spännande. Hm. Med samma arbetstid som jag alltid haft. Hur ska det gå ihop egentligen?

Jag gör så gott jag kan. Pussla ihop scheman och fixar vikarier. Gör i ordning lönelappar till löneansvarig och gör alla papper. Skriver medlemsblad och barnfritidlappar. Resurssök och samarbeta med styrelsen. Samt sätter ihop en grupp och bokar tider med de som söker föreståndartjänsten. Det är mycket. Helt klart. Jag undrar hur vår förra föreståndare fixade allting.

Och givetvis. Så händer det en hel del precis nu. Precis nu när vi inte har någon att vända oss till. När vi int ehar någon ledare eller ansvarig. Det är precis nu allting händer som inte har hänt de senaste åren. Varför precis just nu?

I vilket fall som helst. Jag känner att jag växer. För jag är förskollärare och känner mig manad att ta mer ansvar. So bring it! Jag tycker om att ta ansvar. Och jag växer enormt när någonting lyckas. Och misslyckas jag. Då blir jag förbannad. På mig själv. Och så blir jag liten som en liten skit.
Kommande vecka är det en hel del att stå i. Både i barngruppen och som föreståndare. Men tids nog. Så lämnar min kollega och jag över det där skrivbordet. Det där kontoret. Till en riktig föreståndare. Hoppas jag.

Tomteskägget

2011-01-14T20:29:00.002+01:00

Jag tittar mig i spegeln och ser att skägget har vuxit till sig riktigt ordentligt. Det har fortfarande den där lätta röda nyansen nere vid hakan. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Men så är det.

Jag tittar mig i spegeln och ser på det där skägget. Jag har inte rakat mig på flera veckor. Inte på hela året. Faktiskt. Men jag tycker att jag ser lite äldre ut i det. Lite manligare. Hm. Men sen kommer jag snabbt på det. Visst fan. Jag fyllde trettio för ett litet tag sedan. (Hur jag nu kan komma och glömma det.) Varför vill jag se äldre ut?

Givetvis ska jag plocka fram rakhyveln snabbare än snabbast. Så här kan det inte fortsätta.

Foten på rätt pedal

2011-01-04T20:27:00.002+01:00

Efter dagens arbetsdag satte jag mig i bilen. Precis som vanligt. Jag var trött. Ordentligt trött. Ögonen sved och huvudet kändes tungt. Det blev allt för få timmar sömn under natten.

Efter bara några minuters åkande så känner jag hur ögonlocken börjar falla. Jag skakar lite på huvudet och piggnar till. En stund i alla fall. När jag närmar mig mitt andra hem. Gymet. Löpbandet. Så kommer jag förbi en brandstation. Vid brandstationen är det ett rödljus. En större korsning. Det är rött. Och två bilar står och väntar framför mig. Jag börjar sakta in för att ställa mig i kö och vänta på min tur.

Sekunderna senare vaknar jag till av ett ryck. Jag har somnat och tryckt ner foten på bromsen så bilen tvärstannar. Och så blir jag sådär klarvaken. Tänker att de var tur att foten redan var på bromsen och inte på gasen. Då hade jag varit i bakändan på den fina Audin framför mig. Det hade varit onödigt.

Klockan närmar sig 21. Kanske ska börja tänka på refrängen. På riktigt.

Ännu ett framtidsår

2011-01-04T12:25:00.002+01:00

Tillbaka till livet. Tillbaka till vardagen. Det som alldeles nyss var så otroligt lugnt och skönt. Så varmt fast ändå förbannat kallt. Har nu bytts ut. Återgått. Till grå vardag. Sista dagen innan det var dags att hälsa på den där vardagen så kändes det rätt. Att komma tillbaka till rutiner och allt som hör till. Till det som får dagarna att flyta på och inte kännas allt för sega.

Men så när man väl är där. Då slår det en i ansiktet och man går ner för räkning på en gång. Det här var inte alls roligt. Det här med vardag och rutiner. Det är faktiskt bara skit. Nästan i alla fall.

Efter julafton i huset från förr så satte jag mig i bien. Fruktansvärt orolig över väder och väglag. Men jag tog mig upp. Alla de 70 milen. Förbi framtidsstaden och lite till. Jag snittade knappa 80km/tim. Körde nog bara om två bilar och en skadeskjuten lastbil på hela vägen. Annars flög bilar mest om mig. Fegade jag så pass mycket? Eller var jag kanske smart? Upp kom jag i alla fall. 90 minuter långsammare än vanligt. Och kanske är det huvudsaken.

Där uppe var det skönt. Tända brasor och gnistrande snö. Skönt de stunder man inte är ute och maler km. Men 21km i -17 är också en bedrift. I högt tempo dessutom. Det firades nyår. En pilsner öppnades och det gamla året kastades all världens väg. I stället välkomnades 2011. Ännu ett framtidsår. Och om jag tänker fram ett par månader. Så känns det som att det är det här året som ska bli vårt. Flickan från landet i norr och mitt. Det är nu det händer. Måste hände. Ska hända. Så trots att tiden går allt för fort. Trots att den gråa vardagen känns riktigt tung ibland. Så ser jag ljust på framtiden. Jag ser ljuset i tunneln. Så att säga. Och bara en sån sak. Kan få en att hålla huvudet över vattenytan.

Oroligt i lägret

2010-12-22T12:12:00.002+01:00

Slutspurt. Jobba jobba jobba. Det är det enda som räknas. Och så träna. Det är förbannat viktigt det också. Hårt och mycket. Just det. Paketen också. De ska också fixas. Och bakningen. Den får vi inte glömma. Men annars är det nog ganska lugnt. Hm.

Jag vet inte vad det är med julen. Varje år kör man igång. Tänker att det är lugnt. Jag börjar i tid och försöker bli klar för att slippa stressa. Och så är jag plötsligt klar. Men inte fan släpper stressen för det. De två-tre sista dagarna är vidriga. Så mycket att pressa in som möjligt. Ingen vila. Ingen ro.

Men jag ska inte klaga. Egentligen. Det viktiga är klart. Igår bakade jag lite till. Ett tillägg till de sex sorterna jag redan hade klara. Föresten så blev det två tillägg. Nutellamuffins och pepparkaksmuffins med fluffglasyr. Inte illa.

Efter julen bär det upp till norrland igen. Det var länge sedan känns det som. Ska bli skönt. Men för första gången är jag orolig och nervös. Det brukar jag inte vara. Inte när det gäller bilkörning. Men i år. jag vet inte vad det är. Jag har kört i vidriga förhållanden tidigare. Men det är något i år. Något som oroar. Det hela känns fruktansvärt osäkert. Jag ska ta det lugnt. Starta tidigt och låta den lilla franska pärlan rulla på. Inte stressa upp. Sen är det bara att hoppas på det bästa.

Men innan det är dags att åka så är det visst julafton. Och så packa. Och baka. Och träna. Bli rik ( i år igen...) på uppesittarkvällen. Och just det. Jobba jobba jobba.

Luciamorgon

2010-12-13T12:13:00.006+01:00

Luciamorgon. När man kommer ut ur porten står ljusen tända på rad. Nästan hela vägen till arbetsplatsen. Den är 15km från porten. Det blir många ljus. Men det är fint. En mysig morgon. Längst ner på gatan står det ett stort tält. Precis under den stora upplysta granen. I tältet serveras det kaffe, glögg och saffransbullar. Generöst.

Varje år tänker jag att jag ska stanna till där. Mingla lite och ta en kopp kaffe. Varje år sitter jag i en iskall fransk bil och åker förbi det där tältet. För kom igen. Hur ska jag kunna mingla och vara sådär trevlig på morgonen. Jag hatar världen på morgonen. Alla människor är mina värsta fienden. Så därför. Åker jag snällt förbi och ser på människorna med uppskattande blick.

Luciamorgon. 13 december. Julen ligger alldeles runt hörnet. Åtta gånger till behöver jag stiga upp för att gå ut genom porten och ner till den där kalla franska bilen. Åtta gånger till måste jag försöka stänga av den där förbannade väckarklockan. Åtta gånger till behöver jag hata hela världen. Bara åtta gånger till det här året.

Sen kommer det ett nytt år...

Jobba jobba jobba

2010-12-08T12:15:00.002+01:00

Det blev inte en hel vecka med positiva saker. Egentligen handlar det inte om att jag inte hade positiva saker att plocka fram. Utan mera om att det inte finns tid till det. På de två senaste månaderna kanske jag har haft rast fem gånger. Mer är det inte. Rasterna används i stället till att göra saker jag inte hinner med under dagen. Då jag är i barngruppen.

Det letas resursstöd. Skrivs mail. Fixas med viktiga pärmar. Och det ena och det andra. Egentligen ska jag väl kanske inte hålla på så här. Men någonstans känns det ändå bäst. Om jag i stället låter det vara för att visa att vi faktiskt inte kan ta hand om en chefsposition samtidigt som vi har allt det vanliga. Så kommer jag ha det i huvudet hela tiden. Och det klarar jag inte. Jag måste göra sakerna på en gång.

Förra veckan kom en kollega till mig. Hon är erfaren och vis. Tyckte inte att jag skulle göra allt på min rast. Och det har hon som sagt rätt i. Hon hade för en massa år sedan gjort sådär. Samtidigt som det var väldigt mycket annat på hennes dåvaranda arbete. Och rätt som det var, över en natt. Så snuddade hon den där berömda väggen. Och det var just den. Vägghelvetet. Hon varnade mig för. Att jag kom allt närmare.

Givetvis så lyssnade jag inte. Varför ska jag göra det? Jag är väl knappast nära att springa in i en jävla vägg? Jag gör bara lite extra saker utöver mitt heltidsarbete. Folk som hittar av väggen gör nog betydligt mer saker än så. I stället fortsätter jag. Jobba jobba jobba. Det är det som räknas. Överallt. Förutom i det där förbannat tunna lönekuvertet.

Men jag försöker se framåt. Till våren. Till snöfria gator och blommande vitsippor. Till kontakt med mäklare och med växande magar. Till en nystart och nya barngrupper och kollegor. Till ett liv i norr. Om det bara kunde bli sommar snart.

Skratta med Elvis

2010-11-24T12:18:00.003+01:00

Jag hörde en låt i morse. En riktigt fin låt. Och det var då det slog mig. Någonting positivt. Sådär direkt på morgonen. Något man kan tänka tillbaka på under dagen då allt känns tyngre. Något man kan le åt. Något som får en att dra på läpparna.

Det var Elvis låt. Elvis med Are you lonesome tonight. Ni vet, den där versionen från Las Vegas 1969. När han mitt i börjar skratta så härligt. Jag vet inte om det är tjejerna i kören som får honom att brista ut i skratt. Men när jag hörde den log jag. Det är den inverkan låten har på mig. Och jag känner direkt att den för någonting positivs med sig. En känsla. om jag ska försöka hålla kvar hela dagen.

Elvis Presley - Are you lonesome tonight (laughing version

Jag lever

2010-11-23T12:33:00.002+01:00

Okej. Dag ett. Nu jävlar. Nu ska jag hitta något positivt att fokucera på. Klockan har inte hunnit bli så mycket. Men i och med datorn hemma som bara vill gå i viloläge när jag ska skriva så måste jag sätta mig här. På chefens kontor. Eller. Vi har ingen chef så det kanske inte ska kallas för det. Kontoret då, helt enkelt.

Jag funderar och funderar. Letar och letar. Men kommer inte på så mycket speciella händelser. Så i stället säger jag så här. Jag går ut hårt. Riktigt hårt. Med meningen: "Jag lever!"
För det kanske ändå är något positivt. Jag hade kunnat dö i natt. Varför vet jag inte. Men jag hade säkert kunnat det. Men det gjortde jag inte. Utan jag kunde vakna som vanligt och känna att jag lever.

Jag kan äta god mat. Jag kan träna. Jag kan vara med Flickan från landet i norr. Jag kan göra egentligen vad som helst. Just för att jag lever. Så det får bli dagens positiva sak. Livet. Kort och gott. Som sagt. Jag går ut förbannat hårt!

Sju positiva saker. Kanske.

2010-11-22T18:09:00.003+01:00

Sprang och tänkte lite idag. Inget konstigt med det. Jag tänker så förbannat mycket när jag är ute och maler mina mil. Konstigt ibland hur mycket man hinner med att fundera ut. I vilket fall som helst. Idag. Då drog sig tankarna till att fokucera på de positiva sakerna. Det är svårt ibland. Men någonstans känns det som att helheten blir lite lättare då. De borde bli det. Hoppas jag.

Så jag kanske ska skriva en positiv sak varje dag. I alla fall under en vecka. Det kanske är att ta enormt mycket vatten över huvudet. Dränka sig själv utan att ha en chans. Men jag måste försöka. Givetvis börjar jag inte idag. För idag har det varit en skitdag.

Dålig sömn. En riktigt fuldag. Alldeles för kortklippt. En man kort på avdelningen utan vikarie. Fortsatt förkyld. Och så 12km med spik fallande från himlen rakt ner i ansiktet. Så ni förstår själva. Idag är fel dag att börja skriva något positivt. Helt jävla fel dag.

Ännu tyngre period

2010-11-22T12:09:00.002+01:00

När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.

Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.

Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.

Mörka tankar kommer igen

2010-11-15T12:19:00.003+01:00

Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.

Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.

Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.

Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.

Jag väntar på bokbussen

2010-11-05T13:02:00.002+01:00

Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.

Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.

Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.

Clarion - jo, vi tackar.

2010-11-02T12:24:00.004+01:00

Förra julen fick Flickan från landet i norr och jag presentkort på en kryssning. Vi kom aldrig iväg och nu i höst och vinter visade det sig att helgerna var fullbokade. Är det inte arbete så är det konsert eller något liknande. Så vi drog in en chansning och lyckades byta ut presentkortet till en hotelvistelse på söder. På Clarion. Visserligen bara 20 minuters bilresa hemifrån, men det kan räcka. Skillnaden är enorm.

Fredagen efter arbetet åkte vi in. Checkade in och andades ut veckan på rummet. För att sen åka in till globen och gå på Mamma Mia. Bredvid mig satt Flickan från landet i norr och smidde planer på att bli musikalartist. Hon tränade ivrigt genom att sjunga med. Det är tur att hon ändå inte är dålig på att sjunga.

Tillbaka till hotellet och ner i den sköna sängen. Härliga täcken och lugn som sprider sig. För att några timmar senare vakna. Rulla ner till ett stort dukat frukostbord. Med allt (utom gröten!) man kunde önska sig. Till och med jag åt frukost. Lördagen spenderades i city. Shoppandes. 6.5 timmar sätter sig i benen. Verkligen. Så efter upppackandet av påsar. Så var det bara god middag som gällde. Bauer var stället där det efteråt skålades med fina drinkar.

Hela helgen blev riktigt bra. Det blev sådär mysigt på något sätt. Sitta och se på Flickan från landet i norr och återupptäcka vilken underbar människa hon är. Bara vi. Hålla hand och prata. Vara nära varandra. Det behövs i bland. Komma i från lägenhet och alla måsten. Känna att vi två är ett. Det är svårt när vardagen rullar på i högsta fart. Men vi hittar knepen. Det måste vi göra. Och att slippa behöva bry sig om städning, katter och matlagning ibland. Det gör förbannat gott.

Bra samtalsrespons

2010-10-30T10:57:00.002+02:00

För en stund sedan hade jag ett utvecklingssamtal. Det var med både en mor och en far till en liten pojke. Jag var lite nervös inför samtalet, då föräldrarna har ett rykte att vara lite speciella. Väldigt trevliga. Men lite speciella.

Samtalet drog igång och det hela kändes faktiskt riktigt bra. Jag fick fram bra saker tyckte jag och kunde svara på föräldrarnas frågor på ett proffessionellt sätt. Efter knappa 25 minuter kom vi ut ur rummet. Jag började min arbetsdag. Föräldrarna åkte till sina arbeten och började sina.

Några dagar senare. När mamman kom och hämtade sin lilla pojke. Så komhon fram till mig. Hon berättade att de båda. Mamman och pappan. Var väldigt nöjda med samtalet. Det tyckte vi kom fram till mycket bra saker och att jag hade presenterad väldigt bra förslag till den individuella utvecklingsplanen. Hon ville att jag skulle veta det.

Sedan tog hon med sig sin lilla pojke. Och de gick hem. Kvar stod jag. Glad. Lycklig. Och kände att jag kanske inte är så jävla dålig på mitt yrke som det ibland känns som. Jag kanske kan någonting trots allt. I alla fall fick jag lite av den känslan. Just den stunden.

Svårt att slappna av

2010-10-30T10:36:00.002+02:00

Senaste tiden har jag känt att det finns mycket att skriva om. Men hur noga jag än letat så har jag inte hittat ens en liten extra minut att sätta mig ner. Plocka fram datorn. Och skriva några rader. Det är först nu, trots att datorn varje halvminut, stänger av sig själv, jag kan sitta ner några minuter.

Senaste veckan har det varit möten, tandläkarbesök och handbollsträningar. Sena egna träningar och middagar. Fullt upp. Med andra ord. Arbetet går inte heller riktigt att släppa. Jag har fått stanna kvar lite efter arbetsdagens slut för att hinna med att skriva och göra det jag ska. I och med att chefen gick sin väg, så har hans arbete delats upp bland några i personalen. Två kollegor och jag har tagit en stor del av det. I mitt fall är det den administrativa delen. Jag fixar med pärmar, papper och saker som ska organisteras på kontoret. Papper som föräldrar ska fylla i och som inte var ordentligt gjorda.

Dessutom är jag med och föröker få igång internet på stället igen. Det har varit utslaget i några månader nu, och trots allt, är det rätt svårt att få iväg veckobrev och liknande utan internet. Men det börjar ljust nu.

Så, det är fullt upp. Huvudet är på helspänn. Även om alla mina utvecklingssamtal är klara för den här gången. Kroppen är spänd. Och det blir ännu svårare att slappna av. Men det finns väl något slut på det här också. Tids nog kommer det en ny chefen. Tids nog blir jag klar med allt organiserande. Tids nog kan jag åter slappna av igen.

Framtiden blåstes bort

2010-10-21T19:34:00.002+02:00

Tanken var att jag skulle arbeta hårt den här veckan för att få slut på alla de där tankarna till helgen. En helg som ska spenderas inne i storstan på hotel. Musikal, shopping, god middag och mycket kyssar. Men som man säger. Det blir inte alltid som man tänkt.

Mitt sista samtal blev inställt. Så nu kan jag inte släppa dem helt för den här terminen. Sen packade vår nya chef ihop sina saker och gick. Han spenderade drygt två månader hos oss. Mycket som är oklart kring hans arbetsuppgifter, men nu är det så. Alltså står vi återigen utan någon chef och ledare. Vi får försöka leda stället tillsammans och hoppas vi får koll på alla punkter och uppgifter.

Och så slutligen. Flickan från landet gick och fick ett arbete. Helt suveränt på ett sätt. Hopplöst på ett annat. Stort grattis. Det var lite det vi ville. Men samtidigt känns det som att hela vår plan gällande framtiden blev som bortblåst. Jag som hade längtat. Jag som planerat och önskat. Drömt och längtat lite till. Nu känns det som om allt bara flyter omkring och att jag kommer att vara fast i den här lägenheten och på det där arbetet i flera år till. Det vill jag inte.

Så nu funderas det. Humöret är i botten och drömmen känns halvt krossad. Helgen som jag, som vi, längtat till så länge känns inte alls så rolig längre. Jag måste lösa det här. Jag måste hitta på en ny plan. En pan som kan fungera. Hur det ska bli med flytt, arbete och en liten nyfödd. Men jag vågar inte hoppas längre. Jag vågar inte drömma och längta längre. För jag vet inte när det kan bli av. Jag helt enkelt inte hur framtiden ser ut längre.

För mycket för en dag

2010-10-13T20:24:00.003+02:00

Kanske är det en sån här dag där jag verkligen behöver skriva av mig. Släppa ut de argsinta demoner som ibland hoppar in i huvudet när saker inte riktigt blir som det är tänkt. Hade med andra ord inte den bästa dagen idag. Det pikades från kollegor. Det blev en strulig samling. Och jag kände mig kanske som världens sämsta pedagog och människa.

Nyss satt jag i duschen. I en halvtimme. Vattnet regnade varmt och skönt över huvudet. Och hur mycket jag än ville så kunde jag inte ställa mig upp. Jag kan inte påstå att det bara hade med skitdagen att göra. Utan 23 plågsamma km spelade också in. Samt de 81km jag sprungit de senaste fyra dagarna.

Nu ska jag snart ramla ner i sängen. Använda de sista krafterna till att dra täcket halvt över kroppen. Jag ska försöka att inte fundera så mycket över dagens händelser. Att jag inte ska ta allt så personligt. Hur jag ska göra för att få till en lugn och fin samling. Men ibland är det bara så förbannat svårt. När de små pikarna kommer. När kollegorna gör på andra sätt än vi bestämt. När det klagas och pratas i telefon. Ibland blir man bara uppgiven. Men nu var det väl så att jag inte skulle fundera så mycket på det.

Bortgång

2010-10-07T20:34:00.004+02:00

När jag började i skolan fick jag en lärare som hetter Ingrid. Det var en bra lärare som lockade till lärande. Och allt sånt som en bra lärare ska. Även om jag gick hem efter skolavslutningen i ettan och undrade varför jag ska behöva gå ett år till i skolan.

När jag sedan började i fyran var det dags för en ny lärare. Den här hetter Ingegerd och kom från norrland. Övertorneo. Det berättade hon ack så många gånger. Den här läraren var inte som andra lärare. Hon var betydligt bättre. Hon skapade en fantastisk gemenskap i klassen och vi trivdes allihopa med varandra. Och med henne. Samtidigt som hon var vår lärare och lärde oss både det ena och det andra. Så var hon som en betydligt äldre kompis. Och hon hade ett enormt bra sammarbete med föräldrarna.

Jag kan komma ihåg saker som att vi slapp ha läxor en vecka för att vi behövde träna fotboll inför en av skolans fotbollstuneringar. Eller att hon samlade ihop en massa föräldrar som åkte med på klassresor. Eller att en dag så skulle vi dra ut och åka skidor i stället för att sitta i klassrummet. Spontan och vänlig.

Det är den här klassen jag kommer ihåg mest. Det är de här barnen. Eller de som var barn då och är gamla 30-åringar nu. Som jag har kontakt med. Deras föräldrar som fortfarande stannar upp och pratar när man träffas. Och det är den här läraren. Ingegerd Bergman. Som jag kommer ihåg mest. Jag gillade verkligen henne och vi har träffats flera gånger sedan åren där i början pånittiotalet. Och ibland funderar jag. Om det kanske redan var då. I slutet på lågstadiet. Mina tankar på att bli lärare skapades. Och var det så. Så är jag säker på att hon hade ett finger med i spelet.

Dessväre tog denna lärares liv plötsligt slut för ett kort tag sedan. Jag vet inte om hon var sjuk. Eller vad som hänt. Men jag vet att det är förbannat trist. Vila i frid Ingegerd. Jag vet att du är saknad. I alla fall av klass 4-6B. 1989-1992. Och säkerligen ett helt hav med barn och ungdomar till efter det.

Romanstisk samling

2010-10-07T20:30:00.002+02:00

På samlingen i veckan släckte vi alla lamporna. Barnen satt i en ring på sina prickar. Mitt i ringen stod en liten lykta med ett tänt ljus. Det såg lite småmysigt ut och rätt behagligt för ögonen i höstrusket och efter en förmiddag med lysrör.

Efter samlingen gick barnen och satte sig på sina platser vid lunchbordet. Samtidigt kommer några äldre killar från den andra avdelningen in med vår matvagn. Två av de barnen kör förbi samlingsområdet med vagnen. Medan den tredje stannar till. Han tittar på ljuset. Och så tittar han på mig. Jag väntar mig någon slags föreläsning om att man måste blåsa ut ljusen när man går därifrån.

I stället säger han: "Vad romantisk samling ni haft!" Och så skuttar han glatt in på sin avdelning igen.

Mot närakuten

2010-09-29T15:59:00.002+02:00

Senaste dagarna har jag haft ont i halsen. Ingen konstigt med det. Inget ovanligt. Men jag har bara väntat på resten. Ni vet. Feber. Ömhet i hela kroppen. Hosta och snuva. Men ingenting kommer. Idag kände jag att det blev värre. Kanske för att det var morgon. Eller så var jag bara jävligt less.

Efter påtryckningar av en kollega vid frukostbordet i morse så lyfte jag luren för att ringa närakuten. Hur löjligt låter inte det? Ringa närakuten när man har lite (mycket!) ont i halsen. På gräsen till patetiskt. I vilket fall som helst. Jag fick tid på en gång. Slängde mig i bilen och drog i väg till hospitalet. Väl där var det snabbt in för halsprov och sedan...ingenting. Jag fick vänta och vänta. Medan de halvdöda tanterna gick runt där inne i korridorerna. Döda i blicken och med en hastighet som får snigeln att vara snabb.

När jag väl får komma in till doktorn så sätter vi oss ner och jag får frågan: "Så, varför har du ont i halsen?". Vad är det för jävla fråga? Det är väl hon som ska berätta det för mig?
Efter många om och men. Samt ett stick i fingret. Så fick jag åka tillbaka till arbetet utan att ha någon halsfluss. Bra det. Men samtidigt så kanske det tar längre tid att bli av med skiten.

Så nu sitter jag här. I huset från förr. Och inväntar ett personalmöte. Lagom spännande. Det onda i halsen är kvar. Och det har spritt sig till ena örat. Jag pratar som i en bubbla. Hm. Jag vet inte vad jag har råkat ut för. Men vad det än kan vara. Så är det knappast allvarligt nog för att behöva ringa till ett ställe som heter "närakuten".

Samtalsdags

2010-09-27T17:20:00.002+02:00

Det är snart dags för skägget att börja växa igen. Eller, växa gör det väl hela tiden. Konstigt det där. När man är liten vill man inget hellre än att få raka sig. Men sen. Ett antal år senare. Då vill man inte behöva raka sig. Det är mest bara extra arbete.

Nu är det dags för utvecklingssamtal. Skit också. Då är det samtidigt dags för samtalsskägg. Ingen rakning mellan första och sista samtalet. Det är ingen hemlighet att jag inte är något stort fan av samtalen. Jag har ångest inför varenda ett av dem. Att sitta där. Öga mot öga. Och prata. Kan man inte skicka lappar till varandra i stället?

Jag är förskollärare. Jag ska ta mer ansvar. Så jag har flest samtal. Inga konstigheter. På onsdag är det dags för det första. Gå ut hårt med allt som har varit bra och förbättrats sedan sist. För att sedan lite fint glida in på vad barnet behöver arbeta mer på. Så ser upplägget ut. Och sedan höra om det är något föräldern undrar eller vill ta upp. Samtidigt skriva ner utvecklingsplanen. Har jag tur så är det föräldrar som är nöjda och pratglada.

En gång kom jag in på ett samtal och frågade först hur föräldern tyckt det gått sedan inskolningen. Till svar fick jag ett lågt "hur tycker du?". Konstig känsla och jag fick leda hela samtalet.
En annan gång fick jag frågan: "Om du skulle sälja mitt barn, hur skulle du marknadsföra honom?" Vad är det för jävla fråga?

Så kanske är det lite komiskt det där med utvecklingssmtal. I alla fall i efterhand. Nu har jag någon timme att slå ihjäl innan jag ska ner och träna handbollstjejerna. Så vad passar inte bättre än att plocka fram de där tomma utvecklingsplanerna. Och börja skissa. Fundera och klura ut upplägg. Jag öppnar en burk cola. Och så kör vi.

Åldersångest

2010-09-27T17:08:00.002+02:00

Nu är snart oktober här. Det innebär att det är mindre än två månader kvar av livet. Eller, tills jag fyller 30 alltså. Det är inte roligt. Inte någonstans. Redan när jag fyllde 20 började jag få ålderångest. Jag ville inte bli äldre. Men det handlade inte så mycket om att jag ville slippa rynkor, ruttet underhudsfett och en dålig pension. Det var något helt annat.

När jag var 20 var jag fortfarande en talang. Kanske var det dags för mig att verkligen ta ett steg vidare i utvecklingen vid den tiden. Men jag tror ändå att jag fortfarande räknades lite som en löpartalang. Och det ville jag förbli.
Att sedan båda hälsenorna skulle gå sönder. Vaderna strula gång på gång. Stressfraktur i framfoten, en hälsporre och ett trasigt knä skulle förstöra det roliga. Det hade jag inte riktigt med i kalkylen.

Men så gled jag runt på lärarhögskolan i stället. Jag och min gode vän Goebben. Han från blekinge. Vi var ett radarpar. Faktiskt. Unika egenarter. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Som handen i handsken och som osten på pizzan. Både på LHS och i Goebbens sällskap. När jag var 23 var jag färdig utbildad lärare. Från förskolan till klass tre. Samt idrottslärare på grundskolan. Jag tyckte att det var fan bra jobbat av mig. Och det var inte allt för många som var färdiga med sina utbildningar i den åldern. Inte i min kompiskrets i alla fall. Och jag ville verkligen inte åldras.

Det var sju år sedan. Jag låg långt fram. Nu är jag kvar på samma arbete som Goebben en gång tipsade mig om. Jag trivs okej där just nu. Men jag vill vidare. Till nya faser i livet. Till nya äventyr. Goebben har precis blivit pappa och det är kul. För honom. Grattis. Men jag då? Jag vill också bli det nu. Tyvärr måste jag lyssna på vad försäkringskassan har att säga. Åtta månader hit. Mammapenning dit. Bla bla bla. Jag står fast här just nu. Trampar och trampar på samma ställe. Klättrar på väggarna i en lagom fantastisk lägenhet.

Men det är inte det värsta. Lägenheten duger. Arbetet och kollegorna duger. Löpningen duger. Men det som är så förbannat fel. Det är att jag blir äldre. Två månader. Hör ni det? Två månader. Sen är jag 30. Trettio. Fan.

Slentriant

2010-09-22T15:49:00.004+02:00

Helt ärligt. Jag är inte bra på det här. Jag kan nog inte blogga. Och det är säkert inte meningen att en sådan som jag egentligen ska göra det. Det kan ta flera år mellan inläggen. Den drivkraften jag en gång hade att vilja skriva. Att ha behov att skriva av mig. Finns helt enkelt inte just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är intressant eller viktigt att förmedla.

Ibland slängs det upp en meningslös lista på bra och mindre bra saker som hänt den senaste veckan. Lagom upphettsande. Men jag kanske ska de bristen på saker att skriva på ett positivt sätt. Att jag helt enkelt inte behöver skriva av mig en massa tunga tankar. Jag är tillfreds med tillvaron och med hur saker går. Så kan det faktiskt vara.

Men det är lite trist. Jag vill skriva. Egentligen. Bara det att det inte finns så mycket att skriva om. Jag stiger upp. Är skitsur på morgonen som vanligt. Pussar Flickan från landet i norr hej då. Sätter mig i bilen och åker till arbetet. Där gör jag det jag ska och sen får jag åka hem. Om jag har tur. Stannar till på gymet eller sticker ut i skogen. Avverkar mina mil och försöker hitta någon ursäkt till att slippa äta mat. Sen är det dags att sätta sig i soffan några minuter innan duschen kallar. Tandborstning och så sova. Mer är det inte. Dag efter dag.

Och kanske är det inte så hemskt. Jag tycker ändå om rutiner. Jag behöver dem. Men någon dag. Lite då och då. Känns livet plötsligt sådär meningslöst och innehållsfattigt. Slentiant helt enkelt. Kanske är det just det jag behöver bli bättre på. Hitta de där små ljusglimtarna. Se det där lilla speciella. Och ta vara på dem. Eller helt enkelt skapa dem. Så blir livet lite mindre innehållsrikt. Och webbloggen. Den får också sin del.

Veckans lista v.38

2010-09-22T15:46:00.003+02:00

Veckans lista v.38

Positivt:

- Valet

Fredrik och alliansen vann valet. Helt underbart!

Negativt:

- Valet

Sverigedemokraterna lyckades, kanske inte helt otippat, ta sig in i riksdagen.

Veckans lista v.36

2010-09-12T17:15:00.002+02:00

Veckans lista v.36

Positivt:

-Storebror

Han sprang halvmaran i mitt namn. 1.18 och en fin placering. Jag avundas och jag imponeras. Gång på gång.

- Spotify

Vilken grej. Vilka godingar man kan hitta där. Och hur mycket tid man kan spenderadär inne.

-Träningen

Äntligen är det igång lite igen. Långsamt kan jag stegra träningsmängden igen. Hoppas bara senfästet håller nu.

-Toby Kieth

American ride. American soldier. Toby Kieth. Bra skit!

-Negativt:

- Sverigedemokraterna

Ord är väl kanske överflödiga. Men kom igen. Att förbjuda islam? Jo, just det.

-Tvätt

Att det är så svårt att boka tvättstugan i tid. I natt tvättade vi 24.00-03.00. Vilket jävla skämt.

- Mat

Sällan att jag är hungirg nu för tiden. Att laga mat är ett allt för stort projekt. Och dessutom kostar det en massa pengar. Tacka vet jag japanmix och cola.

-Passagerare

Jag antar att det har med mitt enorma kontrollbehov att göra. Men det är jobbigt att inte sitta bekom ratten. Allting känns plötsligt så farligt.

Veckans lista v.35

2010-09-05T20:05:00.002+02:00

Veckans lista v.35

Positivt:

- Utgång med kollegorna

Det var faktiskt riktigt trevligt. Dessvärre, och det låter kanske konstigt, så ångrar jag att jag tog bilen dit. Annat blir det nästa gång. Jag lovar Maria.

-Hösten

Jag är redo. Jag vill ha dig nu. Ordentligt. Bring me the höst. Höst, med tända ljus och varma tröjor. Och värmande kramar.

-Valtest

Jag gjorde ett valtest. På Sveriges radio. (varsegod för reklamen) Nervös för att det skulle visa åt den röda sidan. men icke. Efter 50 frågor var det väldigt högt på alla de blåa.

- Renovering

Efter allt för många år. Kanske 30. Så har mina föräldrar renoverat vardagsrummet. Det behövdes. Och det blev riktigt bra. Kul för dem. När är det vår tur?

-Negativt:

- Huvudvärk

Huvudvärken ligger längst bak i huvudet. I flera dagar. Den vill liksom inte riktigt släppa taget om mig.

- Överkörd sexbarns mamma

Att gräla med sin fru är en sak. Men måste man köra över kärringen, backa, och köra över henne igen för det? Hur illa kan ett äktenskap vara?

-Försäkringskassan

Vi har inga barn. Men har redan börjar irritera oss på FK. Informationen är flummig och otydlig. Suck. Aldrig får man någon ordning på planerna.

- Frisörkärringen

Jag klippte mig i lördags. På det vanliga stället. Men hos en ny frisörska. En tyska. Som inte riktigt förstod vad hon skulle göra. Ja, det är tur att man kan rädda det mesta med lite vax.

Kära Peter

2010-09-03T16:53:00.003+02:00

Idag kunde man återigen läsa om Peter Forsbergs fot. Nu var det ett tag sedan, men det har ändå varit sommar ett litet tag nu. Så kanske var det dags. Så här någon vecka innan elitseriepremiären.

Han meddelade den här gången att foten inte känns okej. Vilket chock! Eller inte. Men han tänkte inte ge upp för det. Inte ännu. Det blir inget spel i modo i vinter. Utan han ska prova lite saker till först med foten. Dessutom bor han mer i Stockholm än i Ö-vik numera. Och här nere finns ändå AIK och Djurgården i elitersien. Djurgården. Precis.

Kommentarerna under artikeln haglade. Många tyckte han var patetisk och ska lägga av. Ge upp. Skita i det där och bara golfa och fiska. Så har jag också tyckt en gång i tiden. Men jag har tänkt lite. Jag har fått lite förståelse. Och jag har ändrat mig. Big time.

För varför ska han sluta? Han älskar det han gör. Han har inte fått avsluta på sitt egna sätt. Han visar ett enormt hjärta för sin idrott. Och det inspirerar. Det borde skapa mer förståelse. Och det är fan grymt. Jag har känt på samma sätt med mina hälsenor. Och det är inte roligt. Inte någonstans. Inte alls på samma nivå. Men i alla fall. Ingen ska behöva sluta med det den älskar bara för att kroppen säger det.

Så jag måste säga att jag håller på Peter. På Mr. Foppa. Hatten av. Få till det här nu. Fixa foten och gör det du ska. Plocka poängen. Skapa rubriker. Och lägg av sen för att du själv vill. Inte för att du måste. Det är dina vilkor som ska räknas. Kör hårt. Och kom tillbaka. Och by the way. Glöm inte att Djurgården ligger här nere i Stockholm.

Vinden ska vända

2010-09-01T20:15:00.004+02:00

Det har varit några tunga dagar nu. Dagar där det känns som att det blåser motvind utan att man känner vinden i ansiktet. Men det har påverkat humöret. Lusten. Glädjen och skratten. Det kanske är för att vardagen är tillbaka på riktigt. I början var det skönt att komma in i rutiner. Nu är det bara vardag vart man än vänder sig. Det finns ingen återvändå längre.

Men att jobba gör egentligen ingenting. Jag har ändå valt yrket av en anledning. Sen om jag egentligen passar till yrket. Det är en annan sak. Ibland vill jag tro det. Ibland skrattar jag det där jävla yrkesvalet i ansiktet. Och givetvis skrattar det tillbaka och vinner i längden. Skit också.

Sen har jag inte fått ta ett enda litet löpsteg på mer än två veckor. Det påverkar. Mer än folk tror. Är man van att få renasa huvud och få ta ut sig 80-10 mil i veckan. Så är känslan att bara komma hem och sitta i soffan ingen festkänsla. Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att ge mig ut i skogen. 3km fick jag ihop totalt. Ni hör själva hur patetiskt det är. 3km. Kom igen. Jag gör mer än så i sömnen.

Till råga påallt dök en förkylning upp i söndags. Huvudvärk. Snuva. Hosta. Och tendens till feber. Lagom roligt. Och så klart när en man är sjuk så är han döende. Så är det. Men med lite tabletter så går det att ta sig igenom dagarna ändå. Även om det kanske inte alltid är det bästa sättet.

Men 3km blev det idag. Trots lite förkylning. Skit i den. Det är hälsenefästet som är viktigt. Och det kändes inte alls idag. Och det är positivt. Även om ett pass på 3km knappast visar på om den är okej eller inte. Men det är ett steg i rätt riktning. Eller. 3km i rätt riktning.

Jag får fortsätta från här. Ta en dag i taget. Stiga upp. Frysa på väg till bilen. Köra omvägarna till arbetet. Köra det jag ska där. Och hoppas på att senan håller även kommande pass. Mer finns inte att göra. Tids nog vänder det. Och samma sak gäller nog Flickan från landet i norr. Ny kurs. Framtidsdrömmar. Mycket i huvudet. Och sådessa oförståliga fuldagar. Jag hoppas det vänder även för henne. Det borde det. För vinden brukar vända. Det säger i alla fall Petter. Och då är det väl så.

Veckans lista v.34

2010-08-31T06:22:00.003+02:00

Veckans lista v.34

Positivt:

-Rudisha
Klart killen får stå kvar. Ytterligare ett magnifikt lopp. Ännu ett rekord. 1.41.01!
- Hösten

Vi har en riktigt trevlig höst framför oss. Konserter. Musikaler. Hotellvistelser. Det kan bli mysigt.

- TV-tablån

Nu börjar det arta sig. Fantastiska program som Idol, ensam mamma söker och lyxfällan börjar igen. Och på det en massa serier. Ha! Nu finns det hjärndöd tv att se på igen.

- Barngruppen

Vi har en fruktansvärt trevlig barngrupp på arbetet. Lugn och stillsam. Och villig att pyssla och gå ut. Nästan för bra för att vara sant. Dessutom sex halvtidsbarn som är lediga måndag och fredag.

Negativt:

- Förkylning

När en kille är förkyld så håller han på att dö, sägs det. Det är nog lite så.

- Drömmar

Ibland känns framtidsdrömmarna bara så fruktansvärt svåra att uppnä. Jag vet inte hur allt ska gå ihop.

-S.A.T.S

Deras reklam på televisionen innehåller en massa tränande männsikor. Varenda en av dem är väldigt vältränad. Får inte otränade och överviktiga träna på S.A.T.S?

- Stelhet

Jag var på en tillställning i lördags. Med kostym och allt. Och jag kände stelheten komma krypande tidigt. Obekväm satt jag där utan att känna någon. Trevlig tillställning. Men obekvämt.

Med hjärtat i halsgropen

2010-08-27T07:04:00.003+02:00

Flickan från landet i norr var ute på festligheter igår. Något med sitt Vasa-sällskap. Själv tittade jag på fotboll. Ellos-Napoli. Kvalitén lyste med sig frånvaro och intresset brann lagom starkt.

I vilket fall som helst. När jag vaknade till vid 03-tiden låg jag fortfarande ensam i sängen. På telefonen stod det att Flickan från landet i norr skulle sova hos en kompis om det blev för sent. Jag antog att det skulle bli så.

En stund senare sov jag gott igen. Började drömma. Och bara en sån sak är ovanligt för mig. Men nu drömde jag. Och jag drömde att Flickan från landet i norr låg bredvid mig i sängen. Hon hade kommit hem efter festligheten och sov här i tryggheten.
Plötsligt drogs ytterdörrshantaget ner och dörren öppnades. Jag fick panik. Vaknade med ett ryck och pulsen i 250. Jag visste att dörren var olåst, men nu hade väl Flickan från landet i norr redan kommit hem. Hon låg ju här bredvid mig. Vem tog sig in nu? Är det dags att slåss?

Men sen märker jag det odramatiska i det hela. Hon ligger ju inte alls bredvid mig. Det var bara en dröm. Det är först nu hon kommer hem. Pulsen börjar lägga sig. Flickan från landet likaså. Och ögonen faller ihop igen och försvinner.

Veckans lista v.33

2010-08-22T21:25:00.002+02:00

Någon poängterade att det inte dök upp någon lista förra veckan. Någon poängterade att klockan närmar sig tolv och det fanns ingen lista för den här veckan heller. Jag antar att den någon har rätt. Och att jag kanske göra något åt saken. Here goes...

Veckans lista v.33

Positivt:
-Rudisha

1.41.09. Jag visste att rekordet skulle slås den här säsongen. Och jag fick rätt. Men det är inte mig vi ska hylla nu. Utan den ya världsrekordhållaren på 800m. Helt galet bra!

-Alliansen

Valet närmar sig och Sifo spottar ut analyser i ett. Tydligen går det bra för alliansen. Och det tycker vi om.

-Arbetet

Jag vet. Att arbetet någon gång skulle hamna på positivt känns otippat. Men det känns faktiskt riktigt bra just nu. Även om det bara gått en vecka efter semestern.

- Djurgården

Jag får passa på nu. Två raka vinster. Idag 2-0 mot götet. Nu blickar vi uppåt i tabellen. Full fart framåt!

Negativt:

-P-vakter

Nackskott ska de jävlarna ha. Åkte visst på en böter medan bilen var inlämnad på verkstaden. Hyggligt. Verkligen.

-Ekonomin

Inte ovanligt så här efter semestern. Att äta ute sex av sju dagar första semesterveckan. 17.000:- för lite nya bildelar. Det svider ordentligt på kontot.

- Framtidstro

Kommer allt verkligen klaffa till årsskiftet. Hus. Arbete. Nytt liv. Allt det där. Ibland tvekar man. Och viljan är enorm. Men jag jobbar vidare på det.

-Midnattsloppet

Jävla skittävling. Idioter som står i fel startgrupper. Hälsenejävel. Inte många rätt den kvällen.

Annorlunda inskolning

2010-08-21T00:11:00.002+02:00

Klockan har precis tagit det där steget över till en ny dag. Senaste tiden har just denpasseringen sällan upplevts i vaket tillstånd. Ögonen svider och vill slås igen långt innan dess. Annat var det för ett antal år sedan. Då började kvällen just vid den nämnda passeringen. Ögonen var öppna och sinnet klart. Colan stod bredvid datorn och snusdosan låg där. Det fanns så mycket vettigt att göra. Eller. Vettigt och vettigt. Det ansåg jag då i alla fall.

Men som sagt. Det har nu gått och blivit lördag och helgen är i gång. Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Och jag känner mig ändå rätt nöjd. Det har varit roligt att börja arbeta igen. Inte illa att känna så. Bättre blir det nästan när jag kan säga att jag har haft en inskolning den här veckan också. En lite annorlunda inskolning.

Jag kan inte gå in på detaljer gällande den. Men omständigheterna kring barnen är speciella. Men det har gått bra. Riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med barnet och han har frågat hemma varje morgon om jag ska vara där nästa dag. Jag får se det som en liten ego-boost.

Han har tagit steg som föräldrarna verkligen inte trodde han skulle göra. De har varit fruktansvärt nervösa och orliga. Men är just nu mest lyckliga. Allt har gått så mycket över förväntan. Vilket kanske gör att jag kan le lite extra också. Åter igen. Ego-boost.

Det är en vecka kvar av inskolningen. Men jag känner ingen oro. Det kommer att gå fint. Alldeles utmärkt. Det är jag övertygad om. Så det har varit en bra vecka. Ur arbetssynpunkt i alla fall.
Om man sen ska se livet ur alla möjliga synvinklar. Så kan man bara undra om jag tycker det är så förbannat roligt att sätta sig på en motionscykel varje dag efter arbetet. Trampa på tills det simmar runt en stor pöl av svett inne på gymet. Under mitt cykelstyre. Senast drog sig pölen hela vägen över till grannens cykel. Jag skäms lite.

Tyvärr får jag sitta kvar på den där cykeln några dagar till. Kanske någon vecka till och med. Tills jag anser att senfästet läkt ordentligt och det åter igen blir dags att dra på sig skorna och sticka ut på vägarna och mala kilometrar. Fantastiska kilometrar. Hösten närmar sig. Om den nu inte redan är här. Och det finns ingen bättre tid för löpning. Så enkelt är det.

Men vara sig jag får springa eller cykla. Så börjar nu ögonen svida lite för mycket. Klockan har tickat på några minutrar till sen jag började skriva. Och sängen står i det andra rummet och ropar. Jag antar att det är bäst att lyssna. God natt.

Sikta högt

2010-08-13T12:23:00.003+02:00

Fredag. Fyra veckors ledighet från arebetet är över. Nu återstår bara en helg. En sån där vanlig helg. Som man alltid har. Året om. Men det känns okej. Faktiskt. De senaste dagarna har jag känt att det ska bli lite roligt att komma igång. Det finns lite motivation där inne någonstans. Och dessutom. Hur underbart är det inte att komma in i vardagsrutiner igen? Jag behöver rutiner. Det är så jag fungerar.

Det är nya barn. Nya föräldrar. Uppflyttade från den minsta avdelningen. Jag tror det blir en bra barngrupp. Lugnare än den jag hade senast. En del stunder förstod jag inte hur vi klarade det. Men det gjorde vi. Mina kollegor och jag.

På kontoret sitter en ny chef. En manlig sådan. Jag tror det blir bra också. I vilket fall som helst måste man ge det en chans. Det måste vi alla. Så om två dagar. Då är jag tillbaka till det gamla vanliga. Fast det är nytt. Så att säga.

Men innan dess. Ska jag mäkta med en tävlingscomeback. Tre och ett halvt år sedan ungefär. Då stod jag senast på en startlinje för att prestera. Då stannade jag flera gånger för att jag blev rädd att bli trött. Det får inte hända i morgon. Det ska inte hända. 10km har jag framför mig. Och just nu. Med tanke på hälsenestrulet jag haft senaste veckorna så är jag nästan nöjd att bara kunna stå där på startlinjen. 3.50/km är målfarten. Kanske lite väl högt upplaggd ribba. Man vad fan. Sikta mot stjärnorna och landa på molnen. Eller hur är det man brukar säga? Eller är det sikta mot solen och landa på stjärnorna? Jaja. Sikta högt är det i alla fall.

Veckans lista v.31

2010-08-09T15:14:00.002+02:00

Veckans lista v.31

Positivt:

- Semester
Sista veckan. Och trots att det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen så är det skönt att vara ledig. Jävligt skönt.
- Sim EM
En vecka utan någon idrott på tv. Men nu drar sim-EM igångoch då är det bara att bänka sig och hoppas påett bättre svenskt mästerskap än friidrottarna lyckades med.
- Herr Winnerbäck
Trots ösregnet och konstant kroppsvärme på 10 grader så var det värt det. Winnerbäck är kung och allt annat man kan vara. Han är helt enkelt bäst.
- DN Galan
Seger för Tyson Gay. Och Rimmer knäcker nästan polacken. Det var en riktigt fin afton där på stadion. För att inte tala om norska hinderlöperskan.

Negativt:

- Hälsenan
Nu börjar neder fästet påhöger hälsena ömma också. Två veckor innan tävling. Förbannat dålig tajming.
- Matlagning
Varför är det så svårt en del perioder. Inte minst när man har mest tid. Det är inte roligt att ställa sig i köket. Det finns inget som känns lockande i matväg.
- Vädret
Det blev inte så fint semesterväder. Rgen och moln, det var mest det som dök upp på himlen under de fyra veckorna jag kunde ta det lugnt.
- Funktionärsarbete
Stå en hel dag. Från kl 9.00 till 19.00 och lysfta upp en jävla stavhoppasribba. Roligare saker kan man göra med sitt liv.

Vad hände egentligen nu?

2010-08-05T12:30:00.005+02:00

Jag satt just och såg på filmen "Linas kvällsbok". Fråga mig inte varför. För det har jag ingen som helst aning om. Men det blev så nu. Och det värsta av allt. Förutom att jag verkligen satt och såg på den. Var att den berörde.

Det är ingen topp film. Inte på långa vägar. Men det kanske inte gör något. För den berör ändå. Jag funderar. Men jag kan inte heller komma på vad det är som berör. Och vad som blir berört. Om man nu säger så. Kanske är det för att det finns hopp. Att det finns tomåringar som vågar. Dessutom dyker en fantastisk låt upp lite här. Och lite där. Otis Redding's - "I've been loving you too long (to stop now)"

Det är en flicka. En 15 årig flicka som kanske inte är så nöjd med sin tillvaro. Det är de vanliga fjortisfesterna och allt som hör till. Man ska leva upp till en viss status och man ska vara häftig. Man ska tycka om rätt killar och gå så långt som andra tycker. Farligt att vara sig själv. Men det är kanske här det händer. För plötsligt så kommer hon på sig själv. Hon tar steget. Hon vågar verkligen ta steget. Och skita i vad de andra tycker. Hon går sin egen väg och. Och visst fan blir det bra i slutändan.

Jag tänker tillbaka på hur det var i den åldern. Inte var det lätt. Inte på långa vägar. Men jag var inte i närheten att vara lika modig som den där Lina. Hon med kvällsboken. Jag gick inte min egen väg. Inte riktigt. Inte som jag ville. Och trots att jag verkligen hatade den perioden i livet så skulle jag nu nästan vilja leva om den. Bara för att göra rätt. För att vara modig.

Lina hittar den perfekta killen. Han som inte är som alla andra. Han är sig själv. Och han är grym. Hon har en fantastiskt komunikation med sin mamma. Hon blir nöjd. Helt fantastiskt. Och någonstans där ser jag fram emot att ha tonårsbarn. Det kommer att vara förbannat jobbigt. Men jag ser ändå fram emot det. På något sätt.

Att en film som "Linas kvällsbok" skulle kunna omfamna mig på det sättet. Trodde jag verkligen inte. Men nu gjorde den det. Kanske är det ett sätt att gå sin egen väg. Att vara modig. Bara genom att berätta det här. Hm. 15 år. Flicka. 29 år. Kille. Ibland är så olika så lika.

Hemma bäst men borta kan bli bättre

2010-08-01T16:04:00.003+02:00

I måndags åkte Flickan från landet i norr och jag upp till norrland igen. Jag steg uppredan klockan 06.00. Men inte för att åka, utan för att hinna dra av ett intervallpass innan det var tid att sätta sig i bilen ett antal timmar.

Vistelsen där uppe var intensiv. Jag är inte speciellt social av mig. Men kom igen. Det vet väl alla vid det här laget. Och de här norrlandsbesöken tar ordentligt på orken. Det träffas folk hela tiden och det gäller att vara social och sällskaplig av sig. Jag klarar av det. Men när det sedan blir dags att åka hem så är jag så slut i kroppen och huvudet att jag stänger in mig i mig själv. Jag vill bara vara för mig själv och inte umgås med någon. Det är så det fungerar.

Nu betyder det inte att det är hemskt att åka upp. Tvärtom. Jag trivs där uppe. Med miljön och med folket. Och jag ser fram emot att bli en av de där norrlänningarna. Men det jag saknar när jag är på besök däruppe. Det är att ha sitt eget. Att kunna komma hem till ett hem. Ett eget hem. Så det är svårt att jämföra och känna hur det kommer att vara när man bor där. Nu när man bor hos någon annan och alltid träffar och umgås med andra.

Nu är semesterbesöket över för den här sommaren. trist. Men ändå skönt att komma hem. Till sitt eget. Borta bra med hemma bäst. Är det inte så man brukar säga? Jag känner mera såhär just nu: "Hemma bäst men borta kan bli bättre." När vårt hus står där. Redo att bli bebott av Flickan från landet i norr och mig. När ett nytt arbete väntar på att få ta del av mina kunskaper och erfarenheter. När nya löpsvängar skapas. Och när en mage börjar växa. Då kan det bli riktigt bra. Det är jag övertygad om.

Veckans lista v.30

2010-08-01T15:50:00.002+02:00

Veckans lista v. 30

Positivt:

- Umeå
Ytteligare ett besök upp till norr. Och även fast det är socialt påfrestande så är det rätt trevligt.
- Semester
Halva semestern avklarad. Och inte en..eller, så många, tankar på arbete.
- EM
Även fast det kanske inte gått så lysande för svenskarna. Så är det bra friidrott. Och EM's kung måste nästan vara Mo Farah.
- Längtan
Det skapar lätt ångest. Men att blicka fram ett halvår känns rätt bra. Det kan bli fint det där. Om allt tajmar som det ska.

Negativt:

- Träningen
Jag kör alla pass jag ska. Men det känns inte som om jag kommer framåt just nu. Får hoppas på en bra kommande vecka.
- Bilåkande
10 timmar i bilen. Det är fan inte roligt. Inte någonstans.
- Semesterekonomi
Det görs så mycket saker. Som kostar. Så helt plötsligt är det rätt tomt på kontot.
- Sällskap
Janne har packat ihop och flyttat till Dalarna. Det är svårare att få till sällskap. Framför allt på intervallpassen.

Sjukgymnast, snickare och bilmekaniker

2010-07-23T15:24:00.005+02:00

Jag har funderat lite på det här med barn. Inte andras, de på förskolan, den här gången. Utan på framtiden. Och Flickan från landet i norrs och mina. Ja. Inte för att vi har några just nu. Men i framtiden har vi.

Givetvis kommer de att styras in i idrottslivet. Hoppas jag. Men jag ska inte tvinga dem. Tror jag. De ska inte behöva träna och träna och träna saker de egentligen inte vill. Även om jag kanske gärna hoppas att de vill.

Men så tänkte jag lite. Det finns annat man kan försöka styra in dem på. Det här med yrkesliv. Och jag tänker inte på att de ska bli advokater, läkare och civilingenjörer och dra in ordentligt med pengar. Inte alls. Pengar är väl inte viktigt? Host.

Jag tänkte mera sjukgymnast, snickare och bilmekaniker. Kanske inte allt för glamoröst. Men fruktansvärt användningsbart. Och pengasparande. Dessutom går det att arbeta en hel del svart, eller jag menar, extra. Exempelvis hos mor och far. Det vill säga hos Flickan från landet i norr och mig.

De kan laga mig efter alla mil jag maler vecka in och vecka ut. De kan fixa bilen när det beslutar sig för att inte fungera perfekt. Och de kan renovera köket. Prefekt.

Så där har vi det. Tre barn måste vi visst ha. Hm. Om jag ändå hade haft en bilmekaniker nu. Han/hon hade kunnat byta min kamrem och vattenpump. Han/hon hade kunnat byta mina bromsbelägg. Han/hon hade inte tagit 16.000:- för det hela. Hoppas jag.

Alltså fokucerar vi först på det idrottsliga. Innan de styrs vidare till snickeribranchen. Till bilarna. Och till sjukgymnastikmottagningen. Det finns dock ett litet problem bara. Och det är att vi inte har några barn. Än.

Veckans lista v.28

2010-07-19T12:24:00.002+02:00

Veckans lista v. 28

Positivt:

- Semester
Och så var den äntligen här. Något så jävulskt skönt.
- Stockholm
Vissa stunder är det helt enkelt svårt att se sig på något annat ställe än i huvudstaden.
- FM 2010
Jag är inne i en period. Jag är fast. Igen. Robertsfors tog steget upp till div. 1.
- Frisören
Även fast det är hemskt att sitta där i stolen och se sig själv i spegeln. Så är det skönt att när man varit där.

Negativt:

- Drunkningsolyckor
26 olyckor än så länge. Det är tragiskt. Kan det ha något att göra med simundervisningen?
- Flytt
Bror och hans Dalaflicka har packat ihop sina saker och flyttat en liten bit norröver. Trist. Men så är det.
- Självplågeri
Visserligen är flickorns siffror högre. Men allt för sällan skrivs det om killar som mår dåligt. Som skär sig själva och har ätstörningar.
- Sjuka manus

Jag såg just "The Human centipede." Hur sjuk ska man vara för att skriva ett sådant manus?

En veckas barnpassning

2010-07-18T09:47:00.004+02:00

Söndag. Söndag utan söndagsångest. Det är inte ofta det händer. Kanske bara fyra fem gånger per år. I det här fallet. Då innebär det semestertider. I morgon är första dagen på det här årets semester.

Sista veckan var lång. Olidligt lång. Den ville på något sätt aldrig ta slut. Åtta timmars arbetsdag kändes som 12 timmar. Segheten var hemsk. Och då arbetade jag både på avdelningen, i köket och på kontoret. Som chef.

Men det blev inte riktigt bra. Det blir sällan det så härpå slutet. Verksamheten ärså pass fri. Regler tas med några nypor salt. Det tillåts kanske för mycket för de få barnen som inte får den semester de förtjänar och behöver. Man sitter mest där mitt i smeten. Väntar på att de oändligt långa dagarna ska ta slut. Bryr sig inte så mycket om vad som händer runt omkring.

Nu. Efter den här sista arbetsveckan. Så känns det inte bra. Inte någonstans. Man känner sig oproffesionell och kass. Samtidigt fanns det ingen som helst lust, motivation eller ork att göra något av betydelse. Det har mest varit barnpassning. Och så ska det verkligen inte vara.

Nu är det fyra veckor kvar tills det är dags för söndagsångest igen. Innan det är dags att stiga upp och sätta sig i bilen. Köra de 15km till arbetet och med tunga steg vandra ner från parkeringen. Då ska motivationen finnas där igen. Då ska det kastas upp pedagogik och lust. Konstant. Då är det ingen barnpassning längre. Då är det. Och nu sa jag uttrycka mig så där förbannat fint. Utvecklande och lärande miljö för varje barns unika egenart.

Veckans lista v.27

2010-07-11T09:01:00.003+02:00

Veckans lista v. 27

Positivt:

- Träningen
100km den här veckan. Med två fina kvalitetspass. 13 raka veckan utan snedsteg. Hell yeah!
- Startfitness
Riktigt billiga saker. Bra saker. Ett par spikskor för en tredjedel av det svenska priset hämtades ut på posten i veckan.
- Herr Winnerbäck
Ny singel. Nya mästerverk. Jag ser verkligen fram emot konserten i sommar.
- Grillat
Grillat måste vara den godaste mat som finns. När vi har hus ska vi grilla en gång i veckan. Året om. Ja, i alla fall under den månaden det inte är snö.

Negativt:

- Gudrun Schyman

Bränna upp 100 000kr bara sådär. Känns väldigt nödvändigt. Pucko!
- Svetten
Även fast värmen är välkommen och gärna får stanna ett bra tag till. Men man slutar aldrig svettas. Känner sig konstant ofräsch.
- Paul
Alla vet vem han är numera. Och han valde Spaniens låda mot Tyskland. Vi förlorade. Och bläckfisken får skulden. Så klart.
- Littorinaffären

Man slutar aldrig förvånas. Ännu ett rikspucko.

Indiana Jones

2010-07-06T19:57:00.004+02:00

Jag fortsätter räkna ner. Åtta arbetsdagar kvar. Sen ledighet. Semester. Sovmorgon. Någonstans tänkte jag för en vecka sedan att det inte skulle bli såfarligt. Att de här två sista veckorna sulle rinna på rätt bra. Färre barn. Fint väder och lite kortare dagar. Men så insåg jag plötsligt. Det är tvärtom. Dagarna verkar aldrig ta slut. Allvarligt. Jag kliver mödosamt upp och åker iväg till arbetet. Är där hur länge som helst och tittar sen på klockan. 11.00. Skit.

Men som sagt. Nu är det bara åtta gånger till. Åtta dagar kvar. Och tills dess får det helt enkelt rulla på som det gör. I veckan kom en pojke fram till mig. Han sa att jag börjar få skägg. Han syftade på mitt tyska slutspelskägg som förhoppningsvis får vara kvar till på söndag.

Jag förklarade för honom att jag skulle ta bort det när Tyskland förlorade i fotbollen. Men han sa bara: "Nej, du ser ut som Indiana Jones." Och så förklarade han att jag då måste ha piska, pistol, svärd och hatt. Ha! Ja. Jag vet inte vad jag skulle svarat på det.

Så vi kör vidare. Mot semestern. Arbete och träning. Det är så det ser ut. Idag malde Janne och jag av 10x400m på fina 74.54 nere på vallen. Pigga ben genom hela passet. Det kan helt enkelt bli en fin sommar. Vare sig man ser ut som Indiana Jones eller inte. När väl semestern slår in vill säga.

Veckans lista v.26

2010-07-04T19:53:00.003+02:00

Veckans lista v. 26

Positivt:

- Fotbolls-VM
Det får stå kvar. Just för att det är fotbolls VM. Och Tyskland är kvar.
- Bläckfisken Paul
Alla Tysklands matcher har han tippat rätt. Heja Paul! Vilken låda väljer han mot Spanien?
- Träningen
10x3min med 60sek vila i fredags. Farten låg på 3.40/km och jag var inte direkt trött efter. Kompis, det går bra nu.
-Framtidsplanerna
Det börjar närma sig nu. Bara sex månader kvar och vi kan sitta i ett eget hus 63mil härifrån. Bara leka med tanken får mig att le.

Negativt:

- Polischef Göran Lindberg

Jävla idiot!
- Vädret

Jag vet. Inte ska man klaga. Men långpass i 30 grader sliter ohyggligt. Kraften och orken tar slut allt för snabbt.
- Mitt hotmail
Nersmutsat med virus. Inkorgen och alla kontakter raderade. Nu är den adressen borta. Förlåt.
- Sommarekonomin
Det finns så mycket man vill göra på sommaren. Pengarna försvinner allt för fort från kontot.

Framför balkongdörren

2010-06-30T20:46:00.003+02:00

Jag sitter och sepå How i met your mother. Ted Moseby är en drömmare. En obotlig romantiker. Han ser sin framtid. Hur han vill ha det. Och så klart. Så sitter jag framför tv:n och försvinner bort i tankarna.

Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?

Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.

Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.

Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.

Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.

Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.

Kan du spela med oss på vår avdelning?

2010-06-30T20:11:00.004+02:00

Och så var den äntligen klar. Grön Flagg rapporten. Fick till slut tag på lite tid på arbetet. Slet tag i en kollega från en annan avdelning. Som också står som miljöansvarig. Men kanske inte är lika insatt eller driftig som jag. I vilket fall som helst så satte vi ihop skiten nu. Eller. Skit och skit. Det är vettiga saker. Inte minst det jag skrivit om. Men vi satte ihop bilderna till texten och allt det där.

Nu är den redo att skickas in. Men jag antar att den nya chefen ska kolla igenom den först. Eller inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till. Jag har till november på mig. Så svetten har lagt sig.

Men igår. Då kom det in två killar från den äldsta avdelningen till mig. De såg lite halvlistiga ut. Och så började den ena. "Vi undrar en sak...nu får du säga." Och så pekar han på sin kompis.
Hans kompis tittar blygt men får fram. "Kan du spela med oss?"

Så för att sumera det här roliga. Två barn från en annan avdelning kommer in till mig för att fråga om jag kan spela spel med dem på deras avdelning. Hur låter det egentligen? Vad gör deras pedagoger? Eller är det bara så att jag är så jävla awesome? Ha! Antagligen inte det sista. Men kom igen. Något rätt måste jag väl ändå ha gjort när de väljer att fråga mig.

Så nu kan jag sitta här i soffan. Och ändå känna att jag har gjort rätt att vara mer med barnen igen. Att få dem att känna trygghet och ha roligt tillsammans med vuxna. Vare sig jag har möjligheten att gå i från min avdelning för att spela spel på en annan eller inte.

Historien upprepar sig

2010-06-27T21:37:00.003+02:00

För ett år sedan kom jag till arbetet och var chef. Precis som jag kommer att göra i morgon. Skillnaden var bara att chefen då hade gått på semester. Nu har hon gått hem. För gått.

För ett år sedan. Skulle en ny familj börja på förskolan. De kom från ett annat land. Ett orange land. Och från en annan kommun. En kommun som är svår att ta sig till utan bil. Nu hör det egentligen inte alls hit. Men ändå. Papper skulle skrivas på och överflyttningen skulle ske. Mitt under den perioden som jag satt där på kontoret och skulle låtsas vara chef.

Pappan kom med papper och jag stod där som ett stort jävla frågetecken. Fixade fram några papper på känn. Vilket visade sig vara fel. Men det hela löste sig till slut och även jag kunde till slut andas ut och gå på semester.

Nu är det dags igen. Jag leker chef. Och familjen ska ha papper. Den här gången ska de avsluta sin plats på förskolan. De ska desvärre flytta tillbaka till sitt land. Det oranga landet. Jag vet ungefär vad jag ska göra. Vilka papper som ska skrivas på. Och med vilka jag ska prata. Vi får se hur det går. Och förhoppningsvis. Så kan jag om tre veckor gå på smester och känna att jag gjorde rätt. Den här gången i alla fall.

Veckans lista v.25

2010-06-27T21:14:00.003+02:00

För en stund sedan. Eller egentligen för jävligt länge sedan. Så avslutade jag veckorna med att skriva en liten lista. Med det sjukt fyndiga namnet "Veckans lista". Lite av vad som hänt under veckan. Bra saker. Och mindre bra saker. Kanske kan det vara ett sätt att få igång skrivandet igen?

Jag avslutade listskrivandet med att ta sommaruppehåll. Ni skulle påminna mig efter sommaren. Men ingen gjorde det. Tack för den. Men här kommer en ny lista. Får se om det håller i en eller två veckor. Eller kanske fler.

Veckans lista v. 25

Positivt:

- Fotbolls VM
Det går inte att komma undan. Fotboll varje dag. Hög klass. Och mindre hög klass. Men fotboll är det.
- Vädret
Äntligen lite soligt. Efter en vansinnigt lång vinter kom det regn. Ostadigt väder. Och mera regn. Ena dagen 20 grader och sol. Nästa 8 grader, blåsigt och regn.
- Bröllop
Kanske var förra veckan. Men va fan. Kungligt bröllop i Sverige. Det är väl ändå härligt.
- Midsommar

Grillning, Munchkin, pilsner och trevligt sällskap. Tack och bock.

Negativt:

- Domare
Domarinsatserna i VM kan ifrågasättas. Big time. Den ena är sämre än den andra. Och när man inte ser att en boll är flera meter inne i mål så kanske man ska syssla med något annat. (Även om man som tysk blev rätt nöjd).
- Arbete
Nu räcker det. Jag vill ha semester. Jag vill vakna upp och inte ha några planer. Jag vill ta dagen som den kommer. Även om det inte är min grej.
- Borrjäveln
07.00. Och grannen kör igång världens största borr. Vägg i vägg. Och så var den dagen förstörd.

- MJ

Har Michael redan varit död i ett år? Helt sjuk. Han är fortfarande saknad och han kommer alltid vara The King of Pop.

Den tyska bläckfisken bestämmer

2010-06-27T20:51:00.002+02:00

En del gånger händer det att jag öppnar den här sidan för att skriva. Jag tänker att jag kanske någonstans där inne har något jag vill skriva om. En tanke som bara vill komma ut. Fingrar som ska dansa över tangentbordet och fylla det tomma utrymmet med något vettigt. Eller mindre vettigt. Precis som förr.

Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.

I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.

Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.

Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.

Chefsposition

2010-06-09T19:02:00.003+02:00

Sådär smått har nedräkningen börjat. Det började visserligen för ganska länge sedan. Men det är först nu den är igång på riktigt. Dag efter dag passerar och semestern kommer allt närmare. Verksamheten och pedagogiken börjar ebba ut. Saker börjar plockas ner och väggarna lyser snart kala inne på avdelningen. Så som de brukar bli innan alla barnen får ledigt och sin semester. En del får lång härlig semester. Medan andra bara får de tre veckorna vi har stängt. Hur man resonerar som förälder där vet jag inte.

Men allt är inte som det brukar på stället. När vi kommer tillbaka efter semestern har vi ingen chef. Hon har sagt upp sig och ska gå vidare. Klokt beslut av henne. Men inte så roligt för oss. Vi har två personer som slåss om chefsplatsen nu. En kvinna och en man. Vi har inte träffat dem ännu och det är nog mycket upp till ekonomin som får bestämma hur det blir. Tyvärr.

Hur det än blir tror jag det blir bra. Det kommer lite nya idéer och en nytändning. Förhoppningsvis hos alla pedagoger. En del behöver det mer än andra. Det ska hur som helst bli intressant. Spännande. Sen hur länge jag kommer att vara kvar. Låter jag vara osagt. Man vet inte vad som händer.

Men innan det är dags att gå på semester återstår en hel del fixande. Och såska jag ta över rodret i tre veckor. Ha! Jag ska vara chef de sista tre veckorna innan stället stänger. Förhoppningsvis händer det inte så mycket. Men det känns lite roligt. Att få mera ansvar och känna på hur det är. Jag har varit det förr inför semstern. Men varje år är nytt. Och beslut ska ändå tas. Även om det kanske inte är några livsavgörande.

Jag går sist av alla på semester. Precis som varje år. Så är det när man har ett kontrollbehov och måste veta exakt hur sakerna är och ser ut när höstterminen sedan börjar. Ibland är det inte lätt.

Ett snett leende

2010-06-05T08:52:00.003+02:00

Jag gick upp på vågen igår. Bredvid maskinerna på konditionsdelen på vårt gym står det en våg. Jag brukar sällan ställa mig på den. Jag menar. Så roligt är det inte att veta hur många kilo som sitter på kroppen. Men igår ställde jag mig på den.

Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men en 93 kilos kostym var inte ens nära att sitta bra då.

Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80km kändes rätt bra ändå.

Igår stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.

Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.

Ekomomi

2010-05-16T18:08:00.003+02:00

Ekonomin börjar se ljus ut här i stugan. Jag vet inte vad det är som har gjort det. Men det finns en riktigt behaglig summa kvar på kontot. Och om åtta dagar kommer det lite till. Det kan bli en bra sommar. Utan att vi måste vända på varenda krona.

I stället tittar vi till lägenheten. Vad som behöver göras innan en försäljning. Och så står vi där i hallen och inser att det är en hel del. Men vi kanske ska vara realistiska också. Att byta ut hela köket kanske inte passar sig. Det kanske blir onödigt. Och så bra ekonomin är inte så fantastiskt. När allt kommer omkring.

I stället tittar vi upp i taket. Ser hur det behöver slipas och målas om. Och hela vardagsrummet för den delen. Det skulle göra mycket. Och för att underlätta för de som ska köpa lägenheten för flera miljoner. (Hm.) Så kanske vi ska köra på vitt.

Det får bli prioriteten. Men det är en sak som stoppar det hela just nu. Och det är den franska silverpärlan. Bilen där ute på gatan som blänker i solskenet. Snart ska han in på service. Och besiktning. Så vi får avvakta där. Vad det kommer att kosta. Och vad männen i overallerna säger. Jag tror inte det är några större fel på bilen. Men man vet aldrig. Plötsligt dyker det upp något och tusenlapparna flyger all världens väg.

Men det känns bra ändå. Vi är beredda. Och får dessutom lite hjälp med låga räntor och omlagda lånbindningstider. Perfekt tajming. Igen. Så vi håller tummarna. Och väntar på att en målare står här i vardagsrummet och skapar.

Väntan. Längtan. Drömmar.

2010-05-16T17:54:00.002+02:00

Jag sitter i soffan och tittar på hockey. Danmark mot Ryssland. Borde vara avgjort vid det här laget. Men det är det inte. Men jag inser efter en stund att tankarna inte alls är på hockeyn. Det har de inte varit på ett tag nu. Tankarna ligger på framtiden. På längtan. På väntan.

För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.

Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.

Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.

Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.

Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.

Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.

Fulla maj

2010-05-16T12:52:00.002+02:00

Efter en vinter där benmärgen i stort sätt varit frusen dygnet runt så kändes det smått overkligt igår. Solen stekte på fint och kroppen var varm. Grillen var tänd och benen slitna. Precis som det ska vara.

Nu när veckan går mot sitt slut så har jag 115km i benen. Löpning varje dag. Och det känns bra. Förbannat bra! Benen och kroppen är slitna, men det är ändå på ett positivt sätt. Tids nog vänder det. Och då kommer det springas snabbt.

Det är tur att jag har löpningen nu. Och att den fungerar. Det gör att jag får bort alla tankar kring arbetet. Det är så mycket som pågår där just nu så det behövs kopplas bort. Chefen ska sluta och det ska in någon ny. Undertiden ska hösten planeras och arbetsuppgifter delas upp.

Samtalen fortsätter. Dessa lagom roliga samtal. Fyra är gjorda. Två är kvar. Två kvar, till frihet och lättnad. Och sen bara någon vecka innan sommaren är här på riktigt och alla börjar slappna av.

Men innan det är dags att slappna av finns det mycket kvar att göra. Konstigt att det alltid blir så här i maj. Men jag antar att det bara är så. Att det är likadant överallt. I alla stugor. I alla hus. Och det spelar egentligen ingen som helst roll hur man gör. Hur mycket man förbereder sig. Det blir alltid fullt och trångt i maj. Men förhoppningsvis skiner solen på oss lite mer och oftare nu. Då brukar det bli lite lättare. Att även klara av de där tyngre sakerna.

På rätt väg

2010-05-03T20:15:00.003+02:00

Senaste veckan har jag börjat ändra tillbaka mitt arbetssätt. Ändra tillbaka det till det ursprungliga. Till det sättet som jag tyckte var betydligt bättre. Jag har varit med i barnens lekar mycket mer. Både med de på min avdelning. Samt de mindre och äldre barnen ute på gården.

Dessutom har jag försökt hålla mig undan allt det där gnällandet och tjafsandet som ständigt pågår mellan kollegor. Påpekande mot föräldrar som inte sköter allt perfekt. Klagande på sitt eget liv och på andra liv. Och på varandra. den där ständiga avundsjukan och orättvisan.

Jag sköter mitt i stället. Försöker ta min del som förskollärare på avdelningen. Dra igång lite mer pedagogisk verksamhet. Just nu är våren i full gång. Vitsippor har vi plockat och tagit in. Satt dem i vatten med karamellfärg och sett förändringen. I veckan ska vi ta fram färger och måla. Klippa egna blommor och klistra. Få upp saker på väggarna så det tydligt syn att vi ändå har bra mycket mer pedagogisk verksamhet än att kissa och städa.

Och det känns bra. Faktiskt. Dagarna går lite lättare och det känns lite bättre när jag till slut slår igen ytterdörren och påbörjar resan hem. Jag är på helt rätt väg nu. Det känns. Och det blir ännu lättare nu när solen börjar värma oss alla med sina strålar. Och har jag tur. Så kanske jag får med mig någon på min resa.

Jag blir bättre. Tydligen.

2010-05-03T19:48:00.002+02:00

Benen värker. Kroppen värker. Men det känns ändå helt okej. Jag är inte sjuk. Inte ens är någon sjukdom påväg eller i från mig. Vad jag vet. Jag har precis avslutat veckans långpass och malt 24km på strax under två timmar. Först 10km ute i skogen. Sedan snabbt in på gymet och 11km på bandet. För att sedan. Väldigt plågsamt. Ta mig hem 3km. Men det är en bra start på veckan. Och inte ens några känningar i det låret jag haft förra veckan.

På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.

Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.

I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.

Plats 10

2010-04-25T15:20:00.003+02:00

Mitt bland allt elände så finns det ändå en sak jag kan glädjas åt. Och det är träningen. Det var flera år sedan det flöt på så fantastiskt bra som det gör nu. Mil efter mil. Pass efter pass. Jag maler på ut av bara helvete.

Förra veckan blev det sex löppass och totalt fins 89km. Två kvalitetspass med lång backe och 10x3' (3.58/km). Och så ett underbart långpass på 22km med Janne ute i skogarna vid Ängsjö.
Den här veckan fortsatte det. 93km på sex löppass. Samma backpass fast 2.5sekunder snabbare per lopp. 10x3' (3.56/km) och långpass på 24km. Kroppen börjar känna sig rätt sliten. Fast det är skönt. Det är rätt sorts trötthet.

För några år sedan började jag med en lista. Ni ser. Listor, listor, listor. Det är en 10-i topp lista på flest antal km under en vecka (mån-sön). Rekordveckan var för fyra år sedan på et tträningsläger i Monte Gordo, Portugal. Ni kanske minns. Veckan jag insåg att jag behövde äta ordentligt för att orka. (vilket gick snabbt att glömma bort). Den veckan blev det 114km, visserligen på 11 pass. men ändå. Sen rullar det på neråt.
110km - 106km - 105.5km - 101km - 101km - 100km - 96km och 95km. Sista på listan ligger 92km. Det sattes vecka 12 2007. På sex pass.

De 92km är numera historia. I stället är nummer 10 mumera veckans 93km. Och det efter att bara ha tränat på ordentligt sedan slutet på hösten. Det här kan bli en rolig sommar och höst. Siktet är inställt på midnatsloppet i augusti. Och så tjurruset i oktober. Och så har jag två mål till. Under 40' det här året på milen. Och..ja, det sista håller jag för mig själv ett tag till. Kanske blir det offentligt senare i sommar. Eller under hösten.

Men det var länge sedan löpningen fungerade så här bra. Så här smärtfritt. Och det känns fantastiskt. Jag känner att jag har tiden till det. Viljan till det. Och stödet till det. Nu är det bara fortsätta mala. Fila ihop nya veckoprogramm. Och se vad framtiden visar.

Fokus på helt fel saker

2010-04-25T15:12:00.002+02:00

Det har varit mycket i huvudet den senaste tiden. Och jag har svårt att skaka av mig vissa saker och gå vidare. Tron på mig själv är körd i botten och det är lång väg upp. Nu har väl tron på mig själv aldrig varit speciellt hög. Men efter den här veckan är den verkligen nere i träsket.

Efter den känslomässigt anstängande veckan med begravningar så försökte jag fokucera på annat. Och eftersom arbetet tar upp sörre delen av dagarna så känndes det som rätt sak att rikta in sig på. Givetvis gick det åt helvete. Jag ska inte gå in på exakt vad det hela handlar om. Men jag måste börja tänka om och koncentrera mig på rätt saker på arbetet. Annars blir det ingen bra verksamhet. Inte för barnen. Inte för föräldrar och kollegor. Och verkligen inte för mig.

Efter veckan som gått har jag funderat starkt på om jag verkligen har valt rätt yrke. Jag kanske ska hålla på med något helt annat. Jag har känns mig så fruktansvärt värdelös och inkompetent. Kanske ska jag stå inne på något lager där jag är isolerad från andra mänskliga varelser. Men sen tänkte jag om. Med lite hjälp från den fantastiska Flickan från landet i norr. Och en lista. Så klart. Jag skriver alltid listor när det blir för rörigt i huvudet. Vilket betyder att det skrivs listor förbannat ofta.

I morgon börjar en ny vecka. Då får jag kolla in listan och köra på. Hitta rätt saker att arbeta med. Arbeta efter. Och bara köra. Ända in i kaklet. Jag kan det här. Det vet jag. Så får jag börja arbete upp lite tro igen. Börja klättra upp från det där träsket. från botten.

Salt smak i munnen

2010-04-14T19:51:00.004+02:00

Tolv personer satt i det lilla kapellet. Tolv personer. Med tårarna rinnande längs kinderna. Med ben blomma i hand. Framför de tolv personerna stod en fin kista i ek. Med ett innehåll finare än allt annat. Några tårar rann redan innan vi satte oss. Andra började rulla nerför kinder medan cermonin pågick. Och en del rann ner ute i friska vårvädret.

Jag vet inte hur man ska sitta här i soffan och beskriva känslorna som flög runt i det lilla kapellet. Men att det fanns gott om känslor fanns det inget tvivel om. Saknad. Att minnas bilder av farmor. Kära Hilde. Bilder av henne när hon dyker upp i hallen. Klappar kinden halvt kramandes och säger "hej då, hej då" när hon kommer. Och inser sen att hon återigen. Säger hej då när hon ska säga hej.

Bilder av henne när hon hela tiden säger åt en att ta mera mat. Ta mera kakor. Bjuder på sina mumsmums och Vienettaglass. Sådär som morföräldrar brukar göra.
Bilder av henne när hon sitter i sin fotölj under julen och berättar historier. Delar med sig av sitt långa liv. Delar med sig av sin erfarenhet och sina lyckliga stunder. Och även om hon upprepar dem gång på gång. Så lyssnar vi gärna.

Men nu är Hilde på en annan plats. På en plats där vi inte kan se henne. Där vi inte kan nå henne eller prata med henne. Men hon finns ändå kvar hos oss alla. I hjärtat och i tankarna. Och det kommer hon alltid att göra.

De tolv personerna reser sig till slut långsamt upp. Lägger var sin blomma på ekkistan med det fina innehållet. Låter tårarna rinna ner för kinderna i allt snabbare takt. Låter sig minnas och låter sig saknas.
Själv biter jag ihop. Så mycket det bara går. Käkarna krampade och kroppen var stel. Men trots det rann det ordentligt längs fuktiga kinder. Jag vill vara ensam. Och jag har ingen aning om hur jag ska vara mot övriga familjemedlemmar. Jag kan inte sånt. Jag har ingen aning. Kanske visar jag upp någon avig och okänslig sida när jag inte kramas runt och pratar minnen. I stället drar jag mig undan och minnas för mig själv. För minns gör jag. Verkligen. Saknad. Att den ska vara så känslofull.

Det var påsken

2010-04-05T14:35:00.002+02:00

Det tog inte många dagar innan kära farmor somnade in för gott. Efter att ha sovit i nästan fyra dygn kom samtalet som jag bara satt och väntade på. Mamma ringde och berättade att det var över nu. Faster hade flygit in från Canada. Farbror hade flygit in från Australien. Och så min far. Alla tre barnen var vid hennes sida när hon slutade andas och stilla somnade in.

Tårarna rann när samtalet var över. Men bara för en kort stund. För hur ledsen jag än är så vet jag att hon fick det bäst. Inte bara ett långt, lyckligt och bra liv. Utan hon avslutade det på ett bra sätt. Utan maskiner och konstgjord andning. Utan smärta. Och i sällskap av sina underbara barn. Det är väl så man vill avsluta det hela?

Påsken är över. Jag visste knappt att den varit här. Den är på något sätt inte ett dugg speciell när man varken är barn, extremt troende eller har några egna småttingar. Det enda som märks är försäljningen av påsksaker på ica och två dagars extra ledighet. Och det är inte så illa det.

Påsken firades som vanligt numera i norr. På torsdagen efter stägningen bilade vi upp. Och efter en vidrig resa på en bra bit över åtta timmar, köer, extrem dimma och massiv trötthet så kom vi upp till ett nytt vinterland. Med snöhögar högre än globen. Nästan.

Det grillades. Och det bakades traditionenligt pizza i bagarstugan. Och det socialiserades. Det tar på krafterna att vara social. Framför allt när man egentligen inte tycker det är det minsta behagligt. Trevligt. Men inte behagligt. Någonstans tycker jag dock att jag blivit lite bättre på det.

Norrlandsvisiten avslutades med en privat visning på två hus. Myresjöhus. Ett av dem är i allra högsta grad intressant. Och vi planerar att gå vidare med det intresset. Banken ska kontaktas i morgon och så får vi se vad vi kan göra efter det. Att det är ett antal månader kvar innan en eventuall flytt spelar egentligen ingen roll eftersom huset kan hållas med en mindre handpenning och vi har personliga kontakter till säljaren. SÅ det hela, med tajming och allt, kan lösas riktigt snabbt och smidigt. Om banken vill sammarbete och allt faller på plats som det ska. Men det kanske det inte gör. Så klart.

Farmor. Kära farmor.

2010-03-30T16:58:00.003+02:00

Jag vet inte riktigt hur personlig man ska bli på en sån här webblogg. Men med tanke på annat jag skrivit genom alla år så kan det inte vara så noga. Det sägs att man ofta skriver för att få ur sig saker. Och kanske är det det jag vill göra nu. För jag. Eller egentligen i hela min familj. Så pratar man inte om sådant. Man pratar inte direkt känslor överhuvudtaget. Och det är okej. Det bara är så.

Min farmor. Kära farmor. Hon och jag har väl aldrig egentligen varit jättenära. Men hon har alltid funnit med där. På julen. Adventsmiddagar och födelsedagar. Påsk och nyår. Och en hel massa andra tillfällen genom åren. Hur det var när jag var liten vet jag inte. För jag har ytterst få minnen från min barndom. Konstigt nog. En sak jag dock kommer ihåg är mumsmus. Det hade farmor alltid med sig när vi var yngre och hon kom på besök.

Men för några dagar sedan. Över en våffellunch. Fick jag höra att farmor. Kära farmor. Låg på sjukhus. Hon hade precis fått en hjärnblödning modell allvarlig. Hon har nu sovit i snart fyra dygn. Andas själv och behöver ingen hjälp. Men hon sover. Dag ut. Dag in. Och ärligt talat. Det känns väl inte som att hoppet är jättestort att hon ska vakna upp. Och kanske är det bra. För hon lider inte nu.

Men när jag fick reda på det brast det. Eller. Först bet jag mig i underläppen våffellunchen ut. Sen blev det toaletten och näsduken för hela slanten. För inte får man visa att man är ledsen. Inte fullt ut. Sen pratades det inte mer om det. Som det brukar vara. Även fast jag är övertygad om att varenda en vid det där bortet var tagna och berörda.

Jag kanske är för blödig. Jag kanske har känslorna för långt ut på kroppen. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Kvinnan har varit med så lång tid. Hon ska (och jag skriver ska för att hoppet är det sista som lämnar en) fylla 94 år i höst. Det är stort. Trots att vi inte varit jättenära så betyder hon enormt mycket för mig. Jag vet inte om man ska skriva att man älskar kvinnan. Så jag låter orden ligga i luften.

Vila till borrande ljud

2010-03-26T13:35:00.002+01:00

Bredvid min arbetsplats har det varit skollokaler de senaste åren. Men nu när hela världen ska privatiseras. Vilket är en bra sak. Så ska det byggas lägenheter där och säljas ut dyrt till familjer som behöver någonstans att hålla till.

För ett par veckor sedan började de med att renovera lokalerna. Det har varit lugnt och skönt och ljudet genom väggen har inte stört ett dugg. Tills idag.
Idag måste de ha börjat med badrummen. För det var inte den lilla borren de satte igång. Det var samma storlek som grannen ovanför (som för övrigt fortfarande lever...), där man sitter och hoppar i soffan när han kör igång.

Den borren startade i morse. Och har hållit igång. Det blev tyst medan vi satt och åt lunch. Och förhoppningarna om en lugn eftermiddag steg. Men raserades strax efter barnen hade skrapat sina talrickar och var på väg att lägga sig på sina madrasser för att vila en stund.

Så där låg de. 11 små barn som har kroppar och huvuden som behöver vila. Och på andra sidan väggen en stor jävla borr som borrar betong. Eller något i den stilen. Kom igen. Hur stora odds är det att man får vila då?
Hur Chicha H lyckades få åtta av dem att somna på en liten stund vet jag inte. Men cred ska hon ha för det. Ni ser. Inte ens en borrjävel kan stoppa oss och vår grymma verksamhet. Ha!

Nu är det helg. Klockan har ännu inte slagit 14.00 och jag är redan hemma. Om än bara för ett kort pit-stop. Jag ska strax sätta mig i bilen och brumma iväg bort till gymet. Hoppa i skorna och skutta vidare upp på löpbandet. Idag är det fredag. Och dte betyder tempopass. Milen ska avverkas i högt tempo. Helst ner mog 4.08/km. Då blir jag nöjd. Och att jag fick tillbaka 3.500:- på skatten. Det gjorde inte saken sämre.

Hoppsan

2010-03-26T13:24:00.002+01:00

Och sådär plötligt fick jag en slags knut i magen. Jag satt där på arbetet med en klump i magen och ett konstigt humör. Att föräldrar till barnen på arbetet skulle hitta hit hade jag ingen aning om.

Så nu kanske jag ska skriva solskenshistorier i stället. Om hur underbart allt är på arbetet. Hur fantastiska barn och övertrevliga föräldrar vi har. Att kollegorna är de bästa som finns och att hela stället lyser upp det lilla samhället. Kanske ska jag bara förgylla det hela och överdriva med goda ord.

Men det skulle inte vara jag. Och så skulle jag ljuga. Stället kanske inte lyser upp samhället. Inte alla dagar. Men många. Och barn, föräldrar och kollegor. De är verkligen fantastiska. Kanske inte alla. Kanske inte jämt. Men ofta.

Så jag kan skriva det. De bästa av de bästa. Utan att överdriva. Men jag måste redan nu. I såna fall. Berätta för er att det inte är så varje dag. Och så är det nog på alla arbetsplatser. Jag tror inte på den som säger att den arbetar på ett ställe där allt är perfekt. En arbetsplats och en arbetssituation måste väl ha sina brister. För att utvecklas och komma framåt menar jag. Och så fungerar man inte med alla personer. Vi har ca. 50 barn. Och nästan dubbelt så många föräldrar. Och en hand full kollegor på det. Hur kan man begära att jag ska komma överrens och älska var enda en av dem?

Så jag får kanske fortsätta som nu. Det är ändå mina egna åsikter. Det är mina tankar. Och mina funderingar. Men kanske ska jag tänka till en extra gång innan jag trycker på den där "publicera" knappen. Det blir nog så automatiskt.

På ett annat sätt. Kul att ni hittat hit. Kul att ni läser. Hoppas jag inte förolämpat någon bara. Ni är välkomna att stanna. Även om det är med viss nervositet.

Två praktexempel

2010-03-21T09:13:00.003+01:00

Det har gått ett antal dagar sedan planet åter landat på Arlanda. Tröttheten som infunnit sig har så småningom lagt sig även den och jag har väl på något sätt kommit in i rytmen igen. Det är bra. Både arbetsmässigt och träningsmässigt. Det ena känns bättre än det andra. Och jag tror inte att det är svårt att lista ut vilket som ger mest energi och livsglöd.

För att ge en hint. Det gnälls på arbetet. Både bland kollegor och föräldrar. Två stycken utmärker sig. Och det ger mig funderingar kring hur vi kommer att vara som föräldrar. Och hur min bror och hans dalaflicka kommer att vara om en liten stund. Men jag kan inte tänka mig att någon av oss alla kommer att sluta oss till de här två exemplen. Inte ens nära.

Jag hoppas jag inte blir sån förälder. Jag kan inte tänka mig att jag skulle bli det. Och skulle jag vara på väg att bli det hoppas jag att jag får en ordentlig spark på smalbenet av någon som ser det. Jag ska ta emot sparken utan att säga något. Men som sagt. Det är skönt att vara tillbaka i rutinerna och rytmen. Och i alla fall träningen ger energi och går bra.

Tillbaka till vintern

2010-03-16T18:55:00.003+01:00

För några månader sedan var jag tveksam. Det pratades om Thailand. Att lägga en massa pengar på ett ställe en hel drös med svenskar besökt. Jag ville se något unikt. Åka till en mera okänd plats.

Jag hade inför resan en hel bunt med anledningar till att jag inte ville åka. Jag kunde rada upp dem. Allt från socialt till ekonomiskt. Och där mellan.

Men det var för några månader sedan. Nu sitter jag här. För några dagar sedan landade vi i Sverige igen. Och jag vill ingenting hellre än att åka tillbaka. Tillbaka till samma ställe. Med samma människor.

Jag skulle kunna sitta här och förklara och berätta vad vi gjort. Men vad spelar det för roll egentligen? Det som är viktigt är att vi haft det bra. Och det har vi. Vi har till och med haft det förbannat bra. Och jag är väldigt glad att valde att följa med. Big time!

Det jag kanske blev mest överraskad över var att jag kunde slappna av. På riktigt. Och det gick snabbat att göra det. Jag kunde koppla bort arbetet. Och allting som fanns här hemma. Bara njuta och dricka vattenmelon-shakes. I mängder.

Kanske ska jag lägga upp ett par bilder här. Så att andra kan drömma sig bort. Bort från det kalla ansvarsfulla livet. Bort till det varma. Sköna. Ansvarslösa levendet. För det var skönt. Riktigt jävla skönt. Där det största problemet var om man skulle välja stranden eller poolen. Och vilken restaurang middagen skulle serveras på.

Men nu är det slut på att glida omkring. Det är dags för ansvar igen. Tillbaka på arbetet och det är bara att sätta igång. Nu hjälper det inte att man är extra brun. Att man varit ledig och tydligen ska ha vilat upp sig. Nu är det full fart som gäller. Utvecklingssamtal och rutiner. Grön Flagg arbete och tvärgrupper. Helvetes jävla skit. Jag vill inte. Jag vill faktisk tinte. Jag vill bara tillbaka till poolen. Till vattenmelon-shaken. Och till och med till Michael learns to rock.

Kaap!

Jag har all tid i världen. Tydligen.

2010-02-18T20:01:00.002+01:00

Min ena kollega är negativ. Djävulskt negativ. Tyvärr får hon in oss andra i hennes tänkande ibland. Så man får arbeta hårdare för att se möjligheter och se saker ljust.

I vilket fall som helst. Hon klagar ofta på sitt liv. Hennes man gör ingenting. Hennes barn klagar och gör ingenting. Allt kostar pengar. Hon tjänar ingenting. Och allting i hennes liv är värdelöst.
Igår satt vi och åt mellis. Hon tyckte att jag skulle baka en chokladkaka som hon verkligen tycker om (Ha! Något hon tycker om!) som jag har bakat tidigare.

Jag svarade att jag gärna skulle göra det, men jag vet inte riktigt när jag ska hitta tiden till det innan vi går ombord på planet på tisdag. Mycket som ska hinnas med de här sista dagarna.
Som svar fick jag ett litet skratt. Med kommentaren: "Du har väl all tid i världen!?"

Tydligen gör jag ingenting alls mer än att arbete. Jag kommer visst hem och sätter mig i soffan och rullar tummarna. Att jag springer 80km i veckan räknas inte. Att jag tränar handbollstjejer räknas inte. Det som räknas är om man har barn eller inte. Är det så hemskt att ha barn. Om de tar så mycket tid från en så man bara vill lägga sig ner och dö. Varför skaffar man då barn? Borde man inte har lite koll på det innan? Ibland känns det bara som en ursäkt.

Jag tycker det är konstigt. Skaffar man barn borde man väl ha koll på hur livet kommer att se ut efter det. Att man får offra en del tid. Men att det också finns tid för annat. Det är jag övertygad om. Flickan från landet i norr och jag har analyserat. Planerat och pratat. Allt från småbarnsålder upp till tonåringar. Viktiga frågor och mindre viktiga frågor. Det känns bra. Det har blivit många diskussioner i bilen upp till norr. Och ner från norr.
Men innan det blir dags för mig. Så kan jag sätta mig ner och analysera läget. För jag har all tid i världen.

Suck

2010-02-18T19:49:00.002+01:00

Den senaste tiden har vi arbetat lite extra med att få barnen lite mera självständiga. De får kämpa hårt med att klä av sig ytterkläder. Hänga upp den på sina respektiva krokar.
De har fått kämpa extra med att ta fram sina kläder och ta på dem själva. Samma sak med skorna.

Vi tycker att barnen behöver träna på det. Att det är ett bra stag i utvecklingen och får dem att känna sig duktigare och bättre. Men givetvis kan det komma några bommar i det hela. Det kan missas en träja. Det kan bli skor på fel fot. And so on.

Idag hade en pojke klätt på sig själv. Det allra mesta. Han var nöjd. Och han fick beröm. Som sig bör. En liten stund senare kom hans far. Han hämtade sina två barn och kom i förbi farten fram till mig. Lät arg och sa att hans son bara hade en t-shirt under sin jacka. Sen rusade han vidare.

Kvar stod jag. Tog åt mig och kände mig kass. Men hade inte en chans att förklara att hans son klätt på sig själv. Blivit nöjd. Spelat bandy ute och inte frusit ett endaste dugg. Det gör han sällan. Men jag fick aldrig förklara det.

Varför blir det alltid lite mera knas när det gäller barn som har speciella föräldrar? Eller är det bara då det märks? Den här pappan brukar kunna låta rätt arg. Kanske är han det. Kanske inte. Frågan är om hans som kommer att få klä på sig helt själv fler gånger.

Renoveringsplaner

2010-02-04T09:43:00.002+01:00

Den senaste tiden har vi tittat runt här i lägenheten. Nu när vi går i flyttankar så blir det mer aktuellt. Och vi inser att det finns en hel del all ta tag i. Snarast.

Vid kattlådan finns det en list. Katterna är väl som en del män. Har svårt att pricka lådan varje gång. Och en del har lagt sig bakom listen. Den behöver alltså bytas ut.

Om vi går in i vardagsrummet och tittar upp i taket. En del av färgen har börjat spricka. Där ska det slipas. Heller. Vi slipar hela taket. Och målar om det i vitt.
Samma vita färg behöver målas i taket i hallen. Där en lättare strimma av fuktskada syns. Och det kanske man inte vill visa vid en försäljning.

Men vi stannar kvar i vardagsrummet ett tag. Golvet. Det skulle också behövas slipas. Katterna har kastat ner en del saker i det. Och farit runt med sina klor. Sen ska det lackas. Eller. Så läggs det in ett nytt. Klickgolv. Allt är en kostnadsfråga.

Nu kan vi gå vidare ut från vardagsrummet. Till hallen. Där listen och vattenskadan i taket redan ska åtgärdas. Där är golvet under all kritik också. De som lagt det innan jag flyttade in var ingen stjärna på det. Så det skulle behöva förnyas.

Så. Vidare in i badrummet. Nej, där är allt som det ska efter senaste renoveringen. Så vi hoppas snabbt ut till köket. Oh shit. Dessa vidriga självspacklade och målade köksluckor. Skulle verkligen behövas bytas ut. Men det känns omöjligt att hitta rätt mått på de luckorna från vårt 60-talskök.

Så det finns en hel del att göra. Dessutom. Förutom allt det nämnda. Så finns det lite inredningsplaner. Byta ut bokhyllor och sätta upp en väggtapet. Ändra färg på någon möbel. Och slänga och sälja en hel del överflödigt ägande.

Så det är lite att fixa. Men det kan bli roligt. Och behöver väl inte vara för dyrt. Om vi nu hittar något vettigt ställe som säljer rätt köksluckor. Och kanske hittar några vänner och familj som vill delta i det härliga arbetet. Och en målare. Så klart.